Fiskefoto, eller fjällfoto – natur?

Årets fiskeresa gick till Tjuonajokk i Kaitum, högt uppe i den svenska fjällvärlden mellan Kiruna och Gällivare. Vi har varit där förut, så vi vet hur bra det är. Man har från början haft ett ambitiöst program när det gäller natur- och fiskevård i området, vilket borgar för stabilitet och ett synnerligen gott fiske.

Årets resa var den närmast ofattbara 43:e i ordningen - vi har alltså åkt varje år sedan 1973 tillsammans, tre killar (numera gubbar?). Vi har haft med oss våra ättelägg av och till under resorna, och nu var det dags för tredje generationen att följa med.

Det är naturligtvis även ett eldorado när det gäller fotografi uppe i fjällvärlden, dvs förutom fisket; fantastiska vyer, dramatiska landskap och ett stundtals dramatiskt väder, förutom själva fisket förstås.

Men som jag fotograferat från början, så har vi ett antal bilder som kommer igen år från år, och svårigheten ligger närmast i att hitta bilder som inte varit med tidigare, vilket är nästan omöjligt. Å andra sidan är ju fotograferingen ändå lika häftigunder sådana här förhållanden, och till dels handlar det också om dokumentation.

Någonting jag lärt mig ändå under de här resorna är att man måste välja i stunden. Antingen fiskar jag, eller så fotograferar jag. Om jag försöker kombinera, eller göra bägge sakerna på samma gång blir det ingenting av någonting.

Men, det var som vanligt en väldigt bra vecka, där man kunde koncentrera sig på väsentliga saker – natur, fiske, att komma ikapp sin själ etc – utan störningar från den yttre världen, dvs utan  mobiltäckning eller internet. Det är svårt att riktigt värdera hur viktigt det är! Men det är det!

Tjuonajokk ligger drygt 4 mil från Kiruna. Det är för långt att gå, särskilt med tung packning (och numera). Helikoptern går närmast i skytteltrafik ibland. 

Det finns en fantastiks bastu där, med en vidunderlig utsikt ut över sjön. Bilden tagen in genom ett fönster från utsidan, utsikten anas förutom speglingarna från omgivningen. 

Självklart ska det ändå vara med en fiskebild. Den tredje generationens glädje över en stor harr som bjöd ordentligt motstånd. Finns få saker som är roligare.

Dramatiska skyar ser vi inte sällan.

Spången är en klassiker i fjällvärlden. Här leder den upp från bryggorna och båtarna till stugorna.

Vädret är en joker i fjällen. Man vet aldrig var man har det. Och det växlar snabbt. Vi hade tur, och kunde ofta njuta av morgonkaffet på förstukvisten.

Mer dramatik i himmel och vatten - så här kunde solnedgången te sig. 

Och vyerna kan alltså vara nästan bedövande vackra i sin storslagenhet, nästan på gränsen till kitsch. Men det är vackert och storslaget, och det är något att njuta av. 

Vi har fiskat på många ställen i världen. Men sådana här fonder - med kebnekaisemassivet i bakgrunden - till vårt fiske har vi inte alltid. Så det måste ju dokumenteras. Människans litenhet etc...

På återseende//Göran

Vandring; filosofi och japansk poesi

Nyligen hemkommen från en vandringsresa i nordvästra Spanien, närmare bestämt den spanska delen av Baskien, kungariket Navarra. Det var en organiserad gruppresa via en av våra vanliga researrangörer, vi bodde några nätter i den norra delen av området och vandrade där, sedan flyttade vi längre söderut och genomförde våra vandringsturer där.

Det var en liten och hanterbar grupp med genomgående trevliga människor, resan i övrigt var föredömligt organiserad och vandringsturerna bjöd på varierad terräng där vi mötte olika naturtyper. I övrigt bjöds på bra mat och gott vin. Vädret var bra, kanske ibland väl varmt, men för oss som är vana vid den svenska sommaren är det svårt att gnälla på sol och värme (och det är skönt att svettas).

Att vandra, särskilt om man vandrar långt och inte bara tar en liten tur där hemma, innebär att man dels koncentrerar sig bara på en sak, dvs att vandra – man kan inte göra så mycket om ens något annat - men också att man saktar ner i tillvaron och bromsar upp i livshetsen; man bara går där och njuter av vyerna och låter tankarna komma och gå som de vill. I den ibland lite enformiga lunken, som pågår under en längre tid, händer det inte sällan att man hamnar i närmast kontemplativa tillstånd, nästan som ”flow”, där problem kan lösas och man kan bli kreativ och där poesi kan bli till.

