Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Ännu mer - lite annorlunda - strandliv

Torrevieja är från början en fiskeby. Efterhand har den blivit en tillflyktsort för framförallt inlandsspanjorerna, en resort för dem som vill se och uppleva havet. Det är till exempel många Madridbor som har lägenheter här i stora lägenhets- och villakomplex - urbanizationes -  och kommer hit under helgerna och längre ledigheter. På senare tid har också övriga Europa börjat hitta hit, inte minst  och framförallt engelsmän och skandinaver. 

Klimatet är ganska stabilt, man brukar säga att det i den här regionen finns ett mikroklimat som bland annat betingas av de två stora saltsjöarna som ligger en bit inåt landet. Luften och vattnet är rent också på grund av avsaknaden av processindustri - det finns inga fabriker här, utan man lever mest på sin salttillverkning. 

Stadens ställning som resort för landets invånare längre inåt landet har gjort att det aldrig blivit någon charterturism här; inga stora strandhotell och inte den här ytliga turiststämningen man kan se hos andra mer typiska charterturistställen. 

Detta innebär också att strandlivet blir annorlunda. Istället för att bara ligga och steka sig i solen är stranden en plats där man umgås, ett forum för att vara tillsammans, där man träffas. Och det förekommer inte att någon är uppe i ottan för att tinga strandstolar....  Det är klart att en del faktiskt ligger och steker sig, solar på det klassiska strandsättet, men ändå är stranden här en plats där man träffas, där det händer saker på ett annat sätt. Och man är här lyckligt befriad från alla de vanliga turiststrandsattraktionerna, inga karuseller, inga vattenskotrar, inga vattenskidor eller liknande. 

På återseende//Göran

Minnen - souvenirer och kylskåpsmagneter

Idag gjorde jag en sån där lista som man gör ibland, för att komma ihåg. Och som vanligt satte jag den på kylskåpet, under en kylskåpsmagnet. Det slog mig då, att jag tittade på en massa minnen, magneter från alla jordens hörn (nästan), och en mängd bilder och hågkomster kom för mig.

Souvenirer har en närmast negativ klang i inredningskretsar, lite larvigt så där, tänk på alla askfat från Mallorca till exempel (det är ju också så få som röker nu). Men vi har behov av att minnas var vi har varit, och egentligen tjänar souvenirerna sitt syfte ganska väl. Och det är ju inte alltid man kommer över någon typisk hantverkspryl som speglar kulturen, historien och det dagliga livet där man är.

En sån där souvenir som alltid känts lite extra larvig är kylskåpsmagneterna. Ofta klumpigt gjorda och made in China, närmast oblygt flirtande med själva turistbegreppet. På senare tid har jag emellertid omprövat min lite snörpiga attityd. Kylskåpen innebär stora ytor, som anslagstavlor, där man får plats med en hel del; exempelvis bilder (och jag brukar skriva ut bilder i 10x15 som jag byter ut med jämna mellanrum, i brist på album…), och listor, och för att hålla dem på plats behöver man exempelvis magneter. Och magneterna kan alltså vara minnen från platser man besökt, lätt tillgängliga och alltid framme.

Så en viktig inköpspost på mina resor är numera kylskåpsmagneter, oavsett sin charmlöshet rent konstnärligt. Det är i alla fall påminnelser om upplevelser man haft, saker man sett och upplevt, och så är de ju så bra att hålla uppe bilderna och listorna på kylskåpet. Det är också en given traditionell resepresent.

Spårvagnarna i Lissabon 2012

En oförglömlig resa till Namibia som avslutades med Viktoriafallen.

Fiskeresa till Glacier Nationalpark Montana sent 90-tal, plus en bergsande från Gran Canyon förra året.

Nashville från i somras...

Och samlade minnen, alltså

Som här, en anslagstavla. 

En annan liknande souvenir är julgransprydnader. Men det är för en annan säsong. 

