Vårvinterisflod

Underbart vårvinterväder, solsken och bara några grader runt nollan. Läge för en söndagspromenad, och kameran med som vanligt. Fint väder är ju inte alltid fotoväder - hårt solsken, skarpt ljus etc etc. Men, har man kameran med så tar man några bilder, inte minst för försöka hitta lite intressanta former och färger hos isen i strömmen. 

Nyfors, på ett sätt porten till Tyrestareservatet, dit jag kommer åter gång på gång. Alltid nya vinklar att hitta, nya mönster i vattnets lek bland stenarna, och nu nya isformationer där vattnet strömmar fram. 

Här hade det varit läge för nån slags filosofisk betraktelse, men, jag har ingen idag. Inte mer än att det för mig alltid är väldigt rogivande att titta på vatten, särskilt rinnande vatten och höra bruset från de små forsarna som leker mellan stenarna. Man blir gärna lite lugnare, lite mer mindful. Och så får man ju vara ute i friska luften, i naturen, vilket i sig är helande och bra för själen. 

Förstora gärna, bilderna vinner klart på det!

På återseende//Göran 

Fyra Fotografer på Galleri Korn.

Fotoutställning på Galleri Korn, Hornsgatan på söder i Stockholm. Vernissage i fredags, men då var det så mycket folk att man inte såg så mycket. Så, jag var tillbaka idag för att se bilderna. Och det var de värda. 

Fyra fotografer; Alf Johansson, Per-Erik Åström, Göran Tonström och Krister Kléerus ställer ut svartvita bilder från bland annat boxningsklubbar, resor, livet och nattvandringar på söder. En härlig blandning som faktiskt håller ihop. Bilder som berör!

Alla fyra fotograferna tillsammans med intresserad besökare.

Flera intresserade besökare.

En av de fyra, men två fotografer.

Krister framför sina bilder.

Bilddiskussioon.

Rätt så nöjd, faktiskt.

Göran T och Krister K.

Rekommenderas. Utställningen håller på en vecka till. 

På återseende//Göran

Att röka är gott

Kanske lite tveksamt ämne för en fotoblogg i ett fotografiskt forum, men ett inlägg som rimmar med min bloggs ambitioner; bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv. Och det är bilder med här också. 

Jag tycker om riktig mat, och att laga mat. I det ligger också hantverkets skönhet i att inte köpa färdigmat eller halvfabrikat utan få göra maten från grunden. Jag inspireras till exempel av TV-programmet Sveriges Mästerkock, där deltagarna – rena amatörer egentligen – bakar sitt bröd och tillverkar sin pasta på plats (inte sällan under tidspress), med råvaror i stället för att klippa upp en påse. Och det är skönt att veta vad som finns i maten jag äter. Ett exempel på detta är att jag gör min egen korv. Just korv är ju annars ett matmässigt sorgebarn, med alla tillsatser; bindemedel, utfyllnad, färgämnen etc.; det är svårt att veta vad man får i sig egentligen. Och som jag lärde mig vid ett studiebesök på en stor korv- och charkfabrik i Örebro – de som jobbade där åt aldrig korv!

Ända sedan jag fick delta i en korvmaknings – korvstoppningskurs i Gnesta (se här http://www.fotosidan.se/blogs/helgosocken/att-gora-egen-korv.htm) har jag alltså inte köpt korv. Det tar lite tid, och är lite omständligt, men har man bra grejor och tar sig tid (http://www.fotosidan.se/blogs/helgosocken/egen-korv-pa-riktigt.htm) så är det också väldigt roligt. Och visst, jag har mer tid nu än tidigare och jämfört med unga familjer mitt i livet.

Korven som man gör själv är ju rå. Den måste tillagas, kokas, stekas eller grillas. Det går att köpa rå korv i vissa affärer, men den korven vi köper är alltid annars behandlad. Det vanligaste är att den är rökt.