Japanerna kan det där. I det poetiska skapandet av den traditionella japanska diktformen haiku undviker man grubblandet, utan försöker hellre nollställa sig, göra sig öppen för intryck och skeenden, ofta genom att gå ut i naturen. Att ta en promenad ute i naturen för att hämta inspiration till en haiku kallas på japanska för ginko. Ginko är ett av haijins (haikudiktarens) vanligaste arbetssätt.

Den andra dagens vandring genomfördes på en del av den kända pilgrimsleden till Santiago del Compostela, där vi anslöt till leden som går mellan Pasaia och Hondarriba; en vacker och delvis kuperad sträcka som går längs Atlantkusten och där den dramatiska gröna kusten  möter det djupblå havet. Vi mötte en del människor som också var ute och vandrade, men de flesta höll sig tydligen till den mer ordinarie parallella leden lite längre in mot landet, vilket lämnade oss ganska befriande för oss själva.

Och det blev en haiku efter den dagens vandring:

Kängorna knirkar

Solen är obarmhärtig –

vandringen fortsätter

På återseende//Göran

Årstidsreflektioner. Och avlägsna fåglar.

Under sommarutflykter i de norra delarna av Sverige, på jakt efter nya fiskevatten och flugfiskemöjligheter har vi ibland kört förbi vintersportorter, som i skenet av sommaren tett sig väldigt övergivna och undantagna. Det blir en nästan sorglig känsla att se de stängda kioskerna, de stillastående liftarna utan liftkorgar, och tomheten fjärran från allt liv och rörelse vi vet förekommer på vintern. 

Samma gäller i hög grad sandstränderna, badstränderna. Det finns en särskild sorts tomhet och övergivenhet över dem off season, som om de egentligen är ämnade till något annat och större, men nu får ligga där, ödsliga och sparsamt befolkade av påbyltade människor på sin dagliga promenad, med lek- och sportattiraljer som kräver ett annat klimat, ett helt annat liv med badande människor under sina solparasoller. 

Här är det nu februari. Solen skiner visserligen, men det är bara 12-13 grader i solen, och det blåser nästan halv storm. 

Så till de avlägsna fåglarna: Torrevieja ligger emellan Medelhavet och två stora saltsjöar, Laguna Salada de Torrevieja och Laguna Salada de La Mata. Här bildas ett mikroklimat som sörjer för viss temperering, både sommaren och vintern, med många soltimmar och ett behagligt klimat i sig. De här sjöarna är också tillflyktsort för vanliga flyttfåglar från Sverige. Så till exempel häckar tranorna här under vintern, innan de på våren flyger norrut och kan fotograferas vid Hornborgasjön. 

Men, eftersom de är här nu, och jag är här nu, tänkte jag att de också skulle kunna fotograferas här, vilken tanke dock gick om intet. Man kommer ner till sjöarna bara vid särskilda ställen, där man har ordnat med observatorier, gömslen och utsiktstorn. Det är jättefint arrangerat, bara att fåglarna föredrog att vara någon annan stans, lite längre bort där jag visserligen kunde se dem, men inte nådde dem med mitt 35-100-objektiv i m43-tappning (motsvarande 70-200).

Här borta fanns alla fåglarna. De skarpsynte anar faktiskt en fågel strax till höger om mitten, men bättre än så blev det inte. 

Nå, det kommer fler tillfällen. Tills dess - på återseende//Göran

Tema 276: Soldis (94/365)

Utsikt från Kinnekulle, lördagen den 19.april 2014.

Vädret var fantastiskt, det var varmt och solen sken från en klarblå himmel. Men detaljerna går förlorade i fjärran när man som här ser ut över Vänern.

Bild nummer 94 av 365 i Fotoutmaningen 2014. Titta på fler bilder - klicka på bildlänken här till höger.

Olympus OM D E-M1 med Olympus M12-40/2,8. Premiär för det nya objektivet i riktigt skarpt läge under den här resan. Det levererade till belåtenhet!

På återseende//Göran

Tema 287: Stenig (49/365)

Inlägg i Fotoutmaningen 2014, 365 Foton. Tema 287 Stenig, bild nummer 49 av 365.

Bilden tagen vid Nyfors, precis vid Tyrestareservatet i Tyresö den 21.februari 2014.

Nyfors är en i raden av strömsträckor i ett jättestort vattensystem söder om Stockholm med en mängd sjöar, åar och forsar. Redan på 1500-talet anlades här en hammarsmedja. Under tidens lopp följde en såg, krutkvarn, kopparhammare, pappersbruk, väveri, valsverk och kvarn. I dag kan vi se endast vissa grunder till verksamheterna och området är kulturhistoriskt minnesmärke.

Olympus E-M1 med Olympus Zuiko 14-54mm/2,8-3,5. 1/8sek vid 37mm, f/22 och ISO 400.

Klicka på bildlänken till höger och läs mer om Fotoutmaningen med 365 foton 2014.

På återseende//Göran