Förintelsemonumentet i Berlin

Eller Denkmal für die ermordeten Juden Europas (Monument över Europas mördade judar), Holocaust - Mahnmal är ett klassiskt minnesmärke i centrala Berlin. Monumentet består av 2711 stycken betongpelare, på olika höjd men konstant 0,95 meters avstånd. Den sammanlagda ytan sträcker sig över 19 000 kvmeter.

Det här monumentet har ett synnerligen starkt symbolvärde och torde vara bland de mest besökta och fotograferade som finns, samtidigt som det är bland de svåraste motiven som finns att göra rättvisa via en kamera. Själv höll jag på att gå vilse bland alla betongblocken, och blev sittande långa stunder, inte minst slagen av vad monumentet egentligen symboliserar.

Så jag prövade ut flera olika vinklar, men om sanningen ska fram är jag inte helt nöjd med någon. Det är svårt att i en bild så här få fram det starka symboliska budskapet som jag ville berätta om. Och frågan är om alla besökare förstod allvaret. Och jag ville inte heller springa runt med kameran i högsta hugg bara för att leta läckra vinklar för en fotografisk bild.

På återseende//Göran

I Väst - och Öst, Checkpoint Charlie

Senast jag var i Berlin var sommaren 1991. Det hade då gått två år sedan muren revs, stora delar av den var emellertid kvar mitt i stan och det var en tydlig skillnad mellan västsidan och östsidan, man visste precis var man var och när man passerade gränsen. Grått och torftigt i öst, grällt och festligt i väst.

Värden för det B&B vi bodde på, en övertygad öststatsberlinare, var direkt negativ till förändringarna. Nu var, bland annat,  sommarlägren för hans son plötsligt avgiftsbelagda, och dessutom fans det inte längre något som hindrade att han skulle besöka sin syster på västsidan, något han nogsamt hade kunnat undvika i många år.

Nu, 17 år senare, är allt förändrat. Det finns inte längre någon direkt synbar skillnad mellan något väst eller öst. Man har byggt väldigt mycket, restaurerat annat och stadsbilden är helt ny och moderniserad jämfört med då. Muren är borta, förutom någon kilometer i utkanten som är bevarad av närmast museala skäl.

Men fortfarande säljer man parafernalia från det kalla kriget på gatorna, uniformspersedlar från Östtyskland och Sovjet, bitar av muren etc, och staden är fortfarande full av minnen från både andra världskriget och det därpå följande kalla kriget med bland annat ett delat Tyskland.

Vårt hotell ligger på Friedrichsstrasse, precis där Checkpoint Charlie låg, den kanske mest kända gränsövergången, i de allierades – USA’s - kontroll. Man har byggt upp baracken som var gränsporten igen, där finns ett museum i vars butik man fortfarande säljer bitar av muren, fast nu bättre förpackade än sist jag var där, och nästan hela kvarteret är ett levande monument över muren. Numera kan man låta sig fotograferas tillsammans med förmenta amerikanska soldater vid sandsäckarna vid kuren, skylten med informationen att man nu lämnar den amerikanska sektorn finns kvar (kopia, men originalet finns bevarat). På dagarna fullt med turister från hela världen som fotograferar och låter sig fotograferas, och det är väl bara en slump då att det ligger en McDonaldsrestaurang som närmaste granne idag…

Det finns fortfarande ändå kvar en skillnad mellan det forna öst och väst, även om man byggt bort mycket, i människors medvetande och minne. Man förefaller bevara minnet av kriget och det kalla kriget med respekt, och jag tror att det är viktigt. Vi får inte glömma, det är viktigt att vi håller minnena levande men att vi bygger framåt. Minnen bleknar annars alldeles för lätt, det blir snart som att inget hänt, vilket vi inte minst kan se hända idag.

På återseende//Göran

En kvällspromenad i Berlin

En liten veckoslutsresa till Berlin med familjen, en sen födelsedagspresent. 

