Normalobjektiv för gatufoto

Ett normalobjektiv har brännvidden ungefär lika med diagonalen på den bild som projiceras på sensorn (eller negativet), vilket relativt FF-formatet (24x36) skulle motsvara 43 mm. En bild tagen med normalobjektiv anses motsvara det aktiva synfältet för det mänskliga ögat, dvs ge en bild med ett slags naturligt perspektiv.

Brännvidden 50 mm blev vanlig som normalobjektiv från början, på bl a Leica, av tekniska skäl; det var på den tiden tydligen lättare att konstruera objektiv med optimal skärpa med lite längre brännvidder.

Objektiv för gatufoto är av hävd normalobjektiv, eller kanske snarare något vidvinkligare. 35 mm är en klassisk standard för gatufoto, som inkluderar mer i bilden. Och att det är fast brännvidd förstås som gäller.

Så nu har jag skaffat ett klassiskt gatufotoobjektiv, ett Olympus 17mm F1,8 som alltså motsvarar 35 mm brännvidd (egentligen 34 mm – 2x cropfaktor relativt FF-formatet).

Jag passade på att pröva det nyligen när min kör hade avslutskonsert för terminen med efterföljande korvgrillning, med nästan lite gatufotomiljö, eller kanske snarare mingelfotografering.

Lite mer vidvinkel än jag är van vid, men litet och behändigt och faktiskt väldig skarpt. Olympus har en smart anordning för omställning till manuellt fokus, en liten ring som man drar tillbaka, där man också ser värden för skärpedjup vid given bländare, precis som på äldre objektiv från den analoga tiden, vilket gör det lättare att ställa in hyperfokalavstånd. Och det passar väldigt bra, inte minst utseendemässigt på min Olympus OM-D E-M10mkII. Och efter ett tag kändes bildvinkeln mer naturlig, jag vande mig vid att se och få med lite mer i bilden. Och man kan ju zooma med fötterna.

En gästande tjejkvartett under uppvärmning.

Möjligen finns risk att det här objektivet ersätter min tidigare favorit, Panasonic Leica 25 mm/1,4, i alla all som gatufotoobejktiv.

På återseende//Göran

Fotofällor och strandliv

Det finns fotofällor överallt. Strandliv kan ju i någon mån betraktas som gatufoto – gatans (strandens) teater, människor som rör sig, situationer som uppkommer etc. Ligger stranden dessutom i anslutning av en stad (som här), blir det urbana närmast självklart.

Nå, fotofällorna då. Jo, tittar man på mycket gatufoto, finns det en del situationer och scener som återkommer hela tiden; människor som går fram och tillbaka, situationer där människor står och pratar, lustiga människor och lustiga situationer. En del fällor är också konstruerade så att bilderna försöker likna sådana bilder som är tagna av erkända gatufotoikoner, som Cartier-Bresson et al, svartvita bilder  med mörka skuggor och mycket vemod, eller färgglada strandbilder a la Parr. De bilderna må likna sina förebilder, men blir sällan lika bra.

Och är man sen på stranden återkommer alla de här gatufotofällorna; människor som går fram och tillbaka, situationer som uppkommer men sällan säger något- med alla färgglada parasoll, och handdukar och denna stora variation av människor i alla åldrar, alla storlekar och utseende och utrustning, så är exempelvis tanken på Martin P aldrig långt borta. Men det vill liksom aldrig bli samma. Det är lika lätt på stranden att det bara blir dokumentation, precis som i gatufoto annars.

Men, det får aldrig avhålla oss från att fotografera. Om inte annat är det viktigt att dokumentera vad vi håller på med, skapa minnen för oss och våra efterlevande, tidsdokumentera.

Och sen om det är gatufoto eller inte, eller om våra bilder aldrig når samma verkshöjd som exempelvis hos Vivian Myer, spelar ingen roll i det långa loppet.

På återseende//Göran

Gränsöverskridande

Det finns vissa saker som så direkt skär genom såväl tid som rum. Ta till exempel ett par pojkar i tioårsåldern, ge dem en lina med en krok och en håv, addera lite vatten - insjön, havet, stranden - och vips så har man en situation som gäller idag, hemma som utomlands och som också vara lika aktuell för både en och flera generationer sedan. 

