En kulturgärning!

Det finns inget bättre ord för dagens begivenhet i Gnesta - dvs Planket! Bengan gör en stor insats i att dels låta fotografer ställa ut, men också att ge möjlighet för en intresserad allmänhet att få ta del av högkvalitativa fotografiska bilder. Som vanligt hög klass på de utställda bilderna, och en trevlig utflykt. Vädret var med i stort sett hela tiden - bilderna plockades ner kl 15.00, och då kom regnet. 

Planketgeneralen var upptagen mest hela tiden, men hade ibland tid att titta på ytterligare bilder.

Men det är inte bara passivt konsumerande av bilder - det fotografiska samtalet i full gång överallt och hela tiden. 

Bilder som berörde, inte minst sett till vederbörande fotografs, Moustafa Jano, flykting från Syrien,  aktuella belägenhet - i flyktingförläggning i Blekinge, klämd i byråkratins kvarnar.

Afterglow på bistron i Gnesta - det fotografiska samtalet fortsatte.

Och testning av ytterligare ett nytt objektiv?

En väl spenderad dag!

På återseende//GöranR

Utsikten från en bastu

Bastun tjänar många syften. Det är naturligtvis först en badstuga, där tvagningen och rengöringen är en av huvudsakerna, och man känner väl sig aldrig riktigt så ren som man gör efter en bastu. Men bastun är också där man samlas, där man pratar, där man delar dagens händelser och erfarenheter – ett ställe och en stund för samvaro, diskussion och eftertanke. Bastun är både en process, något som man gör – tillsammans eller själv – och också ett avslut. Man rundar av med bastun; efter dagens arbete, efter jakten, efter fisket eller bara för att vända blad i dagens aktiviteter.

Den här bastun finns i Tjuonajokk, en fiskecamp alldeles där Kaitumälven börjar. Framåt kvällningen kommer fiskarna hem efter sin dag på älven eller ute på sjön, frusna eller svettiga (beroende på vädret) och oftast fullsmetade med Djungelolja och andra insektsrepellerande medel som alla delar det faktum att man blir förfärligt kletig. Bastun blir den självklara samlingspunkten för många, innan bestyren att ta hand om dagens fångst börjar.

Kaitum ligger vid foten av fjällen, mellan Kiruna och Gällivare. Älven är en av de sista orörda älvarna och just uppe vid Kaitumsjön, där älven i princip börjar, är harr- och öringfisket magiskt. Utsikten är också magisk, där man ser Kebnekaisemassivet i bakgrunden som fond till sjön. Den här vyn är så mäktig och nästan andäktig, samtidigt som den är rogivande, och den förstärker på så sätt bastuns allmänt vederkvickande effekter. Man mår riktigt bra när man avslutar fiskedagen med en bastu här.

På återseende//Göran

Craftsmanship och trädgårdsarbete

Eller yrkesskicklighet kanske på svenska, men tycker att craftmanship låter bättre. Det är alltså så häftigt att se när någon är duktig på det de gör, och gör det med elegans och känsla. Det blir lätt väldigt bra då.

Den gamla granhäcken var ful, risig och skallig nertill och hade sedan länge passerat det läge då det skulle ha gått att klippa och tukta den för att få fason på den. Lite drygt en tredjedel hade redan fått skatta åt förgängelsen, eftersom de granarna var helt döda, men ju mer vi tittade på de sorgliga resterna som var kvar, desto mer deprimerade blev vi.

Så beslutet var ganska lätt, ner med hela alltet. Visserligen blev vi totalt exponerade för kringpasserande, men eftersom de som går förbi på den sidan huset är synnerligen få, och vi förstås har planer på att ersätta granarna, så insåg vi att det bara är en tidsfråga.

