Ibland lyckas man (nästan)

Att fånga fåglar i flykten är svårt. Man måste ha en snabb kamera och ett långt telezoomobjektiv. Och eftersom jag inte är någon fågelfotograf så har jag inte vanligtvis med mig en sådan utrustning. Det här var en vanlig fotopromenad längs havet.

Men ibland funkar det ändå. Nästan. 

Här satt en mås på en sten vid vatten brynet i Pleasant Bay på Cape Cod. Jag gick närmare och närmare, måsen satt kvar, men när jag kom innanför måsens komfortzon lyfte den och gav sig av. Jag svängde runt och brände av några  bilder med samma inställning jag fotat måsen på stenen, en blev hyfsad.

Kraftigt beskuren dock.

Olympus EM-1 mk II med 12-40/2,8, brännvidd 38 mm. ISO 200, slutartid 1/500-dels sek.

På återseende//Göran 

Om fotofika och (lite) bastu

Ibland, men alltid med ett stort mått av ödmjukhet, kan jag tillåta mig att känna mig lyckligt lottad. Ett typiskt sånt tillfälle är när vi träffas ett gäng fotografer och diskuterar allt från hundar till tja, egentligen vad som helst, typ drönare till exempel, eller motorcyklar, men alltid med en botten i kameror, objektiv och fotografi, dvs fotofika.

Tårtan är ett typiskt sånt tillfälle, liksom Viksängen. Eller idag, när vi samlades hemma hos Björn T i Korsheden, på altanen med den vidunderliga utsikten över trädgården och nejden. Vi blev rätt många till slut, och diskussionerna flödade över kaffet och smörgåstårtan och jordgubbarna med glass och vispgrädde. Och vi hade vackert väder, solen sken och fåglarna kvittrade – begreppet idyll fick en väldigt tydlig profil.

Det är rätt lustigt egentligen, här samlas vi flera människor från flera olika håll och livsomständigheter, men med ett gemensamt intresse – och många andra, egna intressen också – och allt blir så enkelt. Jag kommer osökt att tänka på begrepp som trivsel, generositet, äkta intresse för vad vi håller på med och för varandra, det finns (som i bastun) inga epåletter eller gradbeteckningar men inget sånt behövs, vi är först och främst ett fotograferande gäng. Det blir okomplicerat och därför trivsamt.

Några spridda bilder (alla kom inte med här, men vi var många som tog bilder…) men många bilder ändå:

 När vi sitter där med alla våra kameror på bordet vet man aldrig vad som hamnar på ens minneskort. Hoppas vederbörande fotograf är OK med att jag visar den här bilden – inte ofta man fastnar annars.

Och med en timme kvar av resan, på ett ungefär, medförde ett kort samtal att bastun var varm när jag kom hem. För det är ju tyvärr en vitt spridd uppfattning att man inte badar bastu på sommaren eller när det varmt ute. Vilket alltså är helt fel! Bastubadande har inget med utomhustemperaturen att göra. Det är alltid lika skönt, nyttigt och vederkvickande.

På återseende//Göran

Om humlorna i trädgården (och alla andra insekter)

Jag har nämnt det tidigare, men det blir mer och mer tydligt: Man behöver inte tvätta vindrutan ren från insekter så mycket som förr om åren!

Så, är det mindre insekter nu än förr? Ja, tyvärr. Uppskattningsvis har massan av flygande insekter minskat med bortemot 75% de senaste 25 åren. Anledning till detta är bl a storskaligt jordbruk, monokulturer, den globala uppvärmningen, bekämpningsmedel plus att insekternas livsmiljöer förstörs.

En obekväm sanning är att människor behöver insekterna mer än insekterna behöver oss. Småkrypen har funnits på jorden i miljoner år före dinosaurierna. De skulle fortsätta bebo världen även om människorna skulle försvinna. 

Däremot skulle människor ha svårt att klara sig mer än några veckor i en värld utan småkryp.

Insekter är viktiga för ekosystemet. De utgör mat för fåglar och andra djur, de pollinerar växter och bryter ner och återvinner näringsämnen i jorden.