Rökningen kan göras på flera olika sätt. Varmrökning innebär att korven (köttet, fisken etc) under rökutveckling från särskilda rökspån hettas upp till önskad temperatur. Varmrökning kan sägas vara ett sätt att tillaga maten. Exempel här är rökt fisk av olika slag och när man ser beteckningen ”varmrökt”. Detta kan göras enkelt i små röklådor, och jag har flera gånger njutit av sådan rökt harr eller öring på våra fiskeresor.

Köper man rökt mat i affären, som bacon, rökt skinka eller alltså korv är den kallrökt, vilket innebär exponering för rök under lång tid och vid en temperatur som inte ska överstiga 20 grader, mer ett urgammalt sätt att konservera maten. Det här är svårare, och kräver särskilda rökningsanordningar där det vanligaste är en eldstad med en lång skorsten upp till ett rökhus, om man inte för alldeles för dyra pengar köper ett särskilt rökskåp, vilket emellertid för oss alldeles för långt in i kommersiell tillverkning med stora volymer, vilket ligger långt bortom hemslöjden i det egna köket.

Jag hittade på nätet ett sätt att kallröka i den vanliga klotgrillen, som verkade kul att pröva. Principen är enkel; en burk eller aluminiumform med rökspån som fås att glöda/pyra med en vanlig lödkolv under lång tid. Det fungerade, men tog alldeles för lång tid för att vara rimligt, ett helt dygn (kanske lite väl kallt ute), och man fick springa och passa hela tiden, fylla på mer spån och se till att det låg färska spån över lödkolven så att det rykte. Dessutom handlar det här om alldeles för små volymer. Resultatet var emellertid lovande, och som stekt smakade den på så vis kallrökta korven utomordentligt gott.

Här ses lådan med rökspån och lödkolven. Det blev en riktigt bra rökutveckling.

Den färdiga korven, ett dygn senare. Ser med lite god vilja nästan ut som köpekorv. 

Även inkråmsmässigt förändrad, ätbar här som den är, men väldigt god stekt. 

Men, den råa korven är väldigt bra att steka eller grilla som den är. Vi får väl se om jag bygger en riktig kallrök på tomten nån gång. 

På återseende//Göran

Det finns fotografier och det finns bilder

Vi översköljs av bilder idag. Alla är fotografer. Tack vare datorerna – nätet och de sociala medierna som Facebook, Instagram etc, plus det faktum att alla har någon slags kamera – om inte annat så i mobilen - har vi nog aldrig sett så många fotografier som nuförtiden.

När nu alla fotograferar så är det ofrånkomligt att kvaliteten sjunker i snitt. Åtminstone jag ser en massa direkt dåliga bilder som läggs ut på nätet. Dvs dåliga ur ett fotografiskt hänseende; suddiga och med felaktig vitbalans, sneda och vinda och ut motivhänseende inte sällan gränsande till en smärre katastrof. Och om inte så är de i alla fall tråkiga.

Vi har ju mer eller mindre kriterier på en ”bra” bild. Vi diskuterar exempelvis skärpa/oskärpa, skärpedjup, motiv och vinklar, färghantering, hur ljuset och, det viktigaste av allt (enligt min mening); om bilden berör mig. Och det händer sällan nuförtiden.

Samtidigt så gör det ingenting. Det finns också många väldigt bra bilder, tagna av duktiga och erfarna fotografer, som jobbar med sin fotografering och som försöker göra skillnad.

Jag tror att det finns både andra målgrupper och ändamål nuförtiden med fotografiska bilder. Det finns, förutom de tidigare kategorierna av dokumentära bilder, gatufoto, naturfoto inklusive fågel- och djurfotografi, modefoto, produktfoto, nattfoto etc etc också en ren kommunikationsanledning. Precis som språket i sms och Twitter och på nätet blir rent kommunikativt – det ska fram ett många gånger avskalat och snärtigt budskap, så är bilden också del av kommunikationen. Man inte bara berättar om hur man har det eller vad man gör, man visar också i bild. Och då spelar den fotografiska kvaliteten inte så stor roll.

