Min nya leksak

Makrovärlden fascinerar mig, dvs världen sett genom ett makroobjektiv. Jag har mer och mer drömt om att börja fotografera de små motiven, vilket jag egentligen skulle kunna göra ganska lätt i trädgården, om inte annat. Jag försökte ju häromdagen, med stigande frustration över att inte ha ett bra objektiv för ändamålet. Det fungerade väl till nöds med de grejor jag hade, men jag fick beskära hårt, och det är alltid vanskligt.

Så ett makroobjektiv har sedan en längre tid stått högt på min önskelista. Och idag blev det av. Jag hann inte fotografera ute, det hann bli för mörkt innan jag fick tillfälle - det andra livet kom lite emellan - men jag hade några snittblommor hemma som fick duga för ett första försök med den nya gluggen. Inte särskilt kontroversiellt, märkvärdigt eller ens bra, men kunde inte låta bli, typ skärpa, skärpedjup, fokusering etc.

Det blev ju förstås också flera bilder på kartongen och runt om i köket också. Undrar om det är någon som har lika många bilder av sitt kök som jag - det är ju där man packar upp grejorna, och då måste man direkt klicka och se hur det kan bli, att känna känslan av att hålla i de nya prylarna, peta, klämma, lukta och vrida på dem.

Sen har jag sedan länge accepterat min diagnos - GAS, vilket kan uttydas Gadget Acquisition Syndrome, dvs prylnörderi. Jag har också accepterat, särskilt när min hustru frågar om jag verkligen behöver alla nya saker, att om jag vill ha grejen så behöver jag den. För så är det, eller hur?

Men, nu in i makrovärlden, så får vi se var det tar vägen.

På återseende//Göran

Vem sa att humlor inte kan flyga...

Enligt aerodynamiska lagar kan humlor inte flyga, egentligen, är det ju sagt. De har för tung kropp i förhållande till vingarna, eller nåt sånt. Den som sa det skulle då varit med hemma hos mig idag.

Onsdag förmiddag. Kaffe ute på altan i det närmast osannolika högsommarvädret - sent i augusti! Märker en väldig ruljans bland blommorna i rabatten, så den lugna stunden byts mot febril verksamhet - jag med kameran och humlorna och de andra krypen med att försöka hitta nektar bland ståndare och pistiller. Det är varmt och gott, och insekterna har en sanslös fart när de far från blomma till blomma. Och inte sitter de still heller, när de väl har landat, utan är fort iväg igen. Så det blir ett väldigt jagande med kamera och med fokus, och mer och mer irritation över att inte ha ett ordentligt makroobjektiv - får nog på sikt överväga en sådan investering - hinner ju inte med här.

Pratade sen med en biodlare. DEt är för torrt ute, och det finns därför dåligt med nektar i blommorna, vilket kan vara en anledning till hetsen. 

Men, ett bra makroobjektiv står högre och högre på önskelistan-

På återseende//Göran

Afrika i blodet - the Big Five

Sitter här och tittar igenom några av mina fotoalbum – visst har allt blivit så mycket enklare när man slipper att arkivera negativen och ägna sig åt det tidsödande arbetet att sortera in bilder i en pärm?

Nå, fastnar i Afrika, senaste resan i februari i år – Det stora Namibiaäventyret. Ett fantastiskt äventyr, med början i det namibiska ökenlandskapet med bland annat de röda stora sanddynerna, Okawangadeltat i Botswana och till slut Viktoriafallen i Zimbabwe. Underbara vyer, spännande safariupplevelser, alla de  vilda djuren och all natur och alla vänliga, hjälpsamma och trevliga människor man möter på den här nivån. Sitter redan och längtar tillbaka.

Vi såg alltså alla de fem stora, en mäktig sammantagen upplevelse.

Först kejsaren själv, den mäktigaste av dem alla.

Elefanterna lekte i vattnet, och plaskade runt - de verkade njuta av att bada

Sen den skyggaste, snacka om att ha valt dress code för att smälta in...

Till slut hittade vi bufflarna. Såg ut att bli en spännande situation.

Men de möttes, och gick åt varsitt håll.

Lejonet förstås, full koll.

Vid ett tillfälle kom vi fram till en hög med hyenor. Visade sig att de strax innan tydligen hade skiljt noshörningsmamman från sin kalv, och då var katastrofen ett faktum.

Mamman gick omkring, gjorde sporadiska utfall mot hyeneflocken, men sen försvann hon.

Många bilder, svårt att välja ut. Mycket nöje och på återseende.

Den bästa kameran

är den som man alltid har med. Eller hur? Idag hade jag inte det! 

På väg hemåt såg jag i ögonvrån och på något avstånd, en grupp som såg ut som komna från någon cirkus, utklädda till clowner.  De hade samlats vid en automatmack, och skulle av allt att döma köra igång någon slags föreställning. Så, direkt hem, hämtade kameran och körde tillbaka, men för sent. Alla hade försvunnit, utom en ensam clown som emellertid också var på väg bort. När jag tittade runt, eftersom det var en så märklig situation utan publik, på en tämligen gudsförgäten plats utan mycket människor eller så¨, såg jag att man hade en relativt professionell filmutrustning. Min tanke är då att man gjorde en inspelning av ett uppträdande som man möjligen ska visa i annat sammanhang. Hade ändå varit kul att fota, vilket ju inte gick utan kamera. Och det är nu eftertankens kranka blekhet kommer in. Ta alltså alltid med kameran, man vet aldrig vad som kan komma i sin väg. 

Några dagar tidigare hade jag ändå faktiskt med kameran, då jag stötte på den här situationen. En lastbil som hade vält på en avfart från en motorled till en annan - högerkurva, svag nerförsbacke, egentligen utan anledning. Ingen skadad, bara smärre materiella skador, men trafiken stoppades upp för några timmar under bärgningsarbetet av bil och släp plus lasten, som såg ut att vara sopor...

Så, den bästa kameran är den som alltid är med.//GöranR

Ännu lite mera fiskeresa - med lite kultur

Vi hade alltså en fantastisk resa. Bygden i norra Jämtland, runt Jormvattnet och Stora Blåsjön är bedövande vacker. Och många fiskemöjligheter, både i tjärnar på fjället och i rinnande vatten.

Vi fiskade också i Ankaredeälven. För att komma dit fick man passera samebyn i Ankarede, där vi stannade en stund - lite kultur alltså. En sådan by där samerna samlades på de stora högtiderna, gick i kyrkan, bröllop och begravningar etc. Historiens vingslag, inte minst för oss som läst Bernard Nordh.

Å så fiskbilden...

På återseende//Göran