Hundpromenad i septembersolen

Ibland blir det sådana här fina dagar i slutet av september och början av oktober; blå himmel, sol som på dagen åtminstone tar upp temperaturen till en 16-17 grader, träden börjar ändra färg på löven och det är hyfsat torrt ute i markerna. 

Att det sedan är svinkallt på kvällar och nätter spelar ingen större roll. 

Och det är synnerligen trevligt att gå ut i naturen med sällskap av hunden. Det heter ju att man går ut med hunden, men hon  går också ut med mig, vi går liksom ut med varandra. Jag tror vi båda tycker att det är skönt att vara ute i naturen. Det luktar gott, så där höstmättat, höstfärgerna gör ju sitt till och det är så där tyst och rofyllt.

M går lös för det mesta, hon saknar av allt att döma jaktinstinkt och  håller sig inom räckhåll, syn- och hörsel- och inkallningsmässigt. Och bland allt nosande - det finns ju miljoner läckra dofter att läsa av - blir det en del spring och kastande med pinnar medan jag mer strosar. 

Asså, de här är kanske lite stora ändå...

En poseringsbild kan jag väl ställa upp med. Å jag KAN sitta kvar. Om jag vill...

Det händer att vi träffar andra hundar, förstås. M är inte alltid intresserad, men jag kan tycka det är viktigt att hundarna ändå får möjligheten att hälsa, om de vill. Sen är det inte alltid läge att leka, det lirar ju inte med andra alltid. Precis som med vi människor.  Men det händer också att det blir lekläge, när man träffats några gånger och liksom lärt känna varandra. Så är det med D, en Kromforhländer. Han är dessutom fortfarande v alp, 7 månader, och ganska typisk för sin ras; inte alltid helt socialt kompetent när det gäller andra hundar, och kanske, åtminstone från M's håll, inte helt lätt att leka med en 5-årig hundtant. Eller att hundtanten inte alltid uppskattar en lite bufflig tonårshund.  Men nu har de alltså setts flera gånger, nu känner de varandra, och då blir det leka av. 

Det är roligt att se utvecklingen. Och kommer det då in andra hundar i bilden kan det bli riktig kalabalik där man ser hur hundarna stormtrivs med att bara springa och springa och jaga varandra...

Hörru, du lovade ju en godis åtminstone. 

Så det är gott med det här sällskapet. Man träffar många trevliga både hundar och deras hussar respektive mattar måste väl heta så i plural, eller?), och man har alltid nåt att prata om.

På återseende//Göran

Septemberprunk i trädgården

Hösten är här. Visserligen har vi enstaka dagar med sol och värme, men även varma dagar ger kalla kvällar och kalla nätter. Och mörkret är omisskännligt (minns en deckartitel, tror att det var Maria Lang – Mörkögda augustinatt). Och nu är det september.

Men i kvällsmörkret lyser det i rabatten än mer, det är som om blommornas färger blir än tydligare.

Som igår kväll när jag satt på altanen efter bastun och bara tittade ut över ägorna (nåja, åtminstone 650  m² trädgårdstomt); kvällsskymningen började så sakta lägga sig och jag märkte att blommorna i perennrabatten började liksom nästan glöda. Och det är flera blommor som uppenbarligen har sin storhetstid nu när sommaren är över.

Rudbeckiorna till exempel, med sina starka färger och karakteristiskt nedåtriktade blomblad  

 Och anemonerna, skira blommor, som med sina lite bleka färger till trots lyser starkt.

Astilben har blommat länge, ända sedan i somras, med sina lite oansenliga blommor som ändå blir tydliga med sina klasar…, och där helhetsintrycket ger effekt när de står många bredvid varandra.  

 Jag har egentligen ingen riktig koll på det här med blommor, har till exempel inte avsiktligt planterat blommorna så att de ska matcha varandra i rabatten, med storlek, färg eller tid för blomning, men jag tycker ändå att det blivit bra. Det räcker i mina ögon med blommorna som blommar så här rikligt, det blir ett helhetsintryck som räcker. Och höstsilveraxen anas här, också på gång med sina blommor som luktar så starkt och gott. 

Och björnbären är på gång nu när hallonsäsongen är över, men det är en annan historia.   

På återseende//Göran