Varför jag inte kommer att köra Dogma eller Det finns inga regler som man inte kan (ska?) bryta mot

Nu är ju jag en sån där som tycker att de flesta regler kan (ska?) tolkas som rekommendationer, som nånting att förhålla sig till liksom. OK – det finns absoluta regler; inte köra mot rött, köra på höger sida i trafiken, inte slå barn eller hundar (eller nån annan med för den delen, men i det sista hamnar vi i rekommendationsträsket igen kanske) och några andra, men många övriga regler, påhittade i olika sammanhang är jag direkt kritisk mot och försöker ta dem med en nypa salt. Som Dogma till exempel.

Det har pratats en del om Dogma här, nyligen. En fotograf som bestämde sig för att bara använda en kamera och ett objektiv under ett år, vilket påminner om dels Lars von Trier, dels om den dogmarörelse som florerade här på Fotosidan för flera år sedan, som i stort gick ut på samma sak (om jag fattat rätt).    

Jag tycker att det är bra med nytänkande, att man leker med sin fritidssysselsättning eller hobby, att man försöker hitta nya vägar till inspiration och förnyelse och jag köper också konceptet att begränsning kan leda till ökad kreativitet.  Jag tillbringade exempelvis en julhelg i södra Spanien – vi åkte runt och upptäckte – med en Olympus EM 5 och ett 17 mm’s objektiv (motsvarande ungefär 35 mm FF). Det ställde faktiskt ganska hårda krav, men det var roligt och givande att försöka hitta ingångar till olika motiv givet den begränsning som den aktuella uppställningen utgjorde.

Men, det var ingen absolut regel. Jag hade andra objektiv med mig, och jag hade utan att blinka kunnat använda något annat om jag velat.  Jag gillar inte att känna mig bunden, jag gillar inte tagelskjorta, jag vill inte känna mig låst. Särskilt inte i mitt fotograferande.  Fotografering, eller något annat för den delen, får inte bli så allvarligt att glädjen eller lusten att experimentera försvinner.  Och jag minns kommentarer, ganska hårda sådana, runt det dogmatiska fotograferandet, där bilder förkastades för att de inte följde dogmakonceptet fullt ut, att det var någon lite detalj som fallerade. Och då faller hela grejen för mig. Det är ju ändå bilden som är viktigast. Inte regelverket, inte hur den blev till. Att det sedan kan vara kul att försöka hitta andra vägar är bara positivt, om det inte blir nåt religiöst av det.

När det gäller de här bilderna, liksom tidigare bilder i de senaste blogginläggen, är de uteslutande tagna med min Olympus OMD EM5 med mitt nya 20 mm's objektiv med f/1,4. Men det är främst för att jag vill kolla mitt nya objektiv (och det heter INTE "lins") i olika situationer, inte för att jag vill binda mig till någon regel som för att öka mitt kreativa tänkande  bakbinder mig och snävrar in mitt fotograferande. 

Och snart kan vi leka på Gröna Lund!

På återseende//Göran

Det är som om pandemin aldrig varit... Och Fyra Fotografer ställer ut igen

Det  har mer eller mindre försvunnit två år ur våra liv, två år med pandemi, med smittorisk, med risk att dö i en virusinfluensa vars omfattning vi inte skådat vidden av sedan spanskan för ungefär hundra år sedan. OK, vi har haft Asiaten, vi har haft fågelinfluensan på tröskeln till våra liv, men Covid-19 var något alldeles extra. Samhällen stängde ner, det blev vanligare med munskydd/mask här än i Sydostasien, viruset fanns runt om oss och den allmänna hygienen blev sannolikt mycket bättre. Utställningar, folksamlingar, kulturevent var inte att tala om. Tala kunde man däremot om vaccineringen, att göra det eller inte.

Och så, plötsligt förändrades situationen. Folkhälsomyndigheten och de andra myndigheterna och regeringen släppte på restriktionerna och lika plötsligt var det som om viruset inte fanns längre. Pandemin var borta. Åter kunde vi samlas i trånga lokaler, foajéer, utställningsrum, biografer och teatrar, vi kunde röra oss fritt på gatorna utan munskydd, och frågan är om vi inte slapp tvätta händerna också. Fast, vart tog viruset vägen? Eller är det fortfarande kvar, egentligen?

I alla fall, efter två tomma år kunde de Fyra Fotograferna ställa ut igen, på den vanliga tiden på året och i den numera vanliga utställningslokalen i Gamla Stan i Stockholm.  De fyra, Per-Erik Åström, Krister Kleréus, Alf Johansson och Göran Tonström samlade ihop sig i Galleri Konsthallen, och Mystique och jag åkte in till stan igen för att kolla läget. Och läget var bra. En massa härliga bilder, en del härligt snack - till och med om kameror - men mest om bilder och så lite catching up - det var ett tag sedan vi hade setts i det verkliga livet (Facebook räknas egentligen inte).  

