Lite om prylar, fotografering och barberque och grillad korv.

Det är för mycket prylsnack finns det de som tycker. Här bland bloggarna, hos artiklarna och i diskussionstrådarna. Det må vara så, men sanningen ligger väl här snarast i betraktarens ögon – kanske det inte är för mycket prylsnack, kanske det är för lite av allt annat som hör till fotograferandet; bilder, bilddiskussion, mer ingående artiklar och vittnesmål om situation som fotograf, drivkrafter, intressen, känslor etc. För prylarna är ändå viktiga för oss, utan dem skulle inga bilder bli tagna!

Och även om det inte är till vare sig tröst eller förklaring – prylsnacket finns överallt. Flugfiske, matlagning, särskilt grillning/barberque och musiken, men då kanske ändå mindre om det handlar om rösten som instrument, alltså sång.

Mitt nymornade intresse för barberque, dvs sedan jag skaffade den här keramikgrillen, Kamado Sumo, har fört mig in i en delvis ny värld, barberquevärlden. Och det finns prylar till allt i den här världen. Stekspadar, pizzastenar och pizzaspadar, olika typer av tändare, termometrar med blue tooth, styrda av telefonen och för att inte bara tala om olika typer av grillar och smokers. Knivarna kräver ett eget kapitel! Diskussionerna flödar, röstläget är inte sällan högt och man hamnar inte långt från sekteristiskt tänkande ibland, inte minst bland Weberentusiasterna. Tillbehörslistan är lång och märkeshysterin florerar. Vanlig pizzasten eller en Fredstone? Braständare eller Looftlight? Vilken kolsort man väljer kan vara helt avgörande, lettisk björk eller Cubakol till exempel. Och alla dessa olika kryddor och kryddblandningar som finns, olika rubs till olika ändamål, till och med olika pepparsorter i olika situationer (och olika status), eller om man ska använda Koshersalt eller Himalayasalt – vilket blir bäst på brisketen?

Men det finns inget, eller i alla fall väldigt lite man inte kan göra i matlagningsväg med den här typen av grill. Man kan röka mat, man kan tillaga svåra bitar kött länge på låg temperatur – low’n slow – och få de mest fantastiska smaker, man kan köra hot’n fast på öppen glöd, man kan göra pizza som blir bättre än den lokala pizzzerians – kort sagt; man kan i stort sett göra allt! Inte sällan är det lite omständligt och meckigt, men det hör till, som vanligt är det resan som gäller, inte bara målet. Men skönheten i det hela ligger i att det kan göras enkelt också.

Idag blev det till exempel korv och potatis till middag. Potatisen på spisen som vanligt, korven i Kamadon. Och korven var från början en rå korv, dvs den var inte rökt (kallrökt) som korven man normalt köper i affären är. Då kan man röka den först i Kamadon, på låg temperatur och några bitar rökved bland kolen (idag körsbär) på s.k. indirekt värme, för att sedan avsluta med grillning direkt över öppen glöd, med öppna spjäll för att få den här önskade grillade ytan och texturen.

Och det blev väldigt gott i all enkelhet, med lite olika såser till; kechup, PYM dvs Plain Yellow Mustard och lite Rojo Mojo som jag hade kvar sedan tidigare. Mer behövs inte. Men brisketen väntar runt hörnet, med Burnt Ends och Pulled Meat.

På återseende//Göran

Bilderna med mobiltelefonen, Huawei P10 Pro med en Leicakamera (minsann!). 

Kanske inte som Kungsträdgården, men ändå..

Berit blommar!

 Dvs, Berit, vår körsbärsbuske som flyttade in hos oss i juli 2018. Sedan dess har hon bidat sin tid, fått stå ut med angrepp av harar och rådjur, men nu kommer hon igen och blommar för första gången.

 Förgätmigej, eller Blå Ögontröst eller Mormorsglasögon eller till och med Huggormsört blommar lite överallt i trädgården nu. Men det är kanske inte så konstigt, en gång invandrad från Euroasien återfinns den lite varstans i världen. I Nordamerika är den på sina ställen invasiv.