Så kontakt med en grävfirma som visade sig vara ett enmansföretag. Det handlade om en totallösning, som innebar nertagning och bortforsling av häck och gammal död mull som legat under den plus ny jord istället. Här tänkte jag, och var beredd på att få jorden tippad för att sedan själv kärra ut den och planera. Men, det är då yrkesskicklighet kommer in. Grävaren tippade den nya jorden, och sedan planerade han för den nya rabatten och runt om med sin grävmaskin; nästan smekte fram en ny profil med sin skopa mot gatan och ner mot gräsmattan – stora odefinierade och närmast kaotiska jordhögar blev underlag för rabatt och en ny gräsmatta. Han hanterade maskinen och skopan, som vore det en förlängning av honom själv, och det blev så fint. Det hade tagit mycket längre tid att gå själv med spade och kratta, och frågan är snarare om jag hade kunnat få det lika bra.

Så nu är det bara att gräva ett dike och plantera den nya häcken när den kommer. Det blir i och för sig inte förrän i september, då man kan, och vi kommer att, beställa ett gäng barrotade nyponrosbuskar – vresrosor – som blir den nya häcken.

Allt dokumenterades i vanlig ordning: Olympus OM-D EM 10 mk II med 17mm/1,8, min dokufotokombo. 

På återseende//Göran

Mera trädgård - fjärilar

Det är precis så här en svensk sommar ska se ut. Solsken och värme med de skarpa skuggorna tidigt på morgnarna, det daggvåta gräset och fåglarna som sjunger fortfarande, åtminstone koltrasten. Och så kaffet och tidningen på altanen, med ett fasligt liv i perennrabatten av alla insekter, faktiskt mest humlor av olika slag. 

Men jag tycker att jag ser mer fjärilar än vad jag gjort tidigare - är det ett fjärilsår? Och finns det sådana? Fjärilarna är väldigt vackra, men helst på lite avstånd. Kommer man för nära är de inte så smakfulla, det är egentligen bara vingarna som går att riktigt uppskatta. 

Och kaffet kallnar lite medan jag far omkring med makroobjektivet, men vad gör väl det...

På återseende//Göran

Ölburkskyckling

Låter inget vidare, men Beer Can Chicken är bättre.

Alla är ju fotografer, det vet vi. Men alla är ju också grillmästare, nu under säsongen. Ångor av sotiga köttbitar, tändvätska och kolrök sprider sig över de flesta nejderna under sommaren. Det kanske låter lite spydigt, men det kan vara svårt att få till det med matlagning över öppen eld. Men även om den kulinariska aspekten kan vara lite tveksam, är ju ändå själva känslan av just att laga mat över öppen eld något speciellt, en snegling mot det ursprungliga, grundläggande - djupa minnen långt tillbaka genom mänsklighetens historia, bytet som rostas över glöden efter en lyckad jakt...

Men det kan också, med lite kunskap och ansträngning, bra grejor och bra råvaror bli riktigt gott med grillat. Och så finns det ju klassiker; T-benssteken till exempel, egna hamburgare och förstås fläskkarrén, omsorgsfullt marinerad.

Från grillens och barbequens hemland USA kommer det också mer eller mindre fantasifulla varianter av grillandet. En sådan  grillrätt är alltså Beer Can Chicken, där man efter omsorgsfull kryddning av en hel kyckling helt enkelt trär upp den på en halvfull ölburk och ställer in den över, eller snarare mellan, kolen i grillen. Tydligen en vanlig grej, som alla känner till. Jag hörde emellertid talas om den först helt nyligen. Som sannolikt en av de sista hemgrillmästarna har jag nu också gjort den. Egentligen andra gången nu, första försöket var en generalrepetition, svårt, bökigt, sotigt och kladdigt - det var svårt att balansera kycklingen på ölburken - men riktigt gott. Nu hade jag en bättre strategi, fixat balansen etc, och nu blev det perfekt. 

Inte helt klar över om ölen verkligen gav så mycket smak, men kycklingen blev synnerligen saftig och smakade himmelskt gott, med en fräsch sallad med äpple, tomat och lite blandade salladsblad, däribland egenodlad mangold till. (Bilden med mobilkameran, rätt av, ingen ytterligare redigering)

Blir till att göra flera gånger!

På återseende//Göran