Alla är (vill vara) fotografer

Och det är inte bara den digitala revolutionen som gäller. Hur kan man annars förklara att de var så stort intresse för och så mycket folk på fotoloppis på Söder idag. Man kunde ju knappt röra sig. Och det var inte bara vi äldre som sökte nostalgi, det var blandat i alla åldrar.

Och det fanns många direkta trevligheter, rena samlarobjekt för samlare såväl som prylar för aktiva fotografer. Ett stycke fotohistoria!

Testade ett väldigt läckert objektiv på min kamera, ett koreanskt (tror jag) 42,5mm/1,2 dock med bara manuell fokus, men ändå. Perfekt för porträtt. Tur att jag inte hade stora plånboken med mig. 

Försäljningen tydligen lyckad.

Det verkar som om fotoloppisen b lev en succé. Hoppas den återkommer. Finns väl inget bättre än att alla grejor som annars antagligen ligger och samlar damm får en ny chans.

På återseende//Göran

Ingen vanlig standardpannbiff

En typisk lyxpannbiff, som passar bra en fredagskväll, och det är väl inte att förvåna sig över att det var en häradshövding, Marcus Wallenberg som fick ge namn åt just den här biffen. Ännu mindre konstigt blir det när det visar sig att hans svärfar var en berömd kokboksförfattare (och läkare), Charles Emil Hagdahl.  

När man läser receptet har man svårt att tro att det ska gå i så mycket ägg och grädde som krävs, men det var väl så på den tiden bland överklassen, dvs den som hade råd…

Självklart finns det snikvarianter – fläskfärs i stället för kalvfärs, kaffegrädde i stället för vispgrädde och bara hälften så många äggulor (dvs bara 4)  – men då blir det en Broströmmare. Antagligen (nästan) lika gott.

Sen är kryddningen speciell. Det ska vara muskot förutom salt och peppar, och jag tog faktiskt med lite mald kryddnejlika (fanns i något obskyrt recept), men det blev jättegott.

Serverad enligt traditionen, dvs gröna ärtor och rårörda lingon och potatismos. 

Det tog sin rundliga tid, men det var det värt. Det är skönt att ibland ägna tid åt något, och gå in för det och inte försöka hinna med en massa annat under tiden, eller försöka få allt klart så snabbt som möjligt. 

På återseende//Göran

PS Ett "ordentligt" objektiv den här gången, mZuiko 60mm/2,8 Macro DS

Är fotografer filosofer?

Livliga diskussioner på Tårtan idag, som vanligt, filosofiska både över- och undertoner, åtminstone i min hörna. Och hur får man ihop Gyllene Regeln med historian om förkrigsobjektiv som sitter på ett elektroniskt underverk av idag och reflektioner över eventuellt regelsystem vad gäller kamerainnehav med tankar om slow food, långsamhetens lov och flow, blandat med funderingar om hur det är att vara hundägare...

Egentligen tänker jag att det är det som är den fotografiska själen, kvintessensen av bildskapande med ljus, dokumentation och konst. 

Alla bilderna tagna med objektivlocksobjektivet, eller rättare The Body Cap Lens. Nja, inte helt övertygad. Kanske den ändå passar bättre utomhus, med bättre ljus. Jag kör på ett tag till så får vi se.

På återseende//Göran

Fotografering med objektivlocksobjektivet

Så jag tog med mig mitt objektivlocksobjektiv på min EM-5  på en lunchpromenad på Liljeholmskajen i Stockholm.  Det var gråväder, med ganska tunga moln, där man ändå kunde se solen lysa igenom korta stunder (som jag missade). Kallt och lite ruggigt som det gärna blir med temperaturer bara strax över nollan så här framåt vårkanten, utan någon snö som isolerar eller lyser upp. 

Liljeholmskajen, eller Årstadal, är ett tämligen nybyggt område. På ena hållet är det bostäder, restauranger och affärer, åt det andra hållet är det arbetsplatser, restauranger och lite färre affärer. Det finns ganska gott om öppna platser med olika typer av konstverk, men inte några riktiga grönområden eller parker, vilket är synd och en klar planeringsmiss. Kajen erbjuder emellertid en trevlig strand- eller snarare kajpromenad, som flitigt utnyttjas, året om som det verkar. 

Nästan det första som mötte mig var dessa tre frodiga damer, som möjligen solade sig.

En liten japansk trädgård som försöker övervintra.  

Några böcker utslängda på gatan, symboliserande - ja vadå? Kunskapsföretag kanske?

Några cyklar som var lite slarvigt parkerade utanför en marina med övervintrande båtar.

Långa härliga träbryggor längs kajen, som gjorda för att sitta och gotta sig i solen. Lite glest idag, dock.

En spegelselfie till sist, i ett av de installerade gatukonstverken. 

Lite tveksam känsla till objektivet. Kameran blir diskret, och nästan fickvänlig, men jag saknar att ställa in, fokusera och exponera. Och, kvaliteten lämnar en del över, tittar man närmare är skärpan inte så häftig. Men, jag kommer att fortsätta med det. Har en tanke om att det möjligen kan vara ett fotopromenadsobjektiv. Kanske man får programmera om sina preferenser.

På återseende//Göran

Objektivlocksobjektiv

Olympus släppte 2012 av någon outgrundlig anledning ett objektiv som egentligen är ett objektivlock, fast med tre glasbitar i. Med sina 15 mm’s brännvidd är det en måttlig vidvinkel ( 30mm motsvarande FF), med en fast bländare f/8 som borgar för ett stort skärpedjup. Det finns egentligen inte några inställningsmöjligheter förutom ett reglage som bestämmer oändlighet eller närbild, och det finns ingen elektronik alls. Principiellt blir det som någon slags forna tiders lådkamera, eller nåt.  Jag fick det på köpet med någon av mina Olympuskameror, och har egentligen aldrig använt det. På engelska heter det Body Cap Lens, och fyller ingen funktion  utöver vad man lan hitta i den vanliga objektivarsenalen. Möjligen som gatufotoobjektiv, eller att leka med Art Filter, vad vet jag. 

Jag är inte överdrivet förtjust i att försöka efterlikna gamla kameror och bildresultat med de nya moderna och elektroniska grejorna. Bättre då att faktiskt använda dem, men samtidigt frestade det att begränsa sig, och kameran blir med det här objektivet optimalt fickvänligt och diskret.

Jag tog faktiskt ut ekipaget ifråga på en lunchpromenad, men mer om det senare. 

På återseende//Göran