Show (tema 255) eller alternativa digitala framkallningsmetoder

Inom barbershopvärlden håller man som bäst på att förbereda sig för vårens tävlingar, där den kören och kvartetten som vinner får representera den nordiska regionen i världsmästerskapen nästa år. Vi hade en helt vanlig repetitionskväll, när vi fick besök av kvartetten Absolut, som testade sitt tävlingspaket, sin show, på oss.

Tema 255, Show i Fotoutmaningen  365 foton 2014, bild nummer 83/365. Bilden är tagen den 7.april 2014 på Årsta Teater i Stockholm.

Olympus E-M5 med Lumix G 20mm/1,7, vid f/1,7 och ISO 800. Bilden är konverterad i Lightroom, och därefter redigerad i Color Efex Pro 4.

Nedan följer några ytterligare bilder från samma event som också är redigerade i Efexprogrammen; Color Efex samt Silver Efex. Jag håller på att börja titta på de programmen, och tycker att de har en direkt potential men att man sannolikt får vara försiktig, det kan lätt bli nyhetens behag och för mycket, särskilt då när det gäller Color Efex Pro. Att redigera svartvitt är emellertid mycket lättare i Silver Efex, och lättare att få ett önskat resultat.

Klicka också på bildlänken, för att se flera och andras bilder från Fotoutmaningen 2014.

På återseende//Göran

Ett eget fotografiskt språk?

Många etablerade fotografer pratar om, och pratar sig varma för att man ska ha eller tillägna sig ett eget fotografiskt språk, en egen stil om man så vill. Göran Segeholm till exempel jämför den egna fotografiska stilen med (den personliga) handstilen, och Magnus Fröderberg skrev för inte så länge sedan i Fs Magasin att man har svårt att komma vidare kvalitetsmässigt om man inte fortsättningsvis rensar bland och väljer sina motiv och koncentrerar sig på dem. Och man kan gå till både de gamla och nya mästarna, med sina typiska signaturer bildmässigt för att se att det stämmer i hög grad.

Och då tänker jag; hur många av oss har en egen stil, eller snarare, har jag det? Och vad har jag då, egentligen, för fotografiskt språk, vad utmärker mina bilder så att de blir lätt igenkänningsbara för andra? Se där, en typisk bild, måste ha varit Göran Redmo som tog den. Typ.

Jag ser många personliga bilder här bland bloggarna. Typiska nattbilder av hög kvalitet till exempel, en del broar, av likaledes hög kvalitet, och de skira, lite pastellartade makrobilderna hos några andra.

Och så ser jag tillbaka på mina bilder och försöker hitta en röd tråd, något som binder ihop dem, och misslyckas i någon mån. Motivmässsigt? Nae, det verkar vara väldigt skilda motiv, från porträtt, över försök till makro över till naturbilder, med lite action och konsert in emellan… Färg då, eller svartvitt? Egentligen inte där heller. Och inte när det gäller bildbehandling, eller intresseområden. Här finns istället bilder från väldigt många områden; lite stadsbilder med gatufotokaraktär från städer jag besökt, ögonblicksbilder från exempelvis mina resor, som också försett min bildbank med naturbilder, vyer, och för att inte tala om snapshots av olika slag, inte minst porträtt, vilda djur. Det finns lite trädgård, några makrobilder, lite konsertbilder etc etc etc. Och så en del familjebilder, förstås. Således snarare en pyttipannablandning än koncentration på specifika motiv. Och jag funderar; jag blir aldrig någon stor fotograf, suck. Jag är dömd att vara en dilettant, att ständigt pröva mig fram och aldrig nå riktigt dit, eftersom jag är så allmän i mitt fotande, inte har någon personlig stil eller eget fotografiskt språk.

Men, så tittar jag på mina bilder från alla områden och känner mig ändå ganska glad och nöjd med dem. Se här kommer jag ihåg hur det var; där är Boris, min katt (salig i åminnelse), där står min dotter och sjunger barbershop, där spelar min som på en pub med sitt band, och titta där, vilken vacker natur i Vietnam, på La Gomera, där är min fru på stranden, i stan, min mamma sitter där i soffan – just det – jag kommer ihåg och kan spela upp situationen igen. Som när min fiskekompis fick den där stora harren, eller plumsade i vattnet …   

Alla de där bilderna, alla de där albumen är minnen, ett dokumenterande av mitt liv, mina resor, mina vänner och min familj, mina intressen, och det, precis det, måste vara mitt egna personliga fotografiska språk, min stil; dokumenterande bilder som är minnen, närmast av reportagebildskaraktär.

OK, skilda motiv, ibland färg, ibland sv/v, blandat natur och ögonblicksbilder, men ändå med en ambition av att göra hantverket så bra som möjligt, så att bilderna går att njuta av, och ibland till och med sätta upp på väggen eller på kylskåpet. Och så strävar jag alltid efter att försöka se en story i mina bilder, de ska kunna ses som ett bildspel med en berättelse i, bilderna i mina album ska hänga ihop. Det är då bara enstaka bilder som så att säga står för sig själv, men tillsammans med de andra blir de förhoppningsvis mer begripliga. Jag inser att jag inte sticker ut, som gatufotograferna eller de stämningsfulla nattvandrarbilderna, eller ens som de vackra linjerna i broarna (jag avundas er ändå, klart imponerad!), jag blir möjligen lite ”tråkigare”.

Men, så får det vara då. Det dokumenterande, bilderna från mitt liv i fest och i vardag, från olika håll, det rapporterande får bli mitt signum. På gott och ont, kanske, men ändå för minnenas skull, nåt slags bilddagbok. Och åtminstone för mig själv och mina närmaste.

Och bloggen då? Jo, jag tycker ibland att jag lyckas, att jag kanske har nåt att berätta, och visa bilder för andra. Förstås.

På återseende//Göran