Den sämsta kameran är den man har med sig men inte fungerar

På min vanliga skogspromenad igår blev jag varse ett väldigt oväsen i buskarna; det skreks och tjattrades och kvittrades. Jag stannade och tittade närmare, och såg en nötskrika som hade fått tag på en talgoxe och höll på att hacka på och i den stackars fågeln. Runt omkring en hel svärm med andra talgoxar, som flög fram och tillbaka och försökte störa nötskrikan, dock utan framgång. Till slut tog nötskrikan sitt offer i näbben och flög iväg, först till en närbelägen grenklyka för att ägna sig lite närmare åt sitt offer, som nu hade blivit en måltid, sedan flög han helt enkelt bara iväg, bort. 

Jag såg det här på nära håll, och tänkte att det var tur att jag i alla fall hade med med mobilen, i alla fall någon slags kamera - oftast går jag sådana här promenader med stavar, stavgång, och har inte med mig ordinarie utrustning - som kunde användas i detta. Men jag blev stående där med mobilen, tryckte och tryckte på avtryckarknappen på skärmen, dock utan att något hände.  Den fungerade helt enkelt inte. Till slut fick jag en bild, men då var allt över sedan länge. 

Det var oerhört frustrerande. Det hade varit på sitt sätt trevligt att kunna fånga skeendet, och känslan av att stå där och trycka utan att nånting händer var direkt retsamt. Men, jag blev också tagen av situationen som sådan, naturen är ju grym och går inte att hantera enligt människornas moraliska måttstockar fast ibland svårt att riktigt acceptera det, men det var samtidigt en häftig upplevelse, att se sådant här hända så nära och oförblommerat.

Så, inga bilder på den här situationen. Frågan är om jag ska ha med den vanliga kameran i fortsättningen, men alltså svårt att kombinera med stavgång. Eller kanske man inte alltid måste fotografera?

Så den här bilden, från Namibia för några år sedan får symbolisera naturens obeveklighet. Gamarna, som sitter och väntar på att det ska bli deras tur.

På återseende//Göran

När man får oväntat besök

är det inte alltid Gevalia man tänker sig bjuda på. Ibland är myror eller små marklevande insekter betydligt intressantare, tydligen.

Återigen besök av gröngölingen, som jag faktiskt sett tidigare även om det var ett tag sedan. Ändå roligt, den är ju så spektakulär med sin storlek, sina färger, och att den inte är så trädtrummande fastän den är en hackspett, utan söker sin favoritföda, myror, i marken. Dessutom gillar den trädgårdar av allt att döma.

Uppenbarligen en hane, vilket man kan se på det röda strecket under ögat. Honornas är enfärgat svarta. (Rättat jämfört med tidigare inlägg/G). 

Med sällskap av den lokala koltrasten.

På återseende//Göran

Arbete i trädgården

Lite fortsatta tankar om det här med trädgård, att vara i trädgården respektive trädgårdsarbete

I vårt moderna samhälle skiljer vi väldigt tydligt mellan arbete och fritid = tid som är fri från arbete. Jag har en känsla av att detta emanerar från industrialismens början. Dessförinnan, exempelvis i det gamla bondesamhället, tänker jag mig, fanns ingen klar skillnad mellan ”arbete” och ”annan tid”, man gjorde saker som behövdes göras i livet, och däremellan gjorde man något annat eller inget alls.

Men hur kommer det sig så att vi arbetar på vår fritid, exempelvis i trädgården, med trädgårdsarbete? I någon mån ingår här element som, med modernt tänkande, faller inom kategorin för ”arbete”. Man gräver, planterar, bär och anstränger sig. Det är lätt att det då bara blir plikt och jobbigt, man gör jobbet för att man bedömer att man måste, inte för att man vill. Och då tappar tillvaron i trädgården sin charm, då njuter man inte, och det är precis det här som jag tidigare upplevt med trädgården – lite som en börda, något som måste göras eftersom jag ändå vill kunna vara i den.