Så det finns fotografier och fotografier. Det ena är ren kommunikation, det andra är konst eller i alla fall med den ambitionen.

Här är en rent kommunikativ bild. Den gör inga anspråk på att vara en bra bild eller ett bra fotografi, den berättar bara om min situation just nu, den visar rakt upp och ner min senaste korvmakning – en alldeles underbart god lammkorv, där jag dessutom lyckades med att hantera fjälster och smet på ett bättre sätt än tidigare. Den hör hemma här egentligen bara som exempel, men den fick många ”likes” av mina intresserade vänner på Facebook som jag alltså berättade för. 

På återseende//Göran

Alla dessa nya kameror...

Att fotografering är en materialsport kommer man inte undan, även om flera fotografer hävdar att de inte är särskilt intresserade av just tekniken(!?!). Det kommer ut nya kameror varje år, nya modeller av föregående kameror - intresset för nya kameror är enormt, se bara på forumtrådarna här - och vid varje ny utgåva fattar jag det som att nyheterna i den senaste versionen dels innebär att min gamla kamera, dvs föregående modell, inte längre går att fotografera med,  dels tog undermåliga bilder när jag hade den – baserat på jämförelse med den nya versionens specifikationer. Så det blir dyrt om man ska hänga med.

Det sades ju tidigare om datorer, att när en ny datormodell lämnade transportbandet för att komma ut i detaljhandeln var den redan obsolet, den ännu nyare generationen flåsade redan i bakhasorna. Och samma gäller väl kameror och objektiv nu.  

Vi hävdar ju att det inte är kameran utan fotografen som gäller. Samtidigt köps dessa nya kameror hela tiden. Och blir de gamla bilderna, tagna med den gamla kameran då plötsligt dåliga?

Det är klart att det finns skillnader som är avgörande ibland, se bara på mobiltelefonernas kameror, där ju generationsklyftorna är väldigt stora. Men i övrigt? Fler finesser – ja, bättre specifikationer – ja, annorlunda (bättre?) ergonomi – visst, bättre stabilisering eller hantering i övrigt – jodå; listan kan göras lång. Men bilderna då, ser vi verkligen skillnad?

Jag tittar på bilder från 2007, min första DSLR, en Olympus E 510. Många av dem kunde jag inte gjort bättre idag, och där det finns förbättringspotential handlar det snarare mer om min bättre erfarenhet och att jag är duktigare som fotograf än om vilken kamera jag använde. Och professionella bilder med exempelvis 510:an från den tiden står sig fortfarande.

Sen dess har jag i det stora hela varit Olympus trogen, jag har varit och hälsat på hos Canonfamiljen (7D + ett antal L-objektiv) en sväng, men är nu tillbaka till Olympus efter en närmast kontinuerlig uppgradering, hos hela m43-gänget. Och jag kan inte se någon egentlig skillnad i bilderna (inte alla, men faktiskt ganska många) genom åren, som alltså skulle berott på kameran, inte sedan jag började fota i RAW och använda Lr, och knappt ens då. Och jag ser inte heller någon skillnad egentligen mellan olika kameramärken, men det är en annan historia.

Just nu sitter jag nöjd, med min Olympus OM-D E-M1 och E-M10 mkII. Istället dreglar jag mera över fler objektiv som ska lösa alla mina fotografiska problem.

Och märk att jag pratar om kamerahus nu, med objektiven är det alltså inte riktigt samma sak.

Det blev en sväng på Fotografiska i går. Alltid lika sköna stunder där, en paus i livet, att få vara för sig själv en stund och gå omkring och se och reflektera över bilder. Det kändes svartvitt igår, bilderna är konverterade i Nik Silver Efex. 

Förstora!

Fast till slut är det klart att jag också  försöker hänga med och uppgradera mig, att jag också dreglar över nya modeller som ska göra mig till en bättre fotograf och har svårt att våga lita på det gamla (eller på mig själv). 

På återseende//Göran