På bilden tre av de Fyra Fotograferna: Per-Erik Åström, Göra Tonström och Affe. Krister Kleréus hade precis gått hem. (Jag måste lära mig att komma ihåg ordet "wistiti" som jag lärt mig av gruppfotomästaren Dan Crona...)

En väldigt trevlig utställning; Per-Eriks dokumentära bilder som riktigt tar tag i en, Görans resa både i livet och runt om i vårt land, Affes nattliga hundpromenadsbilder från vår stad med andra perspektiv än vad vi är vana vid att se den och Kristers nästan lite dokumentära och  på något sätt lite vemodiga bilder från dansbanan. Det är i hög grad personliga bilder som tål att betraktas. Kan rekommenderas!

På återseende//Göran

Om betraktningsavstånd, igen... Eller vad man vill se

Inte sällan ser man på utställningar, inte minst fotoutställningar, hur en del besökare ställer sig och nästan kör upp ansiktet i bilden. Det ser nästan ut som om de önskade att de hade med sig förstoringsglas, eller lupp. 

Frågan är vad de tittar efter. Skärpa? Brus? Kromatisk aberration eller andra objektivproblem? Detaljer?

Missar de inte bilden då?

Den man ser bäst när man får en överblick men ändå kan kolla in detaljer?

Och vad spelar lite brus för roll, eller att inte skärpan sitter helt perfekt om man ser på bilden på ett lagom avstånd?

Jag kommer ihåg Zornutställningen i Mora. På lite avstånd var skärpan, till exempel, på ögonen krispigt bra. Gick man närmare var det bara kludd, eller penseldrag. Vilket gjorde mig lite häpen, faktiskt.

Här ser man exempel på hur viktigt det kan vara, i mina ögon , att på lite avstånd skaffa sig en överblick över bilden, i det här fallet nån slags skulptur eller installation. Går man nära ser man de olika elementen verket är gjort av. På lite avstånd, med överblick ser i alla fall jag en stad, med hus och gator...

Frågan är vad man vill se.

På återseende//Göran

Vårtecken

Vi har egentligen inte haft någon riktig vinter i år. Sporadiskt med snö, blandväder med ömsom kallt och snöigt, ömsom varmt (relativt sett) och regnigt. Men ändå är den här första vårsolen så viktig och så efterlängtad. När det blir tvåsiffrigt i solen tänker man inte på att det bara är 4 grader i skuggan, man knäpper upp rocken, lättar på kepsen och sätter sig för att ta en kopp kaffe utomhus och njuta av de värmande solstrålarna. 

Det är häftigt, faktiskt!

Och har man kameran med så dokumenterar man förstås, oaktat det är mitt på dagen, med starkt solsken som ger skarpa kontraster- det här är lika viktiga vårtecken som nånsin en krokus eller vad det är som brukar komma upp bland snödrivorna. 

Som någon så mycket riktigt påpekade går det att via en smal gång ta sig  från Liljevalchs nya restaurang och fik till Blå Porten, denna klassiska pärla bland djurgårdsrestauranger. Och det gjorde vi. Och fick till och med ett bord, fastän det inte såg ut som det var möjligt. 

Och en kaffe sittande ute i vårsolen är något alldeles extra. Även om man inte får något bord.  Och då behöver det inte ens vara kaffe (bilden är tagen mitt utanför Spritmuseet). 

På återseende//Göran

Att ta upp gamla vanor och rutiner

Som till exempel att gå på Liljevalchs vårsalong, på våren. Under pandemitiderna - nu låter det som om de är passerade, men de är ju fortfarande i allra högsta grad aktuella, oaktat många av oss är vaccinerade - så var vårsalongen inte lätt. Ett år ställdes det in, sen var det bökigt med max antal i kön, man fick bara gå in på särskilda tider och då maximerat antal besökare, etc...

Men nu är ju alla (?) restriktioner borta och man kan leva som vanligt. Och alltså ta upp gamla rutiner och vanor. 

Vi är några stycken som har gått på vårsalongen i flera år, förundrats över spännvidden på vad som räknas som "konst" och sen gått och tagit en lunch på någon av de omgivande restaurangerna för att både äta och smälta våra intryck. 

Årets salong var precis som alla andra direkt spretig (vilket ligger i sakens natur). Visst fanns det små guldkorn, men inte så många i år som jag önskat eller hade väntat mig. 

Behållningen var snarare det nya  huset, annexet, så förkättrat (men som jag tycker är så fint och passar så bra till den gamla byggnaden) med sina fantastiska utställningsrum, stora, med ett underbart ljus och just nu en utställning med Harald Lyth, i mina ögon underbara verk med hög beröringsfaktor!

Men alltid lika trevligt med en liten utflykt så här!

På återseende//Göran