Så blev det riktig vinter ändå

Så kom vintern ändå och ritade om kartan som vanligt, med snö, ganska ordentligt till och med, och några minusgrader och till och med lite sol! Faktiskt lite uppvaknande av livsandarna, så pass att jag fick med mig kameran ut på promenader med M. Annars har det varit dåligt beställt med den varan, dvs att ta bilder. Upplevelsemässigt begränsad av pandemin - man kommer sig ingenstans, går samma runda och ser till slut inget nytt - har varit förödande för den sortens kreativitet. Och kreativiteten har just nu koncentrerats på det man i Amerika kallar wood working/DIY; det är i garaget, med alla slöjdprojekt som jag har hittat min nuvarande kreativa nisch och som tar alla tankar och känslor. Snickarboastuket, alltså, en fristad.

Lite blir snöbilder, vinterbilder ändå som ett slags solnedgångar. Alla tar dem. Tunga snötäckta grenar, föremål mer eller mindre begravda i snön – se där motsvarande vykort, om man inte passar sig. Samtidigt gäller ju samma resonemang som jag har med mina solnedgångar; det må vara banalt, men det är vackert ändå, och det är min solnedgång, mina snötäckta granar.

Det är bara någon dryg vecka mellan de här bilderna. Men man ser hur annorlunda naturen ter sig med snön.

På väg till skogen och sjön - även här blir allt annorlunda. Och det som göms i snö....väntar på nästa säsong. 

Vinterbilder åt det klassiska hållet.

Ändå ljusnar det möjligen på pandemifronten också, även om jag tror att också 2021 blir ett mer eller mindre förlorat år. Man får väl inte ha alltför stora förhoppningar på att vaccinet löser allt och i ett slag förändrar situationen, men att det överhuvudtaget är på gång är ju verkligen något i allra högsta grad anmärkningsvärt. Förhoppningsvis kan man slippa åtminstone del av rädslan, slippa att behöva se sig om över axeln vid varje steg man tar. Kanske man till och med kan åka till Bauhaus utan känslan av risk för livet…

Under tiden är Mystique helt obekymrad. Bara man får mat, ta långa promenader och leka i snön är livet som det ska. Hon gillar snön som de flesta hundar, hoppar och skuttar och hittar nya saker att nosa på under täcket. 

Livet går vidare. På återseende//Göran

En resa i tiden

Vi har ett behov av vår dåtid, vår historia. Det är den vi bygger vår nutid med, det är den bakgrunden vi planerar vår framtid med. Inte minst därför är vår fotografering viktig, dokumenterandet av den nutid som väldigt fort blir vår dåtid, och sen utgör det kitt som håller samman oss och placerar oss i ett sammanhang i livet.

Det socialt distanserade året 2020 medförde möjligen högre grad kreativ aktivering i flera sammanhang. Att träffas i de små familjegrupperna ledde hos oss till en önskan om att se tillbaka, och inte bara se tillbaka utan också relatera det som varit till idag.

Helgerna firades i vår familj inte längre tillsammans, utan delades upp i de olika familjekonstellationerna på grund av påbuden om maximalt antal personer att samlas samtidigt. Så när bonusdottern L firade jul i den ryska delen av familjen fördjupade man sig i gamla fotoalbum: ”Titta, där var jag när jag var 4 år, och du…!”, etc. Men man fördjupade sig inte bara i gamla minnen, man tog det ett steg längre och reproducerade situationer, fast i nutid. Resultatet blev ett väldigt tydligt tecken på tidens gång, hur vi förändrats, hur vi ser annorlunda ut fastän ändå är desamma.

Så vi tog upp den leken när vi firade nyår tillsammans.

Den 27.e april 2002 gifte vi oss, hustrun och jag. Stor fest, hela den stora familjen och vänner från alla världens hörn samlade, mycket musik och sång, en av de riktigt stora händelserna i mitt liv. En fantastisk tillställning, där det enda jag nu kan fundera över är att det inte fanns någon dedikerad fotograf med. Det togs bilder, men av festens deltagare, låt vara i hög utsträckning med min kamera, en analog Minolta systemkamera. Så det blev ändå bilder till ett album

Så här såg vi ut, mitt under bröllopsfesten 2002. (foto festdeltagare, sannolikt sonens dåvarande flickvän)

Arton år (och nästan lika många kilo) senare, under ett år med samma siffror fast i en annan ordning, ser vi ut så här. (foto L, iPhone)

Skillnad, men ändå inte. Nästan samma stuk på utrustningen, även om originalstassen saknades respektive hade krympt i garderoben. Bröllopsbuketten däremot i original! I original även den lilla Kermitfiguren runt min hals, som symbol för barbershopkvartetten Kermit som jag var med i.

Livet blir lite tydligare när vi tydliggör våra minnen, erfarenheter och vad vi varit med om.

På återseende//Göran

PS Namnet Kermit för kvartetten kommer från att vi stod mitt i kören (Vocal Vikings), alltså en ”Körmitt”. Stavningen internationaliserades efterhand med tanke på vår kommande internationella karriär – kören gjorde flera långa resor runt om i världen, där vi var med – och kopplingen till den lilla TV-grodan blev tydlig.