Förklädd och kamouflerad

Just nu har jag alla möjligheter att göra det jag under stora delar av året ser fram emot - nämligen att sitta på altanen i trädgården utan att frysa, kunna dricka kaffe och läsa morgontidningen i solsken och till och med ibland behöva blända ner med parasollet. Jag har fortfarande semester, och det här är en sådan där sommar som kommer att pratas om länge och relateras till, som exempelvis getingsommaren 1959. Solen skiner alltså, och det är varmt. Och skönt.

Trädgården lever. Det strävsamma talgoxeparet far runt som vanligt och letar mat i buskarna, och jag sitter och tittar på dem och njuter. Men, hallå - vänta nu - är det fler? Och jovisst, det är ett helt gäng talgoxar som flyger omkring i buskarna - ungarna har alltså blivit flygga; det funkade med familjen i år igen. Det väcker varma känslor, minsann.

Så in efter kameran. Men ett mer eller mindre dödfött projekt. De flyger fort! Och sitter inte länge stilla. Och är långt borta, eller små - räcker inte med 600 mm ens. Men, huvudsaken är att de finns, och har kul och trivs.

Inte bara små och avlägsna, utan också perfekta färger - smälter in i lövverket. Fortfarande lite rufsiga...

Och som här. Och trots det långa objektivet, ett gammalt Zuiko 70-300, som med adapter sitter på EM-1:an, ganska häftig beskärning.

Solen ger ljus också, med en härlig lyster i bladen.

Roligt att experimentera lite med olika gluggar i solskenet.

Risk för en kall vinter? Det är mycket rönnbär på gång på mitt lilla träd (Bondepraktikan?). I vilket fall kan det igen bli god rönnbärssnaps, och kanske till och med likör och marmelad. Delikatesser! Men, det är till hösten, och den är långt borta, i alla fall just nu.

Lite bilder och tankar alltså från min vardag. På återseende//Göran

Gnesta en sommarlördag - Planket!

Varmt och gott, solen sken från en nästan helt klar himmel och valet mellan stranden och centrala Gnesta var lätt, i alla fall för mig. Är det femte året nu som Bengan ordnar och administrerar en fotoutställning på väggarna på Auktionshuset i Gnesta - i år kanske lite för "fint väder", men ändå tämligen välbesökt. Härligt urval av fotografer, många väldigt starka bilder. Det mesta i sv/v, men stämde bra med motiven. Trevliga samtal besökarna och fotograferna/utställarna emellan och vad jag förstår sedvanlig loppis där man kunde fynda vintageprylar (direkt sugen på en liten Olympus mätsökarkamera, men men...).

Lite sömnigt i sommarsolen låg det centrala Gnesta, men bakom stationshuset var det destol aktivare.

Bildradion Podcast med Göran Segeholm var där och pratade med utställningsgeneralen Bengt Björkbom - förhoppningsvis får vi väl höra det här på Fs så småningom.

Krister Kleréus framför sina bilder från den gamla men återuppståndna dansbanan i Tanto (dansbanefotografen?)

John Arthur Ekebert - en av de få som fotade i färg, därför avbildad här i färg, förstås. Jag äger nu ett signerat exemplar av en rapport från bottenplattan - Håll Höjden; resultatet av ett tidigare projekt för bland annat hemlösa. Uppskattat!

Särskilt trevligt att lära känna bloggkollegor och samtala IRL, som här Göran Tonström, med en genomtänkt serie bilder som en livslänk, livslinje.

Affe - Alf Johansson representerades med lite annorlunda bilder nu, personliga och inkännande bilder som väckte tankar och känslor och som berörde.

Det var ingen väldig trängsel, möjligen var vädret svårkonkurrerat, men det var hela tiden folk där, och man märkte intresset som var påfallande. Mycket gatufotografi, alltså mycket sv/v men variationen var stor och alla hade något eget att berätta. 

Allmänt en härlig grej, en liten paus i tillvaron för samtal, begrundan och intryck. För egen del svårt att tänka mig en bättre dag - v i behöver sådana här stunder. Så, tack Bengt för ditt jobb med Gnesta Planket.

På återseende//GöranR

Långsamhetens lov

Apropå  varför man skulle fotografera analogt, en fråga med bakgrund av och influenser från bland annat att promenera etc. – dvs att spara tid.

