Jag hade nästan glömt hur det var…

att bada i Medelhavets 24-gradiga vatten i oktober och känna hur skönt det svalkar

eller att sitta i solen och liksom bli omsluten av värmen och riskera att bli bränd utan sån där salvsmörja

eller att ha med sig kameran, igen, och då och då försöka se den omedelbara verkligheten genom kamerans sökare.

Eller ta den där vanliga kvällspromenaden genom stan, titta på folk som endera strosar runt som vi eller sitter på någon av de otaliga uteserveringarna;

och uppleva kvällsvärmen efter att det blivit mörkt

Det fanns ett ”före” coronapandemin. Och jag tolkar det nu som att det finns ett ”efter”,

även om jag vet att det fortfarande är många som smittas och blir sjuka av covidviruset

Det är tre år sedan jag var här sist. Men det är skönt att vara tillbaka.

Det handlar alltså till dels om vanliga semesterbilder, i färg; badstrand, folk som badar, folk som råkar gå förbi min kamera etc. Kanske lite banalt, kan tyckas, visst kunde man kanske ha gjort en del svartvita för att höja dramatiken, göra det lite mer konstnärligt så där, men det var så här det var, en dokumentation liksom. Och utan några sneglingar på Martin P....

Väldigt skönt att mitt i höstrusket hemmavid få möjlighet till sol, värme och bad. 

På återseende//Göran