Marknaden

Marknaden som begrepp är stort här nere i södra Europa. Under veckosluten avlöser de varandra runt omkring - fredagarna är den här i stan. En stor del av city stängs helt sonika av för att bli en myllrande massa av marknadsstånd och människor som trängs i de smala passagerna. Och här kan man skaffa allt! Kläder, smycken, väskor, läder, skor - ja vad du vill, och med hyfsad kvalitet, faktiskt. Frukt och grönsaker är stort, förstås, egen- och närodlat från trakten finns i överflöd, och är den delen som är intressantast, för oss. I jämförelse framstår vår egen Bondens Marknad på lördagarna närmast som lite pyttig. 

Så, på marknadsdagens morgon tar man med sig sin shoppingvagn, sin "Dramaten" och ger sig ut på upptäcktsfärd.

Bondfångeriet är här, förstås. Den vanliga "under-vilken-kopp-finns...", och så någon som vinner, vilket visar sig vara en anonym kompis till bondfångaren själv, etc etc...

Men det är något visst med frukten och grönsakerna på de här breddgraderna; större, saftigare och sötare, mer färg.

Och så mycket av sånt som inte är så vanligt hemma - som kronärtskockor i stora högar.

Bowlingklot? Eller meloner?

Utan Dramaten skulle det inte fungera. "Alla" har en sån.

Som sagt - här finns allt, nästan. Och en folkfest under alla förhållanden, roligt att bara gå här, även om man inte handlar (vilket är svårt att låta bli förstås).

På återseende//Göran

Första Maj - eller Sköna Maj välkommen, men till vem?

Första Maj. Arbetarrörelsens dag, med traditionsenliga demonstrationer. Den här dagen har en lång historia bakom sig, inte så lite blodig, med dödsskjutningar av demonstrerande arbetare och förtryck. Samtidigt sammanfaller den, också historiskt sett, med vårens ankomst, och det är ju så med alla våra högtider; de har inte bara en agenda eller anledning.

Jag har inte varit med på många år nu, så jag tänkte det kunde vara trevligt att se hur det gick till idag. Jag hamnade på Sergels Torg, av logistiska skäl mest, där Röd Front, Kommunistiska Partiet och RKU (Revolutionär Kommunistisk Ungdom) tillsammans hade samlats efter en marsch från Mynttorget.

Det var som om jag hade förflyttats 45 år tillbaka i tiden. Jag kommer ihåg demonstrationerna runt slutet av 60-talet - början av 70-talet i Göteborg; samma fanor, samma slagord och likadan retorik. USA är fortfarande fienden, Ryssland är i alla fall inte fienden och orättvist bedömd, kapitalet ställs mot den enkla men ärliga arbetaren. Nå, samma är att ta i, men skillnaden var inte stor, mest en liten glidning i problemformuleringarna faktiskt, anpassat till vad som händer i världen idag.    

Samtidigt var mycket, nu som då, svårt att riktigt säga emot. Jag håller inte med om allt, framförallt inte de enkla och kompromisslösa analyserna och lösningarna som gärna får en religiös anstrykning, men det finns fortfarande orättvisor. En del klyftor kanske har minskat men det finns andra klyftor som dessutom har ökat.     

Och det var första gången jag hörde ett förstamajtal rappas. Jag reagerade först på den lite entoniga men gungande rytmen i talet, tills jag insåg att det faktiskt var rap. Och bra gjort, intelligent formulerat, med insikt och kunnande – plus att själva versformen, rytmen, var klockren. 

Men, man var inte så många som jag minns. Men fortfarande lika tappra, lika övertygade, lika brinnande. 

Alla fotograferade...

Bulletiner, informationsblad från både orättvisorna i världen och de goda förebilderna

Intresserade åskådare. 

Samtidigt gick livet vidare precis bredvid. Duvorna behöver (!?!) matas oavsett... En annan form av att göra gott. 

Och så kan man hoppas på att det här skulle vara det optimala slagordet...

På återseende//Göran