Denna täcka blomma betraktas sedan gammalt såsom en kärlekens eller vänskapens minnesblomma. Men de prunkande namn som man utomlands slösat på växten, ha ej vunnit insteg hos svenska allmogen, icke ens "Förgät-mig-ej", hvilket ännu idag icke är folknamn. Ej heller är blomman i särdeles tycke, utom i eller nära städerna, der den, såsom bekant, bindes till kransar att lägga i vatten. "Med säkerhet kan deremot antagas att blommans benämningar Fiskögon (Nerike), Fansögon och mormorsglasögon (Skåne) äro inhemska ehuru knappt urgamla." Denna brist på allmoge-namn står säkerligen i samband med växtens brist på nyttiga eller annars märkliga egenskaper. ( C. F. Nyman, Utkast till svenska växternas naturhistoria I, 1867)

 Också vår häggmispel blommar för första gången. Min tanke var att den skulle motsvara häggens blomning, så att den här tiden ”mellan hägg och syren” skulle tydliggöras; ni vet den här skomakaren – var det väl – som hängde upp skylten på sin dörr: ”Ledig mellan hägg och syren!”

Det var ett tag sedan vi upplevde den tiden här hemma. De sista veckorna i maj har vi de senaste åren tillbringat i Spanien, men givet den nuvarande situationen så går det ju inte. Och kanske lika bra det, det är mycket som händer här nu.

 Gullvivan till exempel breder ut sig i gräsmattan, lyser upp och gör det svårt att klippa gräset… En klassisk vår- och sommarblomma! 

Och Daggkåpan gör skäl för sitt namn. Den är invasiv, minsann! Vi har lyckats isolera den till dels, men hittar överallt små avkomlingar. En ständig kamp.

 Trots att vädret varit lite oberäkneligt är det ändå en bra tid att skrota runt i trädgården, samtidigt som det är terapi för själen, inte minst i dessa tider. Sålunda har exempelvis altandäcket blivit iordninggjort, tvättat och oljat och våra altankrukor börjar komma på plats, tidigare än nånsin.

På återseende//Göran

Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort

Det brukar vara ont om närservice i villakvarter. Strukturen bjuder liksom inte på möjligheterna för lokala näringsidkare, och man hänvisas till mer eller mindre sterila köpcentra som man måste ha bil för att nå. Trollbäcken i Tyresö hör emellertid till undantagen, kanske till dels beroende på att bland villorna reser sig en del hyreshus och att det finns rätt mycket småindustrier mitt i området. Så i hörnet av G:a Vendelsövägen och Kärrvägen, mitt bland villorna, ligger inte mindre än fyra restauranger; en indisk, en Thai, en kebab/pizzeria och en lunchrestaurang med vidhängande kiosk (och ATG)del. Bara några hundra meter därifrån har vi också ett underbart trädgårdscafé. Sedan fanns Shellmacken också, i samma korsning, med generösa öppettider, och tillgång till kioskvaror och, förstås, möjligheter att tanka bilen.

Undrar om inte den lokala macken är grovt underskattad som serviceinrättning. Där finns snart sagt allt, från mjölk nära utgångsdatum, 27 olika sorters chips(nästan), öl, batterivatten och spolarvätska, hamburgerbröd och motorolja – vad kan man mer begära. Och så varm korv förstås, och dricka, som på alla mackar nuförtiden. Under en blomstrande period var det dessutom dit man gick för att hyra film som fanns på sådana där kassetter – någon som minns?

 En decemberkväll 2015. Ute på en närområdespromenad med kameran. Shellmacken i sin prydno, lite av samlingsplats, full kommers.

 Några dagar i april 2020. Det gick väldigt fort. Och nu är det en tom och kal tomt. Färdig att bebyggas.

Våran Shellmack har funnits där i evinnerliga tiden känns det som. Den var gammal redan när vi flyttade till området för snart 20 år sedan, men nu är dess saga all. Man ska bygga nya hyreshus på tomten och då finns inte plats för en bensinstation. Dessutom försöker man väl undvika att ha verksamheter med lättflyktiga och lättantändliga vätskor mitt i bostadsområden nuförtiden. Så nu är alltså den gamla Shellmacken riven. Det gick fort. Och nu är det som om den aldrig funnits. Bara minnet av den är kvar. Och förstås olägenheten att behöva åka mycket längre när man behöver snus efter klockan 18.00!

