Sommarkonsertsäsongen

Nu börjar den korta tid då varje kyrka liten som stor, varje möjlig konsertlokal är uppbokad och uthyrd för sommarsångskonserter. Det är precis som i december med alla julkonserter och alla julsånger. Det är en hektisk tid för alla som sjunger i kör, för alla som har en anhörig som sjunger i kör – våra sommarsånger är lika viktiga och betydelsefulla som våra julsånger.

Den Blomstertid, Idas Sommarvisa och En Vänlig Grönska plus de vanliga vårsångerna som Vintern Ra och Blommande Sköna Dalar har en stark förankring i folksjälen, musiken i sig är betydelsefull och detta med att sjunga organiserat tillsammans i kör är något speciellt för oss, drygt en halv miljon körsångare finns bara i Sverige. Och den svenska körmusiken är av internationellt hög klass, man pratar till och med o det svenska körundret.

En sådan kör som tillhör de allra främsta i världen är den stockholmsbaserade kören Zero8, som började som en barbershopkör men över tid har blivit en kör som ägnar sig åt en mängd andra genrer utöver barbershopen; klassisk svensk körmusik, klassisk musik i övrigt, manskörsmusik, jazz och driven av influenser från andra länder med annan musik.

Zero8 hade sin sommarkonsert på national dagen, i Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm. Det blev i det närmaste en och en halv timme med underbara klanger och musik som spände över barbershop och (svensk) klassisk körmusik till georgiska krigsdanssånger. Det lät helt fantastiskt, bara känslan av sluttoner i perfekt pitch och perfekt harmoni som ebbade ut, förstärkta av kyrkans akustik. I nästan 90 minuter satt alltså jag och de andra i publiken helt trollbunden av vackra klanger med musik som berörde ur många aspekter.  

Man blir styrkt i själen av musik.

På återseende//Göran

Det här med att träffas och prata, föra samtal med varandra i det verkliga livet...

Fotofika, igen. Och vad kan väl sägas som inte tidigare blivit sagt, eller skrivet? Hur viktigt det är att ses i verkligheten? Att inte gömma sig bakom skärmen? Att kunna ta snap shot porträtt utan att nån blinkar? Att ha ögonkontakt när man pratar med varandra? Att låta tankarna (och snacket) flyga fritt? Och kunna diskutera både bilder, politik och kameror (och allt annat)?

Säkert finns det mycket mer. Men de här stunderna av fotofika är som en oas i öknen, ett vattenhål för den törstande, kanske inte riktigt som den imaginära hinken med guld vid regnbågens slut eller botten på kaninhålet (där man aldrig vet vad man kommer att möta), men väldigt trevligt i alla fall. 

Och vad bättre kan man hitta på en regnig junieftermiddag? You beat me!

Metafotografi!

Å ibland åker det stora artilleriet fram...

Å ibland får man besök

Det tekniska är inte alltid lätt - eller var det lättare förr?

En trivsam lokal, full med böcker. Och allsköns grejor i den stora lokalen innanför. Enda nackdelen är väl att hundar inte är välkomna in. Så M fick sitta i bilen där hon i och för sig hade det bra, vatten, ventilation men kanske lite tråkigt. Det fick bli en liten promenad i halvtid.

Det är inte alltid det passar sig så jag kan delta. Men varje sådan gång är en liten  guldklimp i tillvaron.

På återseende//Göran