Utställningsbilder

Fotogruppen BILDEN har just nu, dvs lördagen den 26.e och söndagen den 27.e en fotoutställning i ABF-huset i Sötälje. Första dagen är avklarad, det kom ganska mycket folk, och inte bara  sådana vi kände, även om närmast anhöriga och vänner utgjorde merparten av besökarna. Det var väldigt trevligt!

Att ställa ut är både roligt och lite jobbigt. Det är roligt att visa sina bilder, att släppa ut dem ur datorn så att andra kan ta del av dem. Men det går åt visst jobb att bestämma sig för vad man vill visa, och sedan välja ut vilka bilder i detta  man till slut ska hänga upp. Inte minst urvalsprocessen är både slitsam och rolig- det är ju begränsat utrymme när vi är många som ska samsas om väggplats. Och även om man inte behöver tänka så, finns det alltid tankar om bilderna är tillräckligt bra. 

Temat för vad jag ville visa i år gav sig ganska naturligt. Jag är inte bara intresserad hobbyfotograf, jag är flugfiskare också. Varje år sedan 1973 är vi några från början grabbar, numera gubbar som åker på en veckas fiske. Det har blivit några bilder under åren på de här fiskeveckorna, i flera avseenden personliga bilder, bilder som är jag, liksom. 

Jag tänkte jag skulle visa mina utställningsbilder här - många av er som läser min  blogg har ju inte möjlighet att komma till utställningen. 

Så här ser det alltså ut på väggen i utställningslokalen. 

Och här är bilderna med möjlighet att göra dem lite större.

Men ni som kan, kom till utställningen. Det kan rekommenderas!

På återseende//Göran

Att hänga med gubbarna. Eller dan före dan.

I morgon smäller det. Då är det utställning i ABF-huset i Sötälje, utställning av fotografiska bilder som medlemmarna i den löst formerade men ändå fasta gruppen BILDEN (på Facebook), dvs de som brukar träffas på second handkaféet i Viksängen på torsdagarna, har tagit.

Så idag var det hängning, dvs av bilderna. I utställningslokalen. Även om det är några kvar som ska få upp sina bilder på någon vägg så kan redan nu konstateras att utportioneringen av bildhängningsutrymme hittills fungerat smärtfritt. Vi får se om de som ska skaffa sig utrymme att hänga på imorgon, innan utställningen börjar, håller med. 

Även om det var skojigt att hänga upp sina bilder, var det också som vanligt trevligt att hänga med grabbarna. Eller snarare gubbarna. Det är en go' stämning, liksom!

Det blev fika idag också. Man kommer inte undan fotofikat, verkar det som. Och gott så!

Turbotelefon?

Det är spännande så här dan före dan. Men ur mitt perspektiv en trevlig utställning, med egna temata som borgar för en omväxlande och till och med spännande utställning, med långt emellan ramarna.

På återseende//Göran

Fotofika, igen!

Efter en tids fotofikaabstinens blev det plötsligt möjligt för mig att vara med på en stunds bortkoppling från den vanliga världen och hamna i Sötälje, secondhandaffären i Viksängen. Fotofika, ett begrepp med anor, inte minst från det numera både legendariska och ikoniska fotofikat på Tårtan, Ståckolms Söder, Hornsgatspuckeln. 

Fotofika är ett slags flykt från verkligheten, samtidigt med både rötter i verkligheten och förankring i världen omkring oss. Gamla Leica och Contax trängs med moderna Fujikameror och kinesiska objektiv, någon enstaka olympuskamera får plats (som ett slags ful ankunge!?!), situationen är som upplagd för närgånget ögonblicksporträttfotograferande (man måste ju testa grejerna) och samtalet, eller den ibland högljudda, diskussionen sträcker sig från anekdoter om det gamla Sötälje till stenåldershistoria, vikingar (Svea Rikes Vagga - och Dag Stålsjö gäller!) och Beowulfs ursprung via ljusegenskaper hos ett nytt objektiv. Det är mycket svartvitt, i alla fall ur fotosynpunkt. 

Och nu är det alltså snart utställning! Urvalsvåndan var påtaglig hos somliga; nya eller gamla bilder? Kan man visa bilder man visat förut? I vilken skokartong ska man leta? Är tidigare visade bilder begagnade? Hur mycket ska man gå på hustruns bedömning om vilka bilder man ska, eller kan, visa? Och, hur mycket utrymme kan man sno åt sig för att man ändå inte i tillräcklig mängd kan ta kål på sina älsklingsbilder...

Luftfoto? Fotografera utan kamera, som luftgitarr liksom? 

Vadå skeptisk!?!

Snapshots! I färg, faktiskt, som kontrast!

