Är fotografer filosofer?

Livliga diskussioner på Tårtan idag, som vanligt, filosofiska både över- och undertoner, åtminstone i min hörna. Och hur får man ihop Gyllene Regeln med historian om förkrigsobjektiv som sitter på ett elektroniskt underverk av idag och reflektioner över eventuellt regelsystem vad gäller kamerainnehav med tankar om slow food, långsamhetens lov och flow, blandat med funderingar om hur det är att vara hundägare...

Egentligen tänker jag att det är det som är den fotografiska själen, kvintessensen av bildskapande med ljus, dokumentation och konst. 

Alla bilderna tagna med objektivlocksobjektivet, eller rättare The Body Cap Lens. Nja, inte helt övertygad. Kanske den ändå passar bättre utomhus, med bättre ljus. Jag kör på ett tag till så får vi se.

På återseende//Göran

Om den där kameran med röd prick, ni vet...

När jag var grabb och dreglade över de nya kamerorna i katalogerna, ivrigt diskuterande med kompisarna (1950-talet, tidigt 60-tal), var det framförallt två kameramärken som hade kultstatus, som man pratade om med respekt; Hasselblad, för att den var svensk och var den bästa kameran i världen, och Leica, med tysk (europeisk kvalitet) som ju alla visste var oöverträffad. Alla japanska produkter betraktades (med viss rätt) som kopior, med sämre kvalitet, oavsett om det var bilar, klockor eller kameror. Sen tog kvalitetsutvecklingen i Japan stormsteg och fick egen respekt, men Leica och Hasselblad var kvar i det absoluta toppskiktet.  

Hasselbladaren var ju direkt oåtkomlig, men även Leican var ju alldeles för dyr. Så det blev japanska kameror. Min första egna kamera var en Ricoh Singlex, med ett 50mm objektiv som sedan kompletterades med en 135:a. Skruvfattning!

Och fortfarande har Leican, av allt att döma kultstatus, särskilt de gamla analoga modellerna – och då kanske framförallt M4:an – men det finns också en fanboyism kring de digitala efterföljarna. I kultstatusen ingår också, särskilt från belackare, att det inte är några ”riktiga” fotografer som köper Leica; eftersom den är så dyr är det läkare och tandläkare som skaffar sig den som statussymbol. Och då gills det inte.

Igår var jag och kände och klämde på Leicakameror. Det finns fotoaffärer och fotoaffärer. Wibergs Foto på Östermalm i Stockholm är en sådan där riktigt gammaldags fotoaffär med massor av såväl nya som begagnade kameror, objektiv och fotoprylar i allmänhet. Hyllorna och lådorna är översvämmade med grejor, och det finns en allmän trivsel i lokalen. Affären är auktoriserad Leicaåterförsäljare, och det finns förutom gamla och nya Leicakameror en stor portion kunskap om märket. Peter Gustafsson som innehar verksamheten idag delar också gärna med sig. Myten omkring Leica bottnar sannolikt dels i kvaliteten, men också att den användes av ”de stora” fotograferna, kanske särskilt dokumentärfotograferna och krigskorrespondenterna.

Den moderna myten, om välbeställda äldre herrar med statushets, gäller emellertid inte (och det är ju tyvärr en myt att just läkare/tandläkare skulle var exklusiva höginkomsttagare – det är inte längre så!), och kanske kan ses som sprungen ur avundsjuka. Enligt Peter Gustafsson, som ju säljer kameran, är det en totalt varierad kundkrets, ”alla” köper tydligen lika gärna Leica som någon annan kamera. Möjligen har Leicakunderna ett mer utvecklat kvalitetstänkande, rätt eller fel. Säkert finns också en stor portion nostalgi med.

Jag tillbringade en god stund i affären, under ivrig (och synnerligen trevlig) diskussion med Peter Gustafsson, och lärde mig mycket. Bilden tagen med en Leica M, hade med mig ett kort i fickan (som vanligt).

Och så fick jag vara med om att packa upp den sprillans nya Leica T-modellen. Ett underbart stycke hantverk, utvecklingsmässigt fjärran från de gamla mätsökaridealen... Men, som en av de första kunderna (fast jag köpte den inte), så fick jag ta en bild med den också.

Jag är svag för kvalitet, och känsla, när det gäller grejorna jag har; fotoutrustning, flugfiskegrejor, trädgårds- och andra verktyg etc. Leica tilltalar mig här. Men, jag är glad över min Olympusutrustning, den har just det, dvs kvalitet och en go´ känsla i handhavandet. Och bildernas kvalitet hänger mindre på mina grejor. Så, Leica får vänta (ändå lite sugen på en gammal M6:a).

På återseende//Göran

Tårtan

Numera, när jag mer själv rår över mina dagar, kan jag som idag mitt på blanka eftermiddagen släntra in på ett mysigt kafe på Hornsgatspuckeln, och träffa trevliga människor med samma intresse som jag. Och till detta gott fika i nästan historiska lokaler. 

Det är naturligtvis foto och utrustning som avhandlas. Kamerorna och objektiven hanteras med ömhet och varsam elegans, med alla slags vintagegluggar som lever upp till ett nytt liv på de moderna digitala kamerorna.

Våra olika kameror, nya såväl som gamla vrids och vänds och tittas i och på, prövas och jämförs.

Och sedan, när man trodde att man sett allt togs den här fram. Ett platt paket från IKEA. Det är alltså en riktig kamera, och den skulle, precis som allt annat från det stora varuhuset monteras ihop hemma, och fungerar tydligen. Bland det roligaste jag sett i den här vägen.

Så gick en eftermiddag. Mycket bättre kunde den inte bli.

På återseende//Göran

Tema 75: Gammal och Ny (21/365)

Inlägg nummer 21 i Fotoutmaningen 2014, 365 foton på temat Gammal och Ny. Bilden tagen vid fotofika på Fotografiska den 1/4 2014.

En lite mer uppenbar illustration.

Olympus OM D E-M5 med Lumix G 20mm/1,7 (pannkaka). 1/8 sek vid f/3,5. ISO 200.

Detta är ett inlägg i Fotoutmaningen 2014, 365 foton. Klicka på bildlänken till höger för att se flera bilder, kolla olika teman för årets fotografering etc. 

På återseende//Göran