Vi kom sent på eftermiddagen, och det vi hann med idag var i stort sett en promenad till en restaurang för att få något i magen. 

Det regnade när vi kom, och större delen av kvällen, ett milt och lätt regn, samtidigt som det fortfarande var ganska varmt, uppemot 20 grader. Och det ska tydligen bli varmare - skönt!

Det första jag fick syn på var den här - som om Salvador Dali haft en hand med i spelet.

Inte så långt från Alexanderplatsen - kommer besökas vad det lider. 

En kanal till floden Spree - Spreekanal - några gubbar som fiskar. Ingen framgång emellertid när vi gick förbi.

Utsikt genom fönstret på restaurangen.

Spreeekanalen ur ett annat perspektiv, lite senare.

Ser fram emot besöket här i Berlin. Har hört mycket gott om stan, det händer av allt att döma en hel del här och det var längesedan jag var här -1991!

På återseende//Göran

Går det för lätt att fotografera idag?

Och det här med långsamhetens lov – hur är det egentligen? Och varför?

Och om vi utgår ifrån att allt ska vara så enkelt idag, allt ska gå så fort, vi ska vara tidssmarta och inte tillåta några tidstjuvar…

Idag är det väldigt enkelt att fotografera. Väldigt mycket är automatiserat; fokuseringen, bländar-slutarrelationen, ISO och hur många bilder kan du inte ta per sekund med moderna kameror?  Allt går väldigt snabbt, vilket kan vara bra för att fånga snabba skeenden, samtidigt som man får med en stor mängd skräp och oönskat material (vilket kanske spelar mindre roll idag med stora minneskort och så).

Men det går alltså fort och smidigt att fotografera. Det blir lätt en tendens att fotografera utan eftertanke. Man bara bränner av, liksom. Eftertanken och begrundan över vad man egentligen fotograferar kommer bort, iakttagandet kommer till korta, med den stora risken att bilden förlorar i djup och mening och att bildens själ går förlorad.

Frågan är om det blir bättre fotografier om det skulle vara ”besvärligare” att fotografera, om det skulle vara bökigare med inställningarna innan bilden kan tas; bilder med mer djup, med mer mening, mer genomtänkta och planerade bilder? Jag tänker på gamla kameror och objektiv från 1940-talet, kanske ännu äldre…

Nu blir det här bara ett hypotetiskt resonemang, vi har ju våra (mestadels) moderna grejor. Men ponera att vi använder exempelvis gamla objektiv, som går utmärkt att sätta på moderna kameror med rätt adapter, som saknar all elektronik vi är vana vid idag? Ofta är de ju speciella, ger en särskild rendering av motivet, trots en smula kantoskärpa och mjukhet i övrigt (åtminstone enligt användarna). Och det går långsammare. Det kanske är en vinst i sig?

 Alla har inte tillgång till gamla ryska eller östtyska förkrigs- och krigsobjektiv, eller ens gamla kameror. Men vi andra får väl lov att fundera lite extra på vad vi tar för bilder och, framförallt, hur vi tar dem, med våra moderna grejor. Vem vet, man kanske till och med danar den fotografiska karaktären?

På återseende//Göran

Sommarlovet är slut.

Säsongens första Tårtansammankomst idag! Som vanligt intressanta diskussioner med praktiska tillämpningar, och mycket historia, fotografisk historia och mediehistoria - frågan om ryska objektiv från 40-talet är bättre, sämre eller lika bra som sina moderna motsvarigheter är väl ändå inte riktigt löst. 

Och som vanligt fotograferades det fram och tillbaka över borden...

Alla  bilder här är emellertid tagna med moderna objektiv - mZuiko 17mm/1,8 respektive mZuiko 45mm/1,2 PRO, även om kameran flirtar vilt med retrostuk (Olympus OM-D E-M10 mkII).

Och i och med detta har tillvaron spårat in i gamla vanliga gängor - nu vet man att det är Tårtan varannan onsdag.

På återseende//Göran