En forskargrupp har räknat ut att det finns 2 000 myror per invånare på Manhattan. Tillsammans bildar de en enorm, oavlönad städpatrull som varje år slukar skräpmatrester motsvarande 60 000 korv med bröd. Om inte myrorna gjorde det här jobbet skulle råttorna göra det, vilket ju är ett betydligt sämre alternativ.

Om inte insekter pollinerar växter måste människan rycka in. Och det gör man, men det är meckigt och det blir aldrig lika bra. Så vår föda är hotad!

Insekterna binder samman arter på jorden, genom att vara föda åt dem. Insekterna är ett viktigt mellanled eftersom de utgör en så stor biomassa. Enbart fåglar äter varje år insekter motsvarande vikten från alla de 7,6 miljarder människor som i dag lever på jorden. Sedan tillkommer de insekter som äts av ormar, ödlor, grodor och fiskar.

 Vi håller alltså som vanligt på att såga av den grenen vi sitter på även i det här avseendet. Så bekämpa bekämpningsmedlen, odla blommor åt våra pollinerande vänner och fixa insektshotell i görligaste mån.

Och jag ser  gärna att jag måste tvätta min vindruta oftare.

På återseende//Göran

Musik och fotografi – förr och nu.

När jag växte upp på 50-talet lyssnade man på musik i radio, ibland. En kanal, ingen allmän populärmusik, man fick förbereda sig och schemalägga. Grammofon fanns inte i var mans hem, och skivorna var stenkakor, tunga och ömtåliga.

Sen brakade allt lös i slutet på 50-talet och framåt; musiken blev allmän på ett helt annat sätt än tidigare. Vinylplattorna kom, lätta och egentligen inte ömtåliga, transistortekniken innebar mindre och lättare och till och med transportabla enheter, särskilt när de var batteridrivna och musiken blev tillgänglig för alla och man kunde lyssna på och ha med sig musik överallt. Och ta sen all musik som nästan explosionsartat kom fram under 60-talet, i England med Beatles och alla andra, i USA och till och med bakom järnridån. Radion hade särskilda musikprogram och flera kanaler, ibland bara med musik. Och det ledde till att många började spela själva, i ren glädje över tillgängligheten.

Idag har vi musik runt om oss var vi än är. Med våra digitala apparater som ryms i fickan - exempelvis mobilkameran - och med program som Spotify etc finns inga gränser åt något håll när det gäller musiken.

 När jag växte upp på 50-talet var det egentligen ganska sällsynt att man hade en kamera i hemmet. Min pappa hade en Zeiss Ikon, en bälgkamera, men använde den ytterst sällan. Sen kom kompaktkamerorna som Voigtländer, Yashica etc, men fortfarande var fotograferandet inget som var man höll på med. Det var enstaka entusiaster, som hade intresse för (och råd med) Leica, Rolleiflex och Hasselblad. Och det var bökigt, och dyrt med framkallning och kopiering.

I den fortsatta utvecklingen kom emellertid fler kameror som alla hade råd med och kunde hantera, både systemkameror och kompaktkameror. Den fortsatta utvecklingen har inte varit lika explosiv som med musiken, men de senaste decennierna har det ändå brakat på med dels den digitala eran , men också att kamerorna i telefonerna, något som alla har med sig jämt och överallt, har blivit så bra när det gäller att ta bilder. Nu är alla fotografer!

Men det lustiga är, att trots alla tekniska framsteg finns det musiker som går tillbaka till det gamla; rörförstärkare istället för transistorer, sk unplugged musik, dvs utan förstärkning och elektricitet; man pratar om dynamiskt omfång, om närvaron av naturligt brus etc, vinylplattor istället för CD’n eller strömmad musik. Det blir lite svårare, lite krångligare, men ändå.

