Bra bilder? (neverending story...)

När gamla tankar blir som nya, eller åtminstone putsas upp och återanvänds....

Det är inte alltid - snarare mer sällan - som "publiken ", dvs de som tittar på mina bilder, är överens med mig om vad som är bra bilder, dvs tycker att mina bilder som jag tycker om och är nöjd med är samma bilder som de tycker är bra. 

När jag exempelvis fotograferar i barbershopsammanhang tycker jag att jag ibland kan få till det, med vinklar och utsnitt, färger och action etc. och få nån bild som jag kan vara nöjd med och tänka att "där fick jag till det!"

Men det är inte de bilderna som blir mest uppskattade på exempelvis Facebook, som är mitt naturliga bildvisningsforum i de sammanhangen. Utan det är bilderna där man hittar sig själva, de där man känner igen sig, oavsett om de är "bra" eller inte. 

Så, igen: det är på någon nivå kontexten som avgör om bilden är bra, alltså sammanhanget, vad bilden betyder för betraktaren som spelar roll. Vilket alltså har sagts förut.

Ta den här bilden till exempel. Den är en våldsam crop, en detalj från en större bild (se förra blogginlägget) som dessutom är stympad redan i exporten, plus att den är omgjord till svv. Skärpa och upplösning lämnar mycket i övrigt att önska, och den är lösryckt ur sitt sammanhang (den större bilden). Men, den förmedlar en känsla som berör, och uppenbarligen berör den i högsta grad såväl motivet som alla andra som hör till det här sammanhanget. Och det är lite häftigt, faktiskt. 

Så bilden gör sitt jobb. Och då blir frågan om verkshöjd i övrigt mest akademisk. 

På återseende//Göran

Musikalisk totalupplevelse

Stockholm City Chorus är en av världens bästa kvinnliga körer, framförallt i sin huvudgenre, barbershopen, men också när det gäller mer klassisk körmusik. Deras sound präglas av en påfallande renhet och pregnans, förutom fyllighet och balans mellan de olika stämmorna.

Och barbershopmusik är ju fyrstämmig a capellamusik, dvs utan instrument eller ackompanjemang, med en något annorlunda tonbild än den klassiska körmusiken; man strävar efter fylliga ackord som ”ringer”, bildar övertoner, vilket man får med täta harmonier i en något annorlunda stämsättning.

Kören har kvalificerat sig till de internationella mästerskapen som går av stapeln i Las Vegas om någon vecka. De kommer att göra flera konserter i USA i samband med tävlingarna, och de började sin turné igår, här i Stockholm.

Tävlingarna innehåller en semifinal och sen en final, för det tio främsta körerna. I finalen är kravet på att det ska röra sig om just barbershop inte så viktigt, där är det mera show och underhållning som gäller. Och det här har SCV tagit fasta på. Man har som finalpaket skapat en fantasivärld, en sagoskog, som kuliss till musiken, som i sin tur består av flera sånger som är vävda in i varandra.

Jag hade förmånen att få ta del av programmet, och det var en mäktig upplevelse där det visuella och musikaliska tillsammans gav en upplevelse som inte lämnade någon i publiken oberörd. Show och underhållning i väldigt hög grad alltså. 

Det var svåra förhållanden fotomässsigt, som det ofta är i konsertlokaler, underligt ljus och jag satt långt bak och hade inga möjligheter att ändra fotovinkel eller avstånd. Det blev lite rakt-påfoto från publikhåll. I sådana här lägen är det gott att ha favoritobjektiv som man vet levererar ändå, i det här fallet mZuiko 75/1,8. En något underlig och ofta obekväm brännvidd, alltså relativt FF 150mm, som emellertid ofta har visat sig fungera bra vid just konsertfoto. Snabb fokus, och väldigt skarpt över hela bilden, nästan oavsett bländare. 

På återseende//Göran

Fotografering eller bildskapande?

Vad är vad, är det egentligen någon skillnad och vad består skillnaden av då?

Ibland är det enkelt, som exempelvis när man tar flera olika fotografier och sätter ihop dem till en helt ny bild. Då blir det till slut bildskapande. Men fotograferingen, fotografierna finns ju där från början.

Att greja med bilderna i Photoshop eller Lightroom eller liknande betecknas av somliga som manipulering, där beteckningen ”fotografi” bara kan användas om man inte gör någonting postprocessuellt med bilden. Förutom kanske att dra lite i spakarna för kontrast, färg, skärpa etc. (och då är vi redan ute på hal gränsdragningsis). Och några håller isär fotograferingen och skiljer från bildskapande, som alltså kan sägas vara redigeringen. Men, var går då gränsen för när det övergår från fotograferande till bildskapande?

Och, frågar sig vän av ordning; vart tar bilden vägen? För det är väl den som är huvudsaken, ändå.

Vidare; med bekymrat tonläge pratas det om hur lät det är att ta fantastiska bilder idag, med dyr och modern utrustning och att göra det enkelt för sig att sitta i sk betalgömslen. Som om bildens värde blir större i sig, ju mera strapatser fotografen utsätter sig för och ju enklare (och äldre?) utrustningen är. Graden av livsfara bestämmer hur bra och värdefull en bild är…

För mig är det tämligen enkelt. Är det en kamera med objektiv som man tar bilden med, är det fotografering, oavsett hur mycket man grejar i datorn. För mig är också fotografering en form av bildskapande - jag kan inte hålla isär de begreppen - men bildskapande med kameran som verktyg.

En annan fråga är eventuell manipulering. Men detta är ju så söndertjatat, att striden om påvens skägg framstår som en söndagsmiddag hos en lycklig familj jämförelsevis.

