Fotofika, igen – en vändning

Det blev fotofika idag. På Gustafsviks Levande Ljus och Café i Gnesta, ett faktiskt riktigt gulligt ställe, med bra fika – suverän räkmacka inte minst - och en liten presentbod där man bland annat kan köpa hemgjorda ljus.

I de trevliga rummen, möblerade och inredda med olika möbler och detaljer från olika (närliggande) tidsepoker kunde man nästan sitta med förskrivet säkerhetsavstånd, och ändå nå fram till varandra. Och diskussionens vågor gick höga. Det inbitna Fujigänget hade fått korn på en ny kamera, en Sony som av allt att döma fick det att vattnas i mungiporna (se i övrigt en annan, tidigare blogg här).

Själv är jag faktiskt inte intresserad. Jag har bestämt mig för att den utrustning jag har duger och får duga. Mina bilders eventuella kvalitet hänger inte på mina kameror och mina objektiv.

Men det var roligt. Och jag hade förstås med mig kameran, vilket jag inte haft på ett tag. Jag har upplevt nån slags pausande i fotograferingen, nästan som en leda där jag inte känt samma behov av att fotografera som förut. Det har varit tankar av närmast existentiell valör, typ vad tjänar det till, vad ska jag göra med alla mina bilder, och är de förresten nåt att ha, egentligen, vadan och varthän och meningen med livet så att säga. Jag vet inte om det har att göra med situationen i världen i övrigt, pandemin, att alltid behöva känna grad av rädsla för att bli smittad, att hela tiden behöva se sig om över axeln liksom, eller det här med konspirationsteorierna som ledaren för ett av världens mäktigaste länder hänger sig åt, eller att det här med att resa och göra allt det som fortfarande står på listan är kört för åtminstone den närmaste framtiden…  

Istället för att fotografera har jag tillbringat tiden med att slöjda, att göra skärbrädor (och annat) i min snickarbod i garaget. Här har det funnits en ro i att skapa, att forma, slipa och såga och kolla på Youtube för tips och tricks (och dregla över alla de verktyg jag vill ha men inte har).   

Så det var väldigt trevligt att träffa det här södra fotogänget igen, ha kameran framme, ta de här ögonblicksporträttbilderna och delta i diskussionen. Till och med så jag tog fram kameran efteråt och tog lite bilder på omgivningen. 

Jag kommer att fortsätta göra mina skärbrädor. Men jag kommer att ha med mig kameran igen, åtminstone lite oftare är på sistone.

På återseende//Göran                                                                                                                    

Nu är det höst igen…

Första september, första höstdagen enligt både min officiella almanacka och min personliga, mer känslomässiga kalender. Men solsken och fint väder. Solen värmde, men det var ett omisskännligt bett i skuggorna, inte så kallt men en tydlig skärpa, luften liksom klarare och vassare.

Vi tog vår vanliga promenad runt den lilla badsjön där vi bor. Vi såg fortfarande folk som badade och var i vattnet och simmade, så det borde ju inte ha varit så kallt ändå.

Och eftersom det var ungefär lunchtid så var det en hel del människor på sin lunchpromenad, uppenbarligen hemmajobbare med tillgång till flexibla arbetstider vad det verkade. Många hundar också, och det blev många stopp för att hälsa och prata lite, sådär som hundägare gärna gör. I övrigt gick man, promenerade och sprang/joggade, ensamma eller i grupper. Det är viktigt att röra på sig, men visst borde det finnas något lustfyllt även i ansträngningen? Här var det väldigt olika, några sprang med lätthet, pratade obehindrat och såg ut att njuta medan åter andra slet och såg ut att lida, oaktat de fortsatte… Undras om motionen gör nån nytta då, egentligen.

För mig var det ur alla synpunkter ändå inte bara en föraning om hösten, den är här. Sommaren är slut, detta märkliga år. Det går fort!

På återseende//Göran

PS. Alla bilderna med mobiltelefonen, HUAWEI Mate 10 Pro,  min Leica alltså (objektivet i telefonkameran bär i alla fall detta ärevördiga namn!