Och solen skiner, och det är kortärmat och shorts som gäller. 

På återseende//Göran

Marknaden

Marknaden som begrepp är stort här nere i södra Europa. Under veckosluten avlöser de varandra runt omkring - fredagarna är den här i stan. En stor del av city stängs helt sonika av för att bli en myllrande massa av marknadsstånd och människor som trängs i de smala passagerna. Och här kan man skaffa allt! Kläder, smycken, väskor, läder, skor - ja vad du vill, och med hyfsad kvalitet, faktiskt. Frukt och grönsaker är stort, förstås, egen- och närodlat från trakten finns i överflöd, och är den delen som är intressantast, för oss. I jämförelse framstår vår egen Bondens Marknad på lördagarna närmast som lite pyttig. 

Så, på marknadsdagens morgon tar man med sig sin shoppingvagn, sin "Dramaten" och ger sig ut på upptäcktsfärd.

Bondfångeriet är här, förstås. Den vanliga "under-vilken-kopp-finns...", och så någon som vinner, vilket visar sig vara en anonym kompis till bondfångaren själv, etc etc...

Men det är något visst med frukten och grönsakerna på de här breddgraderna; större, saftigare och sötare, mer färg.

Och så mycket av sånt som inte är så vanligt hemma - som kronärtskockor i stora högar.

Bowlingklot? Eller meloner?

Utan Dramaten skulle det inte fungera. "Alla" har en sån.

Som sagt - här finns allt, nästan. Och en folkfest under alla förhållanden, roligt att bara gå här, även om man inte handlar (vilket är svårt att låta bli förstås).

På återseende//Göran

Första Maj - eller Sköna Maj välkommen, men till vem?

Första Maj. Arbetarrörelsens dag, med traditionsenliga demonstrationer. Den här dagen har en lång historia bakom sig, inte så lite blodig, med dödsskjutningar av demonstrerande arbetare och förtryck. Samtidigt sammanfaller den, också historiskt sett, med vårens ankomst, och det är ju så med alla våra högtider; de har inte bara en agenda eller anledning.

Jag har inte varit med på många år nu, så jag tänkte det kunde vara trevligt att se hur det gick till idag. Jag hamnade på Sergels Torg, av logistiska skäl mest, där Röd Front, Kommunistiska Partiet och RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) tillsammans hade samlats efter en marsch från Mynttorget.

Det var som om jag hade förflyttats 45 år tillbaka i tiden. Jag kommer ihåg demonstrationerna runt slutet av 60-talet - början av 70-talet i Göteborg; samma fanor, samma slagord och likadan retorik. USA är fortfarande fienden, Ryssland är i alla fall inte fienden och orättvist bedömd, kapitalet ställs mot den enkla men ärliga arbetaren. Nå, samma är att ta i, men skillnaden var inte stor, mest en liten glidning i problemformuleringarna faktiskt, anpassat till vad som händer i världen idag.    

Samtidigt var mycket, nu som då, svårt att riktigt säga emot. Jag håller inte med om allt, framförallt inte de enkla och kompromisslösa analyserna och lösningarna som gärna får en religiös anstrykning, men det finns fortfarande orättvisor. En del klyftor kanske har minskat men det finns andra klyftor som dessutom har ökat.     

Och det var första gången jag hörde ett förstamajtal rappas. Jag reagerade först på den lite entoniga men gungande rytmen i talet, tills jag insåg att det faktiskt var rap. Och bra gjort, intelligent formulerat, med insikt och kunnande – plus att själva versformen, rytmen, var klockren. 

Men, man var inte så många som jag minns. Men fortfarande lika tappra, lika övertygade, lika brinnande. 

Alla fotograferade...

Bulletiner, informationsblad från både orättvisorna i världen och de goda förebilderna

Intresserade åskådare. 

Samtidigt gick livet vidare precis bredvid. Duvorna behöver (!?!) matas oavsett... En annan form av att göra gott. 

Och så kan man hoppas på att det här skulle vara det optimala slagordet...

På återseende//Göran