En resa i tiden, eller nostalgi på hög nivå

Året 1959 var jag 11 år och gick i tredje klass på Gamla Skolan i Skövde. Det var på den tiden när det fanns kataloger för allting, alltså inte bara telefonkatalogen, utan kataloger från allehanda företag som annonserade om sina produkter. Sålunda fanns det exempelvis kataloger som presenterade årets nya kameror och fotoattiraljer. Det var Yashicaolika modeller, Nikon och Canon förstås, Rolleiflex och massor av andra kameror. Och så fanns det Voigtländer! Det var den klassiska varianten med flera fönster, för sökaren och så för exponeringsmätaren, det typiska stora fönstret med liksom massor av små prismor.

Tillsammans med Alf Ö, min klasskamrat, son till chefredaktören på Skövde Nyheter och därför kunde ses som någon slags expert i frågan dreglade vi över skönheten. 1 500-dels sekund i slutartid, bara det… Och det var i någon mån anmärkningsvärt, inte många kameror hade den prestandan.

Givetvis var den fullständigt oåtkomlig för oss.

Min första egna riktiga kamera kom mycket senare, en Ricoh Singlex , en enögd spegelreflexkamera som sedan tjänade mig väl i många år tills slutarmekanismen fallerade.

Emellertid, bilden av den här Voigtländerkameran har följt med mig sedan dess, genom åren, och minnet av hur vi skolpojkar drömde och diskuterade den och dess specifikationer vi egentligen inte visste vad de var till för.

Så, idag var det Gnestaplanket igen. Egentligen har ju epoken Gnestaplanket varit över, efter tio framgångsrika år. Men så ställde vi ut igen i Gnesta för två år sedan, ett gäng som brukar fika tillsammans, och dessutom hade en framgångsrik (läs rolig/trevlig) utställning i ABF-huset i Sötälje bakom oss, och nu var det alltså dags igen, efter att alla blivit vaccinerade. Många utställare, ”kärntruppen” nu förstärkt av flera namnkunniga fotografer, några av dem som var med från början, dvs för drygt tio år sedan.

Men nu börjar vi närma oss rubriken. Det var nämligen inte bara en fotoutställning, utan också en slags market place, där man kunde bjuda ut sina gamla kameror, objektiv och annan fotoutrustning på loppisnivå, mesta gamla analoga kameror; några direkta fynd för samlare och intressenter av exempelvis gamla ryska kameror och objektiv.

Och här, bland alla de fynden fanns så ”min” Voigtländer Vito CLR, med det typiska fönstret för exponeringsmätaren och allt! I det närmaste i sk mint condition, allting verkade fungera och den var till och med servad, även om det var längesedan. Originalkartongen var med, liksom bruksanvisningen, även den i original!

Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna motstå en sådan situation, särskilt som priset var sådant att jag nästan skämdes när jag swishade (men bara nästan, och bara för en väldigt kort stund!).

Så nu har jag laddat den med film. Jag hittade flera rullar från min analoga tid, tyvärr bara färgfilm, men å andra sidan drygt tjugo år gammal färgfilm som tillbringar de senaste decennierna i kylskåpet.

Det kan bli riktigt intressant. Men det kommer att ta sin tid, det är 36 exponeringar på filmen, och minns jag rätt var det ett helt annat fototempo på den analoga tiden.

Så vi får väl se. På återseende//Göran

PS Jag tog naturligtvis bilder på utställningen. Men de kommer senare, i följande blogg. Det här  ar viktigare!

Oskarpa bilder främjar fantasin

Henri Cartier-Bressons lär ha sagt att skärpa är ett borgerligt koncept, vad han nu menade med det och

hur han fick ihop det…

Man kan också säga som Ronny V: Suddiga bilder främjar fantasin! Och då blir det genast lättare

att ta in.

Vilket också mycket väl kan stämma, i vissa fall.

Emellertid, idag fotofika och diskussion inför det kommande Gnestaplanket, med utställda bilder

av just det här fotofikagänget, som började i ABF-huset i Sötälje för

några år sedan.

Själva Gnestaplanket, dvs utomhusutställningen på baksidan v det gamla stationshuset (?) i Gnesta

finns ju inte mer. Men,

utställningen som går av stapeln istället är mer informell, kanske inte riktigt så pretentiös,

dock utan att tumma på kvaliteten.

Som vanligt gick diskussionen både högt och lågt, ända tills man från personalen kom fram

och påtalade att hundar inte var välkomna. Men då var vi ändå på väg hem.

Några vanliga snapshotporträtt (och andra bilder):

Lägg märke till klockan!