Och det är då den här uppdelningen mellan fritid och arbete kommer in; jag tyckte aldrig att jag riktigt hann med trädgården när jag var slav i ett lönearbete, mer eller mindre heltid. Nu jobbar jag alltså betydligt mindre och hinner med mer utöver arbetet, vilket också innebär att trädgårdsarbetet har förlorat sin prägel av arbete. Nu är det en sysselsättning, något som jag gör och kan göra för att jag vill. Nu kan jag ta allt i min egen takt, göra paus när jag vill, börja och sluta när det mig lyster och fortsätta när jag får tid och lust. Och då är detta med trädgården direkt lustfyllt, och inte något arbete i bemärkelsen något jag måste göra för att jag måste.

Och när det nu regnar på midsommarafton, så tänker jag att det är bra för mina blommor och allt annat som växer i trädgården.

Glad midsommar på er alla, var ni än är!

På återseende//Göran

Även det banala är vackert

Ibland tänker jag att alla bilder är tagna, så varför ska jag anstränga mig? Ibland tänker jag att alla tar bilder på vackra solnedgångar, så ska man ta en bild på en solnedgång så måste det till nåt alldeles extra för att den ska stå ut i jämförelse med alla andra, och det blir sällan så. 

Men egentligen tar man ju alltid sina egna bilder, oavsett hur många andra som tagit bilder på liknande motiv - är det en solnedgång så är det min solnedgång, liksom. Och även om solnedgångar är banala, närmast per definition, så är de vackra med sina röda, gula och orangea färger som får himlen att brinna. 

Så, räkkryssning med jobbet i fredags, dan före det famösa prinsbröllopet. Räkorna var mediokra, och det blir lite torftigt, lite substanslöst att bara äta räkor och bröd, nästan så man längtar efter en rejäl biff eller hamburgare så man får lite ordentlig mat. Men trevligt att träffas med jobbarkompisarna under lite annorlunda omständigheter, och skärgården är alltid trevlig att åka omkring i, givet att det är fint väder. Och det var det. Och så blev det alltså en vacker solnedgång på hemfärden, där stadens silhuett avtecknade sig mot den brinnande himlen. 

Och så kom där en annan skärgårdsbåt, eller en turistbåt på det glittrande vattnet, och bilden var given.

På återseende//Göran

Hummelparadis

Undrar om humlorna vet hur bra de egentligen har det! Här i trädgården ter sig deras liv (i mina ögon) som en gigantisk sån där Ät-Så-Mycket-Du-Orkarbuffé, särskilt när det gäller våra rhododendronbuskar som nu blommar efter varandra. Men det är bra. Det är bra att insekterna får möjlighet att flyga från blomma till b lomma, käka nektar och smeta ner sig med pollen till nästa blomma, så vi håller igång livscyklerna. Det är bra att humlorna och andra insekter finns som mat för fåglar och andra djur, och det är bra att vi har den här naturens ordning vi har. Men, då måste vi ha insekter, exempelvis humlor. Och det är gott om humlor i år verkar det som.

Märker ändå att det är precis som förut. De flyger snabbt och nästan nervöst, in och ut i de olika blommorna med minimal chans för fotografen att fånga dem på bild. OM det nu är för att det går så snabbt inne i varje blomma, eller om utbudet är så stort att de inte kan göra nåt färdigt innan de går på en ny rätt (som jag ibland kan känna inför ett dignande julbord, till exempel, vilket gör att jag undviker julbord och liknande, jag vet att jag inte kan låta bli allt, och då alltid mår dåligt efteråt...).

Nå, här är några av förutsättningarna:

Och här är man redan inne på det småvarma, verkar det som. Och med tanke på suddigheten har det redan blivit några "lille en".

(Något tilltweetad i Color Efex Pro)

På återseende//GöranR