Men med ett fortsatt huvudtema att det faktiskt är bilden som är det viktiga, hävdar jag att alla har rätt att göra vad de vill, bara man inte ljuger, eller gör något man skäms för.

Den här bilden fotograferades i RAW, och exporterades från Lr efter att jag beskurit den en del, dragit lite i spakarna för temperatur, kontrast och klarhet, lättat upp skuggorna lite grand och dragit ner svärtan. Till slut har jag varit på bilden med brusreduceringsverktyget, men inte gjort något åt skärpan. Exponeringsmässigt är bilden tagen med en Olympus OM-D E-M1 med mZuiko 75mm/1,8; 1/160sek vid f/12,8, ISO 1600. 

Men, oavsett vad jag gjort så är det alltså slutresultaten, bilden, som räknas. Eller?

På återseende//Göran

Livets vatten

Är det inte lite lustigt att sprit refereras till som livets vatten på så många olika språk och i flera kulturer; Eau de Vie på franska, Akvavit (Aqua Vitae från latinet) här i norden och så förstås whisky, som kan härledas ur gaeliskans uisge-beatha.

Och så ett påpekande från Beskäftiga Klubben, avdelningen för språkpetimetrarna; Whisky, utan "e" dricker man i Skottland och Kanada och Japan (länder som saknar "e" i namnet). Whiskey däremot, med "e", görs i länder som har "e" i sitt namn, som exempelvis Ireland, America m fl. 

Skottland är ju på nåt sätt whiskyns ursprungsland, eller hemland. Det finns destillerier och det görs whisky överallt, från den mer eller mindre rökiga varianten på öarna västerut, de Inre Hebriderna som Islay, Isle of Sky etc, till den mindre rökiga whiskyn som görs längre in i landet. 

På vår skottlandsresa besökte vi bland annat Talisker på Isle of Sky, och sedan whiskyns huvudstad vid floden Spey, Dufftown. Här gör man den typiska speysidewhiskyn, med Grantkoncernen som huvudaktör, främst Glenfiddich (single malt). Här fick vi också tillfälle att gå med på en rundtur i fabriken - synnerligen intressant - som avslutades med en whiskyprovning. Att det finns så många olika smaker i en whisky...

Vår guide under rundturen hos Glenfiddich.

Vid tillverkningen använder man spannmål, för single maltwhisky korn, som blötläggs  och rörs om - mältas, för att sedan rostas eller torkas, där man eldar torv, vars rökutveckling ger den rökiga smaken. Därefter tillför man vatten, mäskning, för att först bryta ner stärkelsen i spannmålen till socker innan jäsningen tar vid, med speciella jästkulturer. Till sist sker destilleringen, i två steg, i sådana här typiska kopparpannor, vars form och storlek är viktiga för slutresultatet. 

Whiskyn lagras i träfat gjorda av ek. Man använder fat som tidigare använts vid exempelvis tillverkning av bourbon eller sherry. Vid lagringen mognar whiskyn och tar också åt sig smak av träet i faten.

Och efter lagringen så dricker man whiskyn. 

Vi provade fyra olika varianter av Glenfiddich single malt, lagrade 12, 15 respektive 18 år plus en specialwhisky med hemlig lagring.  Allt var väldigt gott, särskilt tolvåringen med lite vatten och 18 årswhiskyn, utan vatten (lite vatten, bara ett par droppar tar ofta fram ännu mer smaker...). 

En traditionsenlig Morris, som förstås fortfarande används.

Speysidewhiskyns huvudstad, Dufftown, huvudgatan. 

Och avslutningsvis interiör från Talisker distillery på Isle of Sky. 

På återseende//Göran

Alla dessa vackra vyer. Och bilder... Roadtrip in Scotland

Har alltså tillbringat en vecka i Skottland, en roadtrip med goda vänner. Vi började västerut, besökte de mytomspunna öarna som Mull, Iona och Isle of Skye, fortsatte upp längs The Glen Channel till Inverness och tog oss därifrån ner till Edinburgh.

Är man minsta intresserad av natur, djur, kultur och historia, vackra och spännande landskap, whisky, publiv, regn och solsken, vänstertrafik, smala och slingriga vägar, hedar, hemslöjd, mat och dryck, trevliga människor och att åka färja, eller stenbroar, gamla borgar eller så, så är Skottland precis rätt att åka till. Är man därtill intresserad fotograf finns inte mer att önska!

Så enkelt är det.

Det svåra är att välja, prioritera och smälta alla intryck. Det finns vackra och fotogeniska motiv precis överallt. I smått som stort. Åt alla håll, snudd på oavsett var man är. De västra delarnas karga och råa skönhet, det rundare, grönare och mjukare landskapet längre österut...

Det känns som en ynnest och nästan nåd att få vara här och uppleva allt det fina. Men det kan också kännas frustrerande att det är så mycket, man drunknar nästan bland alla bilder. Och det blir aldrig lika bra på bild som i verkligheten - bilderna är bra för mig som varit där, att komma ihåg, återuppleva, inte minst känslan, men för utomstående betraktare blir det lätt mer av: -Jaha, bra bilder, vackert landskap, fint - men hördu, drack ni mycket whisky?

Och man kan inte se på för många bilder i rad. Det riskerar då att liksom vattnas ur.

Bilderna här följer vår resa, från väster till norr och sedan sydöst.

Ett litet urval! Oftast blir det ju avståndsbilder, man ser sig runt om och knäpper, eller stannar bilen, går ut och knäpper. Det hjälper att minnas dock. 

På återseende//Göran