På återseende//Göran

När till och med vädret är emot en

Dessa covid-19-tider fortsätter att vara bistra. Det finns en rädsla i luften som trycker ner, jag märker att jag påverkas negativt, får inte så mycket gjort – har inte ens fotograferat på länge. Och det gick inte att grilla idag – en stor fin högrevsbit i kylen som bara väntar på low’n slow – då det regnade.

Det är inte så ofta att jag går ut med en ambition att fotografera. Jag brukar istället alltid ha med mig kameran, för att (eventuellt) ta bilder på det som kommer i min väg. Men på sistone har jag inte med mig kameran så ofta, å andra sidan kommer jag ju mig inte iväg heller, jag sitter ju i karantän. Trädgården har jag ju förstås, men det har inte hänt så väldigt mycket ännu, eller det kanske det har, men jag ser det liksom inte. Och så regnade det alltså.

Men hunden har kommit hem, och hon ska ju ut oavsett väder, så till slut bröt vi letargin och kom oss - hunden och jag - ut på vår vanliga runda i skogen. Och nu tog jag med mig kameran. Trots att det regnade.

Men regnet upphörde och till sist kom till och med solen fram en smula, även om vi var hemma sedan länge då.

 Det kändes nästan lite ovant att ha med sig kameran, att försöka börja se igen, men det var roligt – det verkar kul det här med fotografering, jag tror att jag ska fortsätta ta bilder. Igen!

 På återseende//Göran

Olympus PenF med mZuiko 25mm/1,8

Jakten efter den perfekta glöden

Och då, precis när den stekta korven, den torra hamburgaren eller rättare sagt färsbiffen serveras, när de nu förkolnade resterna av det som tidigare var en bit saftig fläskkarré läggs upp på tallriken, då ser man den perfekta glödbädden! Jämngrå, lite pulserande med röda blinkande strimmor ligger den där, och väntar på att korven ska läggas på, den marinerade köttbiten och den skurna paprikan. Men då är det försent. Allt är färdiggrillat. Och glödbädden ligger där till ingen nytta…

Men så blev det inte nu. Lite har man väl lärt sig, inte minst att det tar tid, och grilla, eller snarare barberque ska göras med omsorg och tålamod.

Elden har ett stort symbolvärde. Värme och matlagning, att halstra den nyfångade fisken över glöden (eller den köpta korven), att hänga upp sotpannan med kaffe över; att bara sitta och titta in i brasan och se lågorna dansa ger ett lugn – elden är en källa till överlevnad. Elden är en samlingsplats, gemenskap, gamla sånger till ackompanjemang av en ostämd gitarr och kletiga och sotigt brända marshmallows på en pinne… Det är väl därför vi överger våra högteknologiska kök för att ställa oss i trädgården och grilla mat över öppen eld, nåja öppen och öppen, men att vi alltså grillar.

Och så är det även när man kör hamburgare. Det går att göra hamburgare på grillen på många olika sätt. Idag valde jag att köra dem lite långsammare, indirekt i min Kamado, med några körsbärträbitar som extra rök. När hamburgarna nästan nått måltemperatur brynte jag dem i min gjutjärnsform på direktvärme, sen fick de lite ost på sig och strax därefter blev det att montera dem. Lite umamimajonnäs i botten, sen ett salladsblad och hamburgaren med sin smälta ost med en baconbit ovanpå och tre inlagda ättiksgurkebitar. Sen toppade jag med lite stekt lök och paprika (och lite PYM och ketchup) innan locket lades på.

Lite multitasking - även den gamla trotjänaren W57 fick vara med på ett hörn

Efter en indirekt sväng lite bryning över direktvärme

Till slut färdigt för att börja käka that bad boy (som man säger i BBQ videos på YT). Tillsammans med grillade majskolvar och egen cole slaw blev det kortfattat; skitgott. Och jag och alla andra blev jättemätta!

På återseende//Göran

PS. PYM = Plain Yellow Mustard, dvs den vanliga amerikanska senapen, gul och lite söt, med den karakteristiska lite skarpa smaken