Mer strandliv – utan boll! (och varför tar man egentligen sådana här bilder?)

Hela kusten – Costa Blanca - är i stort en enda lång strand, även inne i städerna och byarna, som här i Torrevieja. Stranden fungerar, kanske särskilt utanför själva turistsäsongen, som en plats att träffas, ett ställe att umgås. Man sitter under sina parasoller, man läser, löser korsord eller sudoku eller bara pratar. Och så går man. Fram och tillbaka, ensam eller i små grupper, tysta eller livligt diskuterande.

Här, och nu i maj innan turistinvasionen, är det oftast medelålders eller medelålders plus, med några inslag av yngre personer, några barnfamiljer. Det är inget flashigt, ingen som stilar, det finns inte några sådana här tivoliförlustelser som är vanliga på en del turiststränder, utan här är det vanliga människor som solar och badar och umgås.

Jag är och har nästan alltid varit mer av iakttagare eller åskådare snarare än deltagare (vilket åtminstone delvis har bäring för mitt fotointresse), och jag har alltid varit nyfiken på livet runt omkring mig, människor jag ser och träffar, situationer jag möter. Och här på stranden kan jag sitta långa stunder och bara se och uppleva och titta på alla människor som passerar framför mig där jag sitter i min solstol nere vid vattenbrynet, fundera över livet och livets olika öden med Medelhavets vågor brusande in mot stranden i bakgrunden, och vara en åskådare.

Det här är ju egentligen inte några direkt intressanta bilder, inte ens gatubilder, det händer inte mycket. Och det är mitt på dagen, ljuset är obarmhärtigt och skarpt med hårda kontraster. Men, när jag sen tittar på bilderna minns jag; lukterna, solen, värmen, havet, de olika människorna och själva atmosfären runt omkring. Och det är en njutning bara det.  

Så, på återseende//Göran

En kvällspromenad längs Medelhavet

Det är ljust ganska länge här på Costa Blanca. Men det blir sedan fort mörkt, och då blir det riktigt mörkt. 

Ungefär kl 2030, i solnedgången.

Några timmar senare, efter en synnerligen god middag.

Stjärnskådning på strandpromenaden.

Medelhavet talar om att det finns, så här på kvällarna.

På återseende//GöranR

Strandliv

Finns det något mer allmängiltigt än att leka med boll? Överallt ser man det; på gator runt om i världen, på gårdar, på gräsmattor eller grusplaner och, inte minst på stranden. Om man inte bara vill ligga och steka sig har jag svårt att tänka mig något enklare eller roligare sätt att umgås. Och det gäller tydligen alla åldrar och alla storlekar på boll.  

Det funkar med liten boll också, att slå den mellan sig. 

På återseende//GöranR

Livets salt – och den rosa saltsjön (La Laguna Rosa) i Torrevieja

Salt har i alla tider haft en avgörande roll för vår överlevnad. Det har funnits tider som man betalade lön i form av salt, vilket lever kvar i orden salary (eng), salario (spanska) etc, bildat från latinets Salis som betyder salt. 

De olika geologiska situationerna för miljoner år sedan skapade i samband med bland annat istiderna stora koncentrationer av salt just utanför Torrevieja, dels i jorden men också i bergen en bit in i landet. Vattnet steg och sjönk mellan istiderna och bildade sjöar, laguner. Under vissa perioder fanns flera laguner i området från Torrevieja och upp mot Alicante. Vad som är kvar nu är två saltsjöar i området, Laguna Azul (den blåa sjön) och Laguna Rosa (den rosa sjön). Den sistnämnda har en salthalt på mellan 15 och 18 procent, och används framförallt för saltutvinning. Den rosa färgen beror på en encellig alg som heter Dunaliella som har pigment från mikrobakterien Halophiles, som är rosa. När solen skiner över vattnet bryts solstrålarna i vattnet och den rosa färgen framträder. Denna alg trivs bara i vatten med hög salthalt som i Laguna Rosa. 

Alternativt utnyttjande av den höga salthalten i Laguna Rosa är av hälsoskäl. Sjön tillskrivs läkande egenskaper för de flesta kända sjukdomar, om man badar i sjön, gnuggar in sig med leran etc. Sant är att det finns många positiva saker med detta; vitaminer, en luft mättad med mineraler, jod och salt – det skapas ett mikroklimat i området som inte minst personer med lungproblem brukar må väldigt bra av.

Man ser tydligt den rosa färgen, särskilt när solen skiner och på lite avstånd. Kommer man nära ser det mest brunt ut, faktiskt.

Och här är saltbergen, dvs från sjön utvunnet salt som lagras i högar innan de skeppas ut. Det är mest vägsalt som är den stora produkten härifrån. 

På återseende//Göran

Å så lite kultur - Flamenco!

Söndag kväll, dags för den vanliga kvällspromenaden, det mesta stängt (söndag!) och inte så mycket folk ute på stan, de hade koncentrerat sig till strandpromenaden. Men, när jag gick förbi Palaco de Musica, det lilla konserthuset, så var det lång kö. Och när jag gick närmare såg jag att det handlade om spansk dans och musik. Jag hade gott om tid, jag tycker sånt här är intressant och då det var gratis tog det inte emot nånstans, så jag anslöt mig till kön och gick in. 

Flamenco är egentligen tre saker i en; sång, dans och musik/gitarrspel. Alla tre delarna hör ihop, musiken och dansen är väldigt uttrycksfull och rytmisk - förutom gitarren hör handklapp och trummande klackar till. Själva dansen (som också finns i flera varianter) präglas av den här nästan nonchalanta arrogansen; de raka ryggarna, klackarnas rytm och den stolta nacken, händerna ovanför huvudet med spelande fingrar, som om de höll i kastanjetter.

Jag fick en ur fotograferande synvinkel en dålig plats, på läktaren, vilket förklarar det kanske lite lustiga perspektivet.

Det var varmt och lite kvavt i lokalen, nästan alla damer hade och använde en sådan här.

En väldigt givande kväll, bara så där!

På återseende//Göran