En promenad i parken

Det var ett tag sedan som jag var ute och fotograferade. Har mest blivit inomhushändelser på sistone.

Men, idag lördag. Fint väder, ganska (ovanligt!) varmt, till och med lite sol. Borde vara läge för promenad, exempelvis på Djurgården. Kameran med förstås, med ett av mina favoritobjektiv, Panasonic Leica Summilux 25/1,4, vilket blir motsvarande 50mm på min Olympus OMD EM 5. Vi kom iväg lite sent, lördagsförmiddagarna är lata hemma här, så vi räknade först med att behöva lite bränsletankning på Rosendahls Café. Men sen började det regna, så promenaden gick om intet, egentligen bara raka vägen tillbaka till bilen.  Även om det inte spöregnade, utan var mer som ett fuktigare dis eller duggregn, kändes det inte rätt för kameran och objektivet, eller över huvud taget, och är man inte rätt utrustad från början är det inte kul. Och inte bara lördagsförmiddagarna, utan snarare lördagarna i sin helhet är lata, så det gjorde egentligen inget att åka hem igen.

Det märks att hösten är här...

Den lilla butiken vid caféet är mysig, och vi fick i vanlig ordning med oss ett gott bröd hem.

Men, jag som trott att jag missat höstfärgerna fick i alla fall några bilder på färgstarkt flammande träd och buskar, och några fina porträtt ute bland dem. Och soppan på Rosendahls Café var god!

På återseende//Göran

Ett eget fotografiskt språk?

Många etablerade fotografer pratar om, och pratar sig varma för att man ska ha eller tillägna sig ett eget fotografiskt språk, en egen stil om man så vill. Göran Segeholm till exempel jämför den egna fotografiska stilen med (den personliga) handstilen, och Magnus Fröderberg skrev för inte så länge sedan i Fs Magasin att man har svårt att komma vidare kvalitetsmässigt om man inte fortsättningsvis rensar bland och väljer sina motiv och koncentrerar sig på dem. Och man kan gå till både de gamla och nya mästarna, med sina typiska signaturer bildmässigt för att se att det stämmer i hög grad.

Och då tänker jag; hur många av oss har en egen stil, eller snarare, har jag det? Och vad har jag då, egentligen, för fotografiskt språk, vad utmärker mina bilder så att de blir lätt igenkänningsbara för andra? Se där, en typisk bild, måste ha varit Göran Redmo som tog den. Typ.

Jag ser många personliga bilder här bland bloggarna. Typiska nattbilder av hög kvalitet till exempel, en del broar, av likaledes hög kvalitet, och de skira, lite pastellartade makrobilderna hos några andra.

Och så ser jag tillbaka på mina bilder och försöker hitta en röd tråd, något som binder ihop dem, och misslyckas i någon mån. Motivmässsigt? Nae, det verkar vara väldigt skilda motiv, från porträtt, över försök till makro över till naturbilder, med lite action och konsert in emellan… Färg då, eller svartvitt? Egentligen inte där heller. Och inte när det gäller bildbehandling, eller intresseområden. Här finns istället bilder från väldigt många områden; lite stadsbilder med gatufotokaraktär från städer jag besökt, ögonblicksbilder från exempelvis mina resor, som också försett min bildbank med naturbilder, vyer, och för att inte tala om snapshots av olika slag, inte minst porträtt, vilda djur. Det finns lite trädgård, några makrobilder, lite konsertbilder etc etc etc. Och så en del familjebilder, förstås. Således snarare en pyttipannablandning än koncentration på specifika motiv. Och jag funderar; jag blir aldrig någon stor fotograf, suck. Jag är dömd att vara en dilettant, att ständigt pröva mig fram och aldrig nå riktigt dit, eftersom jag är så allmän i mitt fotande, inte har någon personlig stil eller eget fotografiskt språk.

Men, så tittar jag på mina bilder från alla områden och känner mig ändå ganska glad och nöjd med dem. Se här kommer jag ihåg hur det var; där är Boris, min katt (salig i åminnelse), där står min dotter och sjunger barbershop, där spelar min som på en pub med sitt band, och titta där, vilken vacker natur i Vietnam, på La Gomera, där är min fru på stranden, i stan, min mamma sitter där i soffan – just det – jag kommer ihåg och kan spela upp situationen igen. Som när min fiskekompis fick den där stora harren, eller plumsade i vattnet …   

Alla de där bilderna, alla de där albumen är minnen, ett dokumenterande av mitt liv, mina resor, mina vänner och min familj, mina intressen, och det, precis det, måste vara mitt egna personliga fotografiska språk, min stil; dokumenterande bilder som är minnen, närmast av reportagebildskaraktär.

OK, skilda motiv, ibland färg, ibland sv/v, blandat natur och ögonblicksbilder, men ändå med en ambition av att göra hantverket så bra som möjligt, så att bilderna går att njuta av, och ibland till och med sätta upp på väggen eller på kylskåpet. Och så strävar jag alltid efter att försöka se en story i mina bilder, de ska kunna ses som ett bildspel med en berättelse i, bilderna i mina album ska hänga ihop. Det är då bara enstaka bilder som så att säga står för sig själv, men tillsammans med de andra blir de förhoppningsvis mer begripliga. Jag inser att jag inte sticker ut, som gatufotograferna eller de stämningsfulla nattvandrarbilderna, eller ens som de vackra linjerna i broarna (jag avundas er ändå, klart imponerad!), jag blir möjligen lite ”tråkigare”.

