Att gå i skogen

En av fördelarna med att ha hund är att man kommer ut. Hunden måste rastas, helt oavsett. Och där jag bor har jag tillgång till flera små skogspartier  (och stora skogar, Tyrestareservatet bland annat), där vi går mer eller mindre långa promenader varje dag.

M springer för det mesta lös, dvs utan koppel. Hon har inte det minsta jakt i sig och stör ingen, hennes mål i livet är att springa med nosen i marken och kolla vad som hänt när hon senast var där. Om vi möter någon springer hon tillbaka till mig så vi får ta itu med det tillsammans. Dvs om det inte är någon vi känner, vilket vi för det mesta gör. Vi lär känna varandra, vi och våra hundar där vi går i skogen.

Vintern har ju varit väldigt till och från, inte minst nu i dagarna. Efter en kort period av regn och uppehåll blandat, med nästan vårkänsla, snöade det förstås. Inte mycket, men så det täcker marken.  I morse var i stort sett första gången jag hörde fågelsång, vilket rimmade dåligt med vinterutseendet i övrigt.

Och idag hade jag med nig kameran på vår promenad. Jag har börjat hitta tillbaka till fotograferandet mer och mer, efter pandemin. Det är skönt att strosa omkring i skogen, bland träden, kolla hunden som springer fram och tillbaka framför, runt och bakom mig och ta någon bild lite då och då och i övrigt bara låta tankarna vandra.

Nästan osökt funderar jag ju då (bland annat) på fotograferandet. En stor fråga är fortfarande, vad jag förstår, det här med analogt vs digitalt fotograferande. Är det ena verkligen roligare än det andra?  Ibland så verkar det också som det ena skulle vara bättre än det andra.

Jag förstår inte riktigt det där. Jag tänker; sanningen ligger i betraktarens ögon, så det finns säkert många som tycker att det kan vara roligare och bättre att fotografera på ett särskilt vis, men det finns ju ingen överordnad värdering i det. Huvudsaken är ju att det blir en bild, och om det då är silverkristaller på en gelatinemulsion (eller nåt) eller bytes i en dator….

Jag gillar det digitala av flera anledningar (och då har jag analog bakgrund). Dels är det för mig ingen skillnad när jag fotograferar; jag hanterar min kamera på samma sätt som tidigare – exponering, slutartid och ljuskänslighet.  Dels är det mycket lättare att spara och arkivera och hitta tillbaka till bilder (jag har fortfarande lådor med osorterade negativremsor liggande).

Så idag blev det  digitala bilder. Och efter promenaden åkte vi till Sussie och Linnea och fick klorna klippta.

På återseende//Göran

LANDSBYGDEN LEVER

Igår var jag på konsert. I Västerlövsta kyrka, i Heby. För mig som Stockholmsbo, eller ja, nästan – Tyresö – så är det här väldigt mycket landet, eller landsbygden. Jag tror att det är Uppsalaslätten; man   åker genom klassisk jordbruksbygd, vida slätter och åkrar som breder ut sig, genom byar med trevliga namn som inte sällan slutar på -tibble, eller- tuna (man kommer ju tämligen osökt att tänka på Murre från Skogstibble, eller hur?).

Och alla byar har en kyrka. Som står mitt i byn. Vilket också gäller Heby, centralort i Uppsala län, tillika kyrkby i Västerlövsta socken. Enligt Wikipedia byggdes orten upp runt kyrkan, efter att ha  blivit ett stationssamhälle på dåvarande Norra Stambanans delsträcka Uppsala – Krylbo.

De här kyrkorna har sina musikstiftelser, till dels vad jag förstår sponsrade av finansmannen Anders Wall, som för övrigt är född i närheten, i Giresta. Och här ordnas då konserter av hög klass.

Det blev en underbar konsert med ett synnerligen trevligt program som innehöll såväl Beethoven som Rachmaninov, bland annat. Och även om kyrkan inte var helt fullsatt, så var det tillräckligt fullt för att ana ett stort intresse (flera hade åkt från Uppsala).

Och att höra musiken verkligen blomma  ut och få liv efter att ha hört låtarna tragglas på pianot i vardagsrummet i flera dagar (vilket jag tar som en ynnest och bonus när min bonusdotter kommer hem till Sverige för sådana här engagemang) är något alldeles speciellt!

På återseende//Göran