Inte minst kom flugfiske upp på diskussionsmenyn, liksom kvaliteten hos gamla Kievkameror, och hur de passar ihop med obskyra Nikonobjektiv som inte alls ska vara så bra, men där man ändå inte ser någon skillnad. Fuji dominerar, av någon underlig anledning. 

På återseende//Göran

PS: Kom till fotoutställningen Gnestaplanket lördagen den 31.a juli 2021, mellan 11 och 15, ungefär. 

Fick ni nån fisk?

Jag har precis kommit hem från årets fiskeresa, den 45:e i ordningen, på 47 år. Det började 1973, några kompisar från Göteborgs universitet som ville fira nåt, eller bara göra nåt kul – så vi åkte till Norge och fiskade. Och så har vi fortsatt med det. Fiskeveckorna har tagit oss till många platser i (företrädesvis) norra Sverige, men också på flera ställen i USA (en av oss bor i USA). Från mitten av 70-talet är det bara flugfiske som gäller, jakten går på öring och harr framför allt. I år åkte vi till Vojmån några mil från Vilhelmina några dagar för att sedan avsluta veckan i Jorm, mellan Gäddede och Stekenjokk.

En vanlig fråga vi får när vi berättar om vårt fiske eller möter människor i samband med fisket är: -Har ni fått någon fisk?

Svaret är: -Ja!

Det är klart att vi får fisk, det är liksom meningen med fisket. Inte alltid så många, inte alltid så stora, men vi får fisk. Visst spelar storleken roll, det är häftigt att få drilla en stor öring med det relativt lätta och veka flugspöet, men flugfisket är mer än så. Det är inte att bara klampa fram till strandkanten och kasta i en fluga, utan det krävs finess. Man smyger fram, stannar och kollar vattnet, hur det flyter, var stenarna är där det kan stå en fisk bakom, man tittar efter insekter på vattenytan – vad kan fisken tänkas ta? Sen börjar man kasta, efter att ha knutit på en fluga som man tror skulle kunna fungera utifrån aktuella iakttagelser, omständigheter och erfarenhet. Första kastet blir kort, sedan förlänger man successivt kasten samtidigt som man strävar efter att flugan ska flyta så naturligt som möjligt på vattenytan. Eller under, beroende på vad som gäller. Man måste vara fokuserad, man får inte slappna av…

Och då händer det! Man hamnar i sin flugfiskebubbla, man hamnar i det som beskrivs som ”flow”, när vardagen bleknar bort samtidigt som omgivningen, naturen och den aktuella situationen blir allt tydligare och klarare, ens sinnen förstärks – det är bara jag och forsen. Och fisken. Och när den hugger, när det nappar, är det som en elektrisk stöt genom hela kroppen.

Några bilder från årets fiske;

Nå, var är fisken då? Undrar säkert vän av ordning.  

Jag går ju omkring med kameraväskan hela tiden, parallellt med fisket, vilket ibland ställer till problem. Man måste vara lika fokuserad och koncentrerad när man fotar som när man fiskar, och då händer det att de aktiviteterna krockar. Det är inte lätt att ta bild på fisk som man själv har fångat, man kan inte hantera fisken hur som helst, och det var inte alltid jag var i närheten och hade kameran framme när de andra fick nåt. 

Vi bjöds på varierande omständigheter under den här veckan, från 20 grader och fint väder till 8 grader, återkommande regn och kraftig blåst, men det hör till, man fiskar ändå. Och då smakar det bra med en god middag när man kommer hem från fisket (numera bor vi värdigt, det är inte längre tält som gäller...)

På återseende//Göran

Tankar kring ett självporträtt

Det blev i alla fall många kommentarer när jag började använda bilden som profil på bl a Facebook. De flesta gällde (gäller?) att jag ser arg ut,

några har ändå försökt se bilden ur andra perspektiv.

Summan av kardemumman är att det är kul att se vad känslor en bild kan väcka hos betraktaren, och hur olika man kan uppfatta samma bild.

På återseende//Göran

En sen kväll i trädgården

Ljuset är magiskt de här sena kvällarna i juni.

Astilbe är egentligen en ganska oansenlig blomma. Men om den växer så här, liksom i drivor kommer den mer till sin rätt. 

Och Louise Bugnet trivs, verkar det som i trädgården. Den svarar med att blomma oupphörligen, med vita blommor som lyser i skymningsmörkret. 

Och trädgårdsassistenten är med förstås. Hoppet finns alltid att någon - gissa vem - ska kasta en pinne...

På återseende//Göran