Å så Viksängen då: Fiket i samband med secondhandaffären - enkelt men rätt så gott bryggkaffe, inget hipsterhavrelattetjafs, enkla mackor och goda bullar och så som att man sitter i ett bibliotek (vilket man ju faktiskt gör på nåt sätt). I hyllorna har mer än ett  fynd av nån gammal fotobok gjorts, och görs alltfort. Bordet pryds av en reservationsskylt varje torsdag.

Det är helt enkelt trevligt!

På återseende//Göran

Å välkomna till utställningen i Södertälje, ABF-huset, den 26-27/2 2022!

To Kill Your Darlings - eller Ein Mädchen Für Alles

Detta med att behöva välja, igen. Men nödvändigt, om man bara har begränsad yta till förfogande.

Jag tycker inte alla bilder jag tar och har tagit är bra. Egentligen är de bilder jag riktigt tycker är bra bilder ganska få. Åtminstone om jag jämför mig med de stora fotograferna, och till och med, eller inte minst,  med de fotografvänner som jag träffar med viss regelbundenhet, som alltså är så mycket bättre fotografer än jag.

Samtidigt, om jag nu ändå ska visa upp mina bilder och har hittat ett tema och gräver i arkiven och ska välja, dvs förkasta bilder  till förmån för andra, så är det svårt att skiljas. Och då blir plötsligt många bilder bra. Eller bra och bra, jag är ju subjektiv när det gäller mina bilder; det finns alltid någon känslomässig knorr och hake med de flesta bilderna som på något sätt liksom upphäver kvaliteten, ett minne förknippat med, en känsla kopplad till... Och då tappar man (=jag) det lilla objektiva tyckandet som finns kvar. Alla bilder blir ens Darlings, och det blir allt svårare att kasta. 

Å sen har det i  flera sammanhang kommit upp vem man adresserar bilden till. Vem visar man bilderna för? Ska jag visa de bilder jag tror andra tycker om, eller ska jag visa de bilder jag gillar (med risk att bli förkastad)?

Det här är en viktig fråga, och det blir ett  dilemma i sig. För, som flera påpekat; man kan aldrig förutse vad andra uppskattar. I detta är det höga odds, och försöker man så är risken att misslyckas onödigt stor. 

Vilket leder till en samtidigt enkel men ändå svår slutsats: Man har inte en susning om vad andra ska tycka! Man kan aldrig vara alla till lags, eller Ein Mädchen für Alles.  Man får helt enkelt visa de bilder man själv gillar och kan stå för, även om man blottställer sig och gör sig sårbar, att man riskerar att inte bli uppskattad (vilket alltså är det svåra). 

På samma gång är det ändå väldigt roligt och trevligt att gräva i arkiven. Jag hittar bilder som jag knappt kommer ihåg, men som väcker minnen som förpassar mig i tid och rum. Och detta är ju ändå och till slut en av de stora grejorna med att fotografera, åtminstone för mig; alltså att dokumentera, att frysa tiden, att få möjligheten att kunna drömma sig tillbaka till situationer som annars skulle ha varit mer eller mindre förlorade. 

Och det är väl det jag vill visa då. Så får vi se vart det leder till slut. 

På återseende//Göran

Urvalsproblematik - prokrastineringsproblematik

Som synes ska det vara fotoutställning i Sötälje i slutet av februari 2022. Uppenbarligen ska jag vara med, igen - vi har ju haft en sådan här utställning en gång tidigare, för två år sedan precis innan pandemin lamslog världen. 

Det är väldigt trevligt, om än en smula skakigt, att visa sina bilder för en allmänhet, en allmän publik, även om man känner många som kommer och tittar (eller kanske därför). 

I sammanhanget uppstår då flera frågor: 

Vilka bilder vill man visa? Här kommer urvalsproblematiken in på flera nivåer. I min dator ligger bortemot 100 000 bilder. Jag vet att jag inte är värst på något sätt, men det är ändå en betydande mängd bilder att välja mellan. Jag tror att jag har hittat en röd tråd, vilket reducerat bilderna till bara några tusen. Av dem har jag nu suttit och gnetat och valt, kastat och plockat tillbaks, fram och åter tills jag nu har lite drygt 20 bilder kvar. Det har gjort ont i mig flera gånger, men nu verkar det ha tagit stopp. Fast lite drygt 20 bilder är ändå för många... 

Här slår nu prokrastineringen in. Det är med att det har tagit stopp innebär också att jag inte kommer mig för att ta itu med den fortsatta urvalsprocessen... Och jag blir kallsvettig av tanken att jag måste fixa det är ganska snart, om jag ska hinna fixa bilderna till hängbart skick till den 26/2. Deadlinen brinner väl inte ännu, men den börjar glöda. Och jag kommer mig inte för. Just nu. Jag vet att jag kommer att hinna, när min deadline brinner som värst, men det vore ju skönt att vara ute i god tid. För  en gångs skull.

Men det blir väldigt trevligt. Så, kom och titta, vet jag. 

På återseende//Göran