Det finns fik och det finns fik. Och  så finns det fotofika.

Jag gillar fik, inte minst trottoarditon. Och jag gillar att fika.  Men det kan inte vara vilket fik som helst. Och det yttre spelar mindre roll och det är inte alltid så att fiket med det bästa kaffet och de godaste bakverken eller smörgåsarna är det bästa fiket. Ett riktigt bra fik har (också) andra, mer eller mindre subtila kvaliteter.

Just nu är de fik jag håller högt förknippade med framför allt känsla, sällskap, atmosfär och anledning. Fotofika är en svårslagen anledning. Ta Tårtan till exempel; trevlig inredning, bra ambitioner, goda pajer och hyfsat kaffe som ramar in anledningen – att komma dit och prata fotografi med likasinnade och trevliga människor är svårt at toppa.

Sedan har vi Second Hand i Viksängen i Sötälje. Lite ruffigt, ganska eller snarare väldigt enkelt, ingen påtaglig finess vare sig när det gäller bakverk, mackor eller kaffe. Men atmosfären är direkt svårslagen. En väldigt härlig inramning med bokhyllor runt alla väggar där man kan göra fynd av alla kategorier, sköna stolar och stora (och små) bord av de mest skiftande kvaliteter och former där man sitter som i ett bibliotek (och jag har alltid gillat bibliotek) och där ljudnivån aldrig blir högre än man kan höra och prata med de som sitter runt det stora bordet, reserverat för fotofika. Och så anledningen alltså. Och på något sätt blir det ännu trevligare att prata foto och kameror och film och svartvitt vs färg och analogt jämfört med digitalt i den miljön – en flärdlös enkelhet som andas grundkvalitet rätt igenom. Hit kommer man inte för lattens skull (och jag tror nästan inte de har sånt) eller mackorna/bakverken, hit kommer man för att umgås, diskutera, ta det lugnt och trivas.

Och så blev det idag. Igen. Och några ögonblicksporträtt som vanligt, både i färg och svartvitt.

Å så nånting väldigt ovanligt - jag själv på bild. Det är ingen selfie, det här är nåt som kan hända när man snackar kameror; känslan av att ta i kameran, greppa den och testa avtrycket. Och en Olympus Pen F är ju naturligtvis alltid trevlig att hålla i, bland alla Leicor och Fujikameror. Ronny V höll i kameran!

På återseende//Göran

Livet är ibland allt annat än färg - forts (#3)

"Svartvitt är fotografins färg," (Robert Frank) Tja, eller kanske var det från början när färgfilm inte fanns, eller allra första början när det "bara" var ljus, och inte var möjligt att återge färger på de fotografiska media som stod till buds. Det blev naturligtvis viktigt att jobba med ljuset, de olika gråskalorna och balansera ljus och kontrast. I detta kunde man också förstås ge bilden olika drag av dramatik och den svartvita bilden blev inte bara en avbildning eller en dokumentation, utan mer av känslor kunde vävas in - det blev mer konst av det, liksom. 
Jag ser världen i färg. Jag hade när jag började fotografera nästan 60 år sedan, tillgång till både färgfilmer och svartvit film, och ven minns inte Tri-X ISO 400 till exempel. De olika typerna spelade då emellertid för mig och redan då, olika roller. Färg var mer dokumentation, semestrar, upplevelser som skulle dokumenteras, berättelser, medan det svartvita ändå var roligt att jobba med ur andra aspekter - här kunde man framkalla själv, leka med skuggor och ljus och ha en mer egen kontroll över vad man gjorde (istället för att bara lämna in filmen och få färdiga bilder tillbaka).

Och det här präglar fortfarande mitt fotograferande. Jag fotograferar i grunden i färg, och  nu är det roligare, i datorn kan jag, nästan som  svartvit framkallning, vara med och bestämma över bilden - skuggor och ljus, kontrast och färgrendering, jag kan i högre grad återskapa vad jag upplevde vid fotograferingsögonblicket, mer lägga in vad jag kände och upplevde och inte bara återge eller dokumentera (även om det också är viktigt).

Men, det är inte så enkelt. Ibland ser jag bilder (i färg) genom sökaren som för mig egentligen är svartvita. Och ibland när jag tar upp mina bilder i datorn (Lightroom) så är en del bilder upplevelsemässigt svartvita, även om jag där och då ser dem i färg, de liksom presenterar sig för mig som svartvita även om det i grunden är färgbilder. De bilderna konverterar jag till svartvitt. Ibland funkar det, ibland inte. (Mitt favoritprogram här är NIK Collection Silver Efex Pro).

Så, bland bilderna från min promenad i parken härförleden, med alla höstfärgerna, fanns ändå några svartvita motiv, som jag upplevde dem. Och de fick en egen presentation - man ska inte blanda 😎.

Som den här, från Rosendals kafé (och de andra i tidigare blogginlägg):

På återseende//Göran

Livet är inte alltid bara färg forts

Inside looking out (eller tvärtom)

På återseende//Göran

Livet är inte alltid i färg...

Promenad i parken i det vackra höstvädret med mycket färger. Emellertid sågs också detta.

Lusthus i höstlig skrud

En höstbänk!

På återseende//Göran

Det finns fortfarande höstfärger

Slutet av oktober - hösten har blivit en seriös årstid. Det börjar dra sig ner mot minus på nätterna här i Mellansverige, även om solen ibland skiner på dagarna och ger en illusion om att det skulle kunna vara bra väder. Och höstvindarna har nästan blåst ner alla löv, träden blir alltmer nakna och villaägarna får en massa löv att blåsa bort, och  ta hand om.

Idag lördag så sken solen från en himmel med lätta moln och det var tydliga plusgrader åtminstone mitt på dagen, så vi bestämde att dagens stora hundpromenad skulle äga rum i en av Stockholms största lungor, Djurgården, med målsättning att fika på Rosendals Trädgård. 

Det blev en fin promenad längs Djurgårdskanalen tillsammans med alla övriga stockholmare som uppenbarligen hade samma tankar som när det gällde att spendera lördagseftermiddagen. Men parken är stor, och alla rymdes. Värre blev det när vi kom fram till Rosendals Trädgård, kön till fikat nådde ut till gångvägen utanför, och det tog tid innan vi kunde sätta oss och inmundiga vårt kaffe och vår smörgås. 

Hela parken var full av färger, det fanns fortfarande träd med löv kvar och de löven sprakade i alla höstens färger, så kameran gick varm för att fånga dem. Och som bilderna som följer berättar, så blev det en orgie i höstfärgade lövträd (jag har inte fotograferat sånt tidigare i år så jag tog ut svängarna idag).

Det gick fortfarande att sitta ute, om man satt i  lä (det blåste ganska ordentligt). Och det är ju pumpasäsong, ju.

Några av de betydelsefulla kvinnorna i mitt liv, makan och Mystique, en sån där förkättrad blandras, eller egentligen en Australian Multigenetic Labradoodle, en jättehärlig hund. 

Men nu verkar det som den här tiden går mot ett snart slut. Det är minus flera grader ute nu och det hög tid att ta fram vinterkläderna. 

På återseende//Göran