En helt vanlig lördag-söndag i mars

Visserligen skiner solen, och det är härliga plusgrader ute, och solen börjar faktiskt värma, men det är fortfarande brunt och dammigt, och solen avslöjar obarmhärtigt att någon grönska är det intge tal om ännu.

Så, det utan minsta saknad som jag tillbringar helgen inomhus, i Årsta Teater där min  kör repar, och sjunger tillsammans med en av världsmästarcoacherna från Toronto, Canada.

Man blir lätt i hjärtat och mår så där bra när man sjunger, allra helst när man sjunger tillsammans och bildar harmonier och får ackorden att ringa.

Och nu är det snart nordiska mästerskapen för barbershopkörer, där vinnaren kvalificerar sig för de internationella mästerskapen i USA. Så det gäller att finslipa. 

En spontankvartett i pausen, i motljus (den fjärde sångaren håller i kameran....).

På återseende//Göran

Inside looking out

Och lite färger och former från söndagspromenaden på Djurgården häromsistens. 

Allt är inte brunt och tråkigt, ändå....

På återseende//GöranR

Tuff årstid

OK att solen skiner, och att det börjar bli plusgrader dygnet runt, och våren är på gång, men just den här perioden är ändå tung, i mina ögon.

Gräset är brunt, träden är nakna, förra årets blommor ligger utslagna och vissnade i rabatten och fastän solen skiner är det brunt, grått och tråkigt förutom att det är dammigt överallt, som om det låg en hinna av damm över allting.

Årstiden just nu känns som limbo mellan något som varit, utan att man är riktigt säker på att det kommer något nytt. Även om vi vet.

Men förhoppningsvis går det över, som det brukar. Jag längtar till tiden då det börjar grönska. Det är då man börjar leva upp igen.

På något sätt var det nästan lättare i norra Sverige, när jag bodde där. Där var det snö hela våren, vitt och glänsande i solskenet - vårvintern! Sen var det liksom som naturen bara tog ett andetag så försvann snön och det började bli grönt, och så var sommaren på gång. Den här gråa och dammiga perioden var befriande kort.

Så det blev en promenad på Djurgården idag i det vackra vädret. Mycket folk ute och gassade i solen, på promenadvägarna, vid kaféerna, och köerna för fika och förfriskningar var långa.  

Fast det är ändå gott att solen skiner. Och vi får inte förlora hoppet.

På återseende//Göran

Vad är skillnad, eller skillnad? Rätt in i tegelväggen.

Jag tittar mycket på bilder och sitter ofta (och länge) framför datorn och läser fotodiskussionstrådar och tittar på bilder.

Det är mycket tekniskt snack i diskussionstrådarna, och ganska till väldigt mycket ”tegelväggsdiskussioner”.  

Och då kommer frågan upp hur mycket skillnad vi kan faktiskt se, och tolerera, dvs mellan olika bilder, eller rättare samma bild fast med olika inställningar i kameran respektive efterbehandling i något bildbehandlingsprogram. Och sen kommer frågan – spelar det någon roll? Dvs, hur stora skillnader har betydelse?

Ett klassiskt exempel såg jag helt nyligen på nätet; samma bild i 5 olika versioner, dels relativt olika inställningar i kameran, dels hanterad i två olika bildbehandlingsprogram, Lr senaste versionen mot original kameramärke.

Det var 5 likadana bilder! I det stora hela. Det diskuterades om varmare och fylligare färger i de olika versionerna av bilden, olika renderingar av nyanser och mättnad, och alla hade sina (olika) favoriter.

Det fanns skillnader. Men bara om man jämförde fram och tillbaka. Och i hög förstoring. Och de skillnaderna hade ingen betydelse för bildens kvalitet vid normal förstoring och normalt betraktningsavstånd.

Min poäng är här att en bra bild är så mycket mer än subtila nyansskillnader i färg etc beroende på olika inställningar/bildbehandlingsprogram, mer än skärpa och brus och att risken är stor att vi tappar bort bilden bland alla teknikaliteter.  Det finns ju inte heller något facit, något absolut slutresultat – det handlar ändå om betraktarens (bildbehandlarens) ögon…

Och eftersom färger, ljus och nyanser etc också beror på vad det är för en bild får man inte heller någon klarhet i vad som skulle rekommenderas i inställningsväg eller bildbehandlare - där det ju inte heller finns någon absolut sanning. 

(Det var för övrigt en bra bild i övrigt, dvs alla varianterna av bilden dög!)

Den här bilden, som är tagen på Hornsgatspuckeln en tidiga marseftermiddag, är i mina ögon "färdig". Den speglar ljus och färg som jag kommer ihåg det. Den går helt säkert att göra annorlunda, men jag tycker inte den behöver det. Synpunkter?

På återseende//Göran

Strömstaren, trots vådan av att ge sig utan tillräcklig utrustning

Man kan nog utan större överdrift säga att jag platsar som prylnörd. Jag tycker om att vara förberedd, ha en tillräcklig och bra utrustning när det gäller. Och efterhand har jag samlat på mig en hel del grejor.

Men ibland tar jag intryck av råd typ; ”Gå ut med bara ett objektiv, med fast brännvidd och lär dig använda det”, i hopp om att få lite perspektiv på mitt fotograferande, och kanske också en injektion med kreativitet och stimulans.

Jag är väldigt förtjust i min kombination av Olympus EM 10 mk II och mZuiko 17mm/1,8. En perfekt gatu- och dokumentationsutrustning. Men den räcker inte alltid.

Idag till exempel, när jag gick ut på min vanliga runda, med mitt enda objektiv, såg jag strömstaren. Men alldeles för långt bort. Och naturligtvis fullständigt utom räckhåll för en relativ vidvinkelglugg, hur bra den än är i övrigt.  Och då längtade jag efter min utrustning i övrigt. Jag har ju teleobjektiv så det räcker, så, väldigt typiskt att jag skulle behöva de objektiven en dag när jag bestämt mig att vara spartansk.

Fast strömstaren var ju inte det enda motivet. Så det blev lite annat också, lite opretentiöst, sådär. 

Strömstaren, alltså. Den är faktiskt där, ungefär mitt på den horisontella grenen i vattnet nästan mitt i bilden. (och bilden är hårt beskuren....)

Islossningen breder ut sig. Det kanske blir vår ändå?

Och när man ändå har kameran med sig så blir det gärna några bilder i alla fall. 

På återseende//Göran