Det verkar som om vi genom hela mänsklighetens historia har strävat efter att spara tid, att göra enklare och ”smartare”, så vi slipper anstränga oss, slipper ödsla kraft och tid i ”onödan”.

Vi åker bil istället för att gå, vi flyger istället för att åka tåg, vi köper färdig/halvfärdig mat istället för att slösa bort tid i köket och vid spisen, vi vrider på en kran istället för att gå med en spann till brunnen – det finns många bottnar i detta.

Och vi fotar digitalt istället för att slabba i mörkrummet och/eller behöva vänta på framkallningen. Vi föredrar till och med mobilkameran, för att ännu mer minimera tiden mellan knäppet och utlägget på sociala media.

Samtidigt som livet blivit – i många avseenden – lättare, finns det också något barnsligt i detta; behovet av omedelbar tillfredsställelse, omedelbar belöning och återkoppling, som ju hör barnet till (…är vi inte framme snart? Jag vill NU!).

För mig har frågan allt mer aktualiserats i takt med påbörjat relativt pensionärsskap; jag blir mer och mer medveten om att allt behöver inte gå så förfärligt fort, man måste inte se resultat direkt, man kan vänta. Och det finns något läckert i det. Att kunna få ta det lugnt, inte behöva passa tider, inte behöva ta hänsyn till sk deadlines. Men det är inte helt självklart, inte helt lätt, det kommer inte helt automatiskt. Och det gäller inte bara mig. Det finns flera rörelser i samhället där man reagerar mot det förenklade, det snabba och hetsiga – det finns motkrafter.

Samtidigt: Jag fotar digitalt. Det är enklare. Snabbheten är inte så viktig, men det är enklare att lagra, att arkivera och att visa och se bilderna. Jag har inte hunnit (sic!) tidigare med alla de moment i fotograferingen (framkallning, väntan, sortering av negativ, sortering av papperskopior, sätta in i album etc) som behövs. Och nu är jag van vid mitt digitala flöde.

Jag tror också att just det analoga fotograferandet inte är så mycket konservatism eller rigiditet utan faktiskt mer en reaktion mot hetsen, allt det snabba, allt det färdiga. Att fota analogt är att återta lugnet, väntan och kanske också kontrollen över processen, att vara med från ax till limpa, kanske en annan delaktighet.

Möjligen skulle jag ha mer tid nu. Sannolikt skulle jag må bra av att ytterligare trappa ner i tempo, över huvud taget och inte få så dåligt samvete av att göra ”ingenting”, att inte hela tiden producera, och vara aktiv. Men, jag har en bit kvar till att fota analogt, även om jag säkert kommer att hamna där så småningom. 

På återseende//Göran

Tema 279 Sommarmat (106/365)

För mig finns inget somrigare än smultron. Även om det kan vara tveksamt om smultron sorterar in under begreppet mat, är det ju något man äter, om så - företrädesvis - från ett strå med bären (frukterna?) uppträdda.

Olympus E-M5 med pana 20 mm/1,7. En väldigt användbar kombination, även om jag egentligen hade velat haft mitt makroobjektiv här, förstås. 

På återseende//Göran

Apropå listiga rävar

Med hänsyftning på Afe's oväntade besök (har tittat tillbaka på bloggarna nu efter att ha kommit hem från Las Vegas...), kom jag att tänka på den här gynnaren som jag träffade sommaren 2012 i Tjuonajokk, en fiskecamp högt uppe i Kaitumälven (fantastiskt harrfiske!).

Jag såg räven precis utanför campen, och då han föreföll tämligen orädd, hade jag rätt gott om tid att fotografera honom. När jag berättade för de som förestod campen, så kände de direkt till räven. Han kom tydligen ofta och hälsade på, och hade en klar anledning. 

När man kommer hem från fisket ute på älven, är det inte ovanligt att man lägger fångsten på förstutrappen till stugan man bor i när man går in för att ta av fiskeutrustningen. Så hade en tysk flugfiskare gjort,  när han sedan kom ut från stugan och märkte att fisken var borta. Stuggrannen hade också fått en fin fångst, och den tyske fiskaren misstänkte på fullt allvar att denne hade stulit hans fisk. Det blev en klart spänd stämning till sammanhanget stod klart - räven hade varit där och fått sig ett skrovmål.

På återseende//Göran