Gamla hederliga svenska traditioner

Det finns en uttalad rädsla från vissa grupper om risken att förlora våra gamla hederliga svenska traditioner om vi blir för många som flyttar hit från andra håll i världen. Frågan uppkommer då, hur svenska är egentligen våra traditioner? Och var kommer de ifrån?

Idag är det Allhelgonaafton. I media och i affärerna kalls den också Halloween. En snabb koll på nätet gav följande:

Halloween eller Hallowe'en (från engelskans Hallow, "helgon", och e'en - kortform av evening, "afton") är en högtid som i sina ursprungsländer, Irland och Skottland, firas den 31 oktober. Via USA, dit många irländska emigranter kom under 1840-talets svält- och nödår, slog den igenom i 1990 under 1990-talets andra hälft. En Halloweentradition bland barn är att klä ut sig i spökkostymer, och gå runt i kvarteret för att be grannarna om bus eller godis, liknande påsktraditionen med påskkäringar i Sverige och Finland.

Från början sägs firandet möjligen ha uppstått hos kelterna i deras kontakt med vikingarna vars höstblot övertogs och kallades Samhein.

Den katolska kyrkan försökte konkurrera ut kelternas firande genom att införa
Allhelgonadagen till minne av kyrkans helgon, år 731. Under tiden som följde gav man högtiden olika namn, som exempelvis Alla Själars Dag och försökte knyta an den till kyrkan istället för de gamla hedniska kopplingarna. Resultatet var kort sagt inte bra.

Alla själars dag avskaffades i Sverige på 1500-talet under reformationen. Den återkom igen år 1983, men kallades då söndagen efter alla helgons dag. År 1772 avskaffades allhelgonadagen som helgdag.

Vid 1900-talets mitt uppstod den svenska traditionen att tända ljus på gravarna. År 1953 infördes Alla helgons dag som är en sammansmältning av alla själars dag och allhelgonadagen. Den infaller lördagen under tiden 31/10–6/11.

Och idag vi tänder ljus på våra anhörigas gravar, och barnen klär ut sig till spöken och zombies och tigger godis.

Så mycket alltså för att i och för sig fina anledningar till firande – att minnas våra nära och kära som inte längre är med oss - är gamla hederliga och svenska. 

Traditioner och firanden förändras över tid, överallt och hela tiden. Det viktigaste är att vi vet vad och varför vi firar.

På återseende//Göran

Rapport från fotofika på söder

Kvällsfika på Mix Burger vid Hornstull. Som vanligt väldigt trevligt, diskussionens vågor gick minst sagt höga och våra samhällsproblem löstes, egentligen allihop, tror jag.  Nu blev det också lite prylsnack, lite bildvisning också förstås.

Tips om Nordiska Muséet som visar Parisbilder av Tore Johnsson. 

På återseende//GöranR

Hur många höstbilder orkar vi med

Återigen det här dilemmat som jag ibland råkar ut för; det finns så många fina bilder – i det fallet av höstfärgerna – så frågan är om det är någon idé att ge sig ut och ta ytterligare. Blir de lika fina? Och är inte alla bilder tagna nu? Och vad har jag då att bidra med…. etc etc.

Det händer ibland när jag känner mig lite tom på fotograferande, att man blir liksom mätt och inte riktigt ids att ge sig ut och hitta nya, egna motiv.

Och höstfärgerna börjar ta slut. Löven faller i allt raskare takt, snart är alla träden kala och avlövade.

Jag försöker då i alla fall ge mig ut, jag vet ju innerst inne, oavsett hur många andra fina bilder det finns, att de bilder jag tar är ju mina bilder, och som sådana ändå i någon mån unika.

Så jag gjorde det häromdagen, gav mig ut med kameran runt halsen alltså. Och det är ju egentligen lätt, har naturen inpå knuten.

Det blev en bra liten utflykt. Några bilder blev det också, men framförallt var det skönt att vara ute.

På återseende//Göran

Museibesök i det fina vädret

Fotografiska Museet heter det ju, fastän det väl inte riktigt är något museum utan snarare ett galleri, en konsthall. Som sådan emellertid oöverträffad när det gäller att visa fotografisk konst och fotografiska bilder, och jag är fortfarande synnerligen imponerad av hur de byggde om det gamla tullhuset vid Stadsgårdskajen i Stockholm för att bli så ändamålsenlig. Det är lätt att slinka in där, särskilt med årskort, och det är stimulerande att bara gå omkring.

Aktuella utställningar är Martin Schoellers UpClose,  en serie porträtt av kändisar, dels bara rakt på och i hög förstoring, dels arrangerade poser. Han har verkligen lyckats fånga det unika hos varje människa, med våldsam skärpa och detaljrikedom och avskalade bakgrunder. Väldig intressant.

Vidare ser man Magnus Wennmans serie Där barnen sover, en väldigt gripande serie bilder på barn på flykt undan kriget i Syrien. Magnus Wennman kommer som få andra nära, och lyckas fånga de djupa känslorna med sin bilder - man blir direkt tagen och väldigt berörd. 

Sen har vi också Höstsalongen 2015, utvalda bilder från  förhoppningsfulla fotografer, både proffs och amatörer. Många namn kändes igen. Här var det i min ögon ganska blandad konfekt, många väldigt bra och givande bilder och bildserier, men också ganska mycket pretentiöst och sökt utan särskilt innehåll. Påfallande många presenterade sina bilder som sökande, som drömmar. En av mina favoriter här är Cletus Nelson Nwadike, vars bilder jag sett flera gånger tidigare i tävlingar i fotomagasin. Hans svartvita mustiga bilder illustrerar och speglar  verkligen utsatthet och främlingskap och han är lika mycket poet med sina bilder som med sina texter.

Men först lite lunch. Uppskattar verkligen Fotografiskas möjligheter till att stilla såväl fysisk hunger som längtan efter det kulturella och sköna - härliga smårätter i kaféet och fantastisk mat i restaurangen. Det blev en räkmacka och en espresso, så jag skulle orka med utställningarna. 

Det är en lugn och härlig stämning i kaféet, och jag förstår att man gärna sätter sig här och kollar läget, både med och utan dator. Utsikten genom de stora fönstren är ju bilder i sig, och jag tröttnar aldrig på den. 

Ett försök att hitta speglingarna i porträtten; som vanligt såg det bättre ut i verkligheten, svårt att fånga med kameran. 

Och styrkt till kropp och själ kunde jag gå tillbaka till min verklighet och fortsätta dagens id. 

På återseende//Göran

Höstnaturfoto - färg eller svartvitt?

Tog en runda med kameran  idag i de närmaste omgivningarna - fint väder och fortfarande vackra höstfärger. Hittade den här roten, med en spännande grafik.

Men sen, när jag såg den funderade jag över hur den skulle te sig i svartvitt, just pga dess grafiska former. 

Efter redigering i Silver Efex;  inte helt säker att det gav något ytterligare. Vad säger ni?

På återseende//GöranR