Men, så får det vara då. Det dokumenterande, bilderna från mitt liv i fest och i vardag, från olika håll, det rapporterande får bli mitt signum. På gott och ont, kanske, men ändå för minnenas skull, nåt slags bilddagbok. Och åtminstone för mig själv och mina närmaste.

Och bloggen då? Jo, jag tycker ibland att jag lyckas, att jag kanske har nåt att berätta, och visa bilder för andra. Förstås.

På återseende//Göran

För det här är det bästa jag någonsin gjort...

Eller, ja, kanske inte det allra bästa, men definitivt högt på listan.

Har alltså nyss kommit ut ur bastun, njutit en god middag (fisk under något slags piccatatäcke med svamp, rostade rotfrukter i ugnen). 

Man känner sig alltid så avslappnad och skön efter bastun, eller som makan tycker; livet blir nog ändå lite roligare ändå.

Bastun här hemma symboliserar också något som är viktigt för mig, nämligen att den är ett verk av mina händer. Varje bräda, varje spik har jag fixat dit, och varje gång jag sitter i bastun tittar jag runt, tänker på den brädan som blev lite skev, på den listen som kunde kommit upp ytterligare några millimetrar etc. Och sen tänker jag att det är bara jag som ser det så, och jag är egentligen rätt stolt och nöjd.

Det är en ganska liten bastu, som inte fick plats på ritningen. Vi fick faktiskt rita den på plats, snickare Göran skakade på huvudet när jag föreslog att vi kunde skära hörnet, men flyttade in duschväggen ytterligare tio cm och byggde väggarna, och ja, duschen håller byggnormen i alla fall. Sen dröjde det ändå innan jag kunde sätta upp panelen, plattsättaren Seppo hade kärleksbekymmer, det blev fel lutning på golvet och han for hem till Finland för att fixa sitt privatliv. Men till slut lutade golvet åt rätt håll, panelen var uppspikad och kaminen inkopplad. Och sen dess badar vi bastu. Det är väldigt skönt. Och enkelt. Och man blir ren, och livet blir lite ljusare efter bastun. Faktiskt!

På återseende//Göran

Ännu mer från Lissabon

Världsutställningen 1998 i Lissabon - Expo 98 - hade de stora oceanerna som symbol och ideologisk plattform - Oceanerna, ett arv till framtiden - där  Portugal som sjöfararnation celebrerades, med Vasco da Gama som förgrundsfigur. Den gav upphov till en park, Nationernas Park, och en helt ny stadsdel, med bland annat en 30 meter hög linbana genom området och futuristiskt arkitektoniska hus som nu är bostadshus (några sådana finns i föregående blogginlägg). I parken finns också det stora oceanariet, ett gigantiskt akvarium, som symboliserar de stora världshaven. 

Vi tillbringade större delen av en dag där (flera timmar gick i och för sig åt till en lång lunch på ett alldeles utmärkt café i parken), åkte linbanan och beundrade Europas längsta bro, 18 km, över floden Tejo, och gick igenom hela oceanariet med alla fiskar och allehanda vatten- och andra djur från alla jordens (havens?) hörn(?). 

Snittdjupet i oceanerna är obegripliga 4000 m! 4 km, alltså. 90% av allt liv i oceanerna lever i det översta 100 metersskiktet. De stora vattendjupen har en alldeles säregen mystik och charm, vilket faktiskt till viss del blev tydligt i akvariet.

Portugal som sjöfartsnation går igen i övrigt i stan också. Monumentet nedan med Henrik Sjöfararen och hans män är en klassisk symbol och finns med överallt där man skriver och berättar om Portugal och Lissabon.

Egentligen inte så lite ofattbart, att man från den lilla remsan på iberiska halvön som är Portugal kunde vara så dominerande på världshaven, att man kunde erövra (ta i besittning, plundra, döda och förslava) så mycket land så långt borta. Tänk stora delar av Afrika, Sydamerika och  ända bort i Asien; Indien (Goa var till exempel portugisiskt), etc etc. Portugisiska är fortfarande ett av de större språken i världen. Tanken svindlar.

Emellertid, sett i det lilla, idag, så finns det fortfarande mycket att se, och mycket att visa. Men nog om Lissabon för nu. Får återkomma om och med något annat. 

På återseende//Göran

Och dom har mer i Lissabon

Fasader till exempel. När man kommer första gången till Lissabon slås man av hur husen ser ut. Det kanske man gör annars också, men här är det särskilt spännande, det finns en alldeles särskild stil. Man ser många hus med pastellfärgade fasader, man ser hus där fasaderna är kakelklädda, man ser ornamenterade balkonger i smidesjärn, man ser andra nästan svulstiga ornamenteringar blandat med nya, futuristiskt arkitektoniska fasader, starka färger, glas och betong, ibland sida vid sida och mitt inne i stan, men också ute i det tidigare expoområdet där världsutställningen 1998 ägde rum. 

Kaklet på fasaderna har förstås sin historia, förutom att Portugal är ett välkänt och världskänt kakelland. Efter många bränder i stan för länge sedan, bestämdes det att fasaderna skulle kläs med kakel som stod emot brand och hetta, och minskade riskerna för katastrof. 

Sammantaget kan mitt intryck av Lissabon sammanfattas i begreppet "sliten elegans". Man fick känslan av en snygg kostym som använts lite för mycket, med blank ända och lite fransiga ärmar, men fortfarande med stil.

Till slut ett lite udda inslag i stadsbilden, men det fanns fler. Snacka om graffitti!

Det fanns så mycket att se, så mycket att dokumentera. Det kanske kommer mer. På återseende alltså//Göran