Och samma ser vi hos fotografin, dvs en reaktion mot det nya, det tekniska och lätta. Den lätthanterliga digitala kameran och den ännu mer lätthanterliga mobilkameran byts ut mot analoga kameror, filmbaserade och helt manuella i sin användning. Man diskuterar och använder gamla Leicamodeller, man dreglar över Contax och gamla storformatare och man försöker efterlikna filmkänslan i de nya digitala kamerorna med olika filter och algoritmer.

Tes – antites? Nostalgi? Svårt att säga. Det är inte bara de gamla rävarna, uppfödda i mörkrummet som fotograferar analogt, även ungdomar som aldrig behövt framkalla en film ger sig in i leken.

Men jag tror att det kan vara roligt för intresserade nya fotografer att testa historiska tillvägagångssätt, liksom känslan hos de erfarna att återigen få slabba i mörkrummet inte går att komma ifrån. Och viktigt att ha en historisk bas. Det får inte heller bli för enkelt. Det måste finnas tuggmotstånd i livet. 

Själv kör jag digitalt fullt ut. Jag har haft min analoga tid. Ibland suger det till efter en klassisk mätsökarkamera, men jag gör som Mark Twain sa om arbete; när suget sätter in tar man det bara lugnt en stund, så går det över. 

På återseende//Göran

En lyckad blandning

Labradoodle? - Hva i Hällsicke ä de för en Göran? Som Kolingen sa när han hittat en tandborste, varpå Kolingens Halfbror svarade:– Ä, dä ä väl någe njutningsmedel, som öfverklassen har hittat på.

Labradoodle är alltså en korsning, en blandrashund per definition, mellan labrador retriever och pudel, precis som det låter. Men det är ingen gatukorsning vilken som helst, utan frukten av ett numera långvarigt och riktat avelsarbete som från början syftade till att få en snäll och intelligent hund som (med pudelns päls) inte var så allergiframkallande som andra hundar. Nu blev det inte riktigt så, det här med allergi och hundar är mer komplicerat än att hunden har en päls som den inte fäller, men i övrigt blev kombinationen väldigt lyckad och man har alltså fortsatt att avla längs den här linjen, eller snarare linjerna, för det finns några varianter.

Labradoodlen är i dagsläget en hund som är väldigt snäll, smart och intelligent och lättlärd och med ett stabilt psyke. Vidare är det en frisk hund, utan några egentliga sjukdomar eller besvär som kan kopplas till rasen. Och den fäller inte! Vilket kan tyckas vara en bagatell, om den ändå inte är antiallergisk, men, tro mig; för nån som haft en hund som fäller är det guld värt att den inte gör det! Men den är alltså inte en ”godkänd” ras enligt Svenska Kennelklubben. Det är å andra sidan inget man strävar efter, man vill vara ifred med aveln, så att man inte hamnar i samma utseende- och utställningshundtänkande som annars med andra ”rena” raser, med risk att man missar det mentala hos hunden.  

Dessutom är även renrasiga hundar blandade någon gång, eller flera gånger. För att få fram en ras, med typiskt utseende och typiska karaktärsdrag har man hela tiden i aveln plockat in hundar som har de önskade egenskaperna även om det varit andra raser.  

Labradoodlen är främst en sällskapshund. Men den används också flitigt i serviceverksamhet; som ledarhundar, som diabeteshundar och som hundar som kan lära sig känna igen epileptiska anfall, särskilt hos barn.

 Vi har nu haft vår labradoodle, Mystique i snart tre veckor. Vi har den än så länge liksom till låns, vi är fodervärdar, vilket innebär att hon ska bo hos oss utom när hon ska ha valpar. Och när hon inte längre är aktuell för avel steriliseras hon och kan övergå i vår ägo.

De här tre veckorna kan verka vara en kort period, men hon har acklimatiserat sig bra i sitt nya hem,  mer och mer blivit ”våran hund” och det känns som hon varit hos oss ”alltid”, faktiskt.

Och vi mår bra med det. Jag kommer ut, har stramat upp en del rutiner och att ha en hund sovandes vid fötterna när man ser på TV eller jobbar vid datorn är ett rent njutningsmedel, inte bara för överklassen 😉

På återseende//Göran