Variant på solnedgång i den amerikanska södern

Den amerikanska södern är precis som man tänker sig, efter att till exempel sett filmer som In The Heat Of The Night etc. Det är varmt, riktigt varmt, och fuktigt, det är mörkt - även i stan - dvs det här djupa mörkret, luften är tung av alla lukter från blommor och träd och cikadorna skriker.

Jag är i Nashville  Tennessee en vecka. The Music City handlar ju mest om countrymusik, men även barbershopen har sitt högkvarter här. Så, jag går på vad som kallas för Harmony University, sjunger och umgås med andra barbershopsångare från hela världen, närmast totalt isolerad från vad som händer därute. 

Stället där vi håller till är ett universitet, Belmont, som är öppet för sånt här på somrarna. Mäktiga och pampiga byggnader i amerikansk kolonialstil, konstfärdigt upplysta. Går naturligtvis inte att låta bli att ta sådana här bilder,  lite som solnedgångsfoton...

Handhållet med låååång slutartid, högt ISO och stor bländare.

På återseende//Göran

Claes Grundsten och jag. Och många andra

Inte bara jag alltså, utan också Claes Grundsten har insett fördelarna med m43-systemet och Olympus. Hittade den här bloggen på en kamerasida på Facebook och delar den här.

Intressant läsning, särskilt för mig som mångårig Olympusanvändare. Det är ju en sak att jag som vanlig hobbyfotograf "nöjer" mig med m43-systemet istället för FF eller i alla fall APSC (som ju alla vet är så mycket bättre pga större sensor...), en annan grej blir det onekligen när en högt respekterad fotograf inser att portabilitet spelar roll och att skillnaden i bildkvalitet när det gäller normal betraktning är direkt försumbar, dvs att bildkvaliteten är tillräckligt bra.

http://www.objektivtest.se/nyheter/claes-grundsten-bloggar-ett-halvar-i-naturen-med-olympus-e-m1-mark-ii/

Alltså: Frågan är vad vi strävar efter - hur bra kan en bild bli? Hur bra behöver den bli, dvs för vad? En annan fråga är om det egentligen är någon skillnad; mellan olika kameror, sensorstorlekar etc. Med tanke på hur alla/de flesta moderna kameror är konstruerade idag är det sannolikt den gamla sanningen som gäller att en bra bild hänger mer på fotografen än på utrustningen. 

Bilden har i övrigt inget samband med texten, förutom att det handlar om Olympusutrustning

Jag sitter alltså, som tidigare, nöjd.

På återseende//Göran

Varför Olympus? Och m43?

Ett självklart svar är ju naturligtvis storlek, behändighet och bärbarhet (portability). Och visst, ligger mycket i det, och var en av orsakerna till varför jag övergav mitt tunga och klumpiga DSLR-system (som ändå genererade bra bilder…).

Men det finns flera orsaker. Och flera alternativ om det bara handlar om storleken. Fuji är till exempel på frammarsch sedan länge, och för att inte tala om Sony.

Olympus har alltid varit innovativa och legat i framkant med nya finesser, som andra tagit efter. Vad jag förstår går det tillbaka till redan på 80-talet med flera av Olympus analoga modeller.

När den digitala eran inleddes satsade Olympus på att börja från grunden och byggde kameror som från början var digitala, med hänsyn till exempelvis sensorstorlek, objektiv och fattning. Olympus var vidare först med ett bildstabiliseringssystem i kamerahuset som fungerade, och dammborttagningssystemet på sensorn har hela tiden hört till de mest funktionella. Olympus låg också långt framme med Live View, och de spegellösa kamerorna, som nu är så haussade, var Olympus idé från början, de digitala Penkamerorna, där man behöll sensorstorleken, men kom med en ny fattning, micro four thirds (m43).

Dessutom är koncernen Olympus världsledande när det gäller optik - tänk bara på all medicinsk utrustning - vilket borgar för bra objektiv.

Aktuella fördelar, som jag ser det; alltså oftast väldigt behändiga grejor, såväl kamerahus som objektiv – även de större objektiven är klart mindre och lättare än sina DSLR-motsvarigheter.

Synnerligen hög kvalitet på objektiven! Och kamerorna.

Det finns, tillsammans med Panasonic, en väldigt stor objektivpark, med massor av högklassiga objektiv att välja mellan.

Det finns flera olika modeller av kameror och objektiv, som passar de flesta smaker och plånböcker – ofta en direkt läcker design.

Sen, efter att ha ägt och använt ett antal Olympuskameror, så är jag van vid grejorna, van vid menyerna, även med en ny kamera är inkörningsperioden kort och enkel.

Den uppenbara nackdelen, den lite mindre sensorn vilket innebär mindre ljus och därmed svårare att fotografera i mörker är förvisso en nackdel. Men, den går att hantera. Sensorutveckling, utveckling vad gäller ISO-möjligheter och hyfsat ljusstarka objektiv, förutom processorutveckling jämnar ut en smula och är inget egentligt problem.

Och det går att få vilket skärpedjup man vill, även med m43-sensorer.

Ibland nästan för tunt.

Så, jag sitter nöjd med min utrustning.

På återseende//Göran

De små detaljernas lycka

Förra sommaren rev vi en gammal, stor och ful granhäck. I år, runt förstamajhelgen planterade vi en rosenhäck, mestadels Rosa Rugosa, dvs vanliga vresrosor, nyponrosor. Vi köpte rosor som var barrotade, dvs inte hade vuxit upp i en kruka, och känslorna var minst sagt blandade när vi stoppade ner något som liknade små vissna pinnar i jorden. Snart började det växa ut gröna små blad på flera av de ynkliga pinnarna, och nu ser det ut som om det faktiskt kan bli något framigenom.

En del ”pinnar” har emellertid tagit längre tid på sig, och lyckan blir därför stor när det ändå och till slut börjar spira något som kan anas vara ett grönt blad när man i stort sett har gett upp hoppet och nästan bestämt sig för att åka och komplettera med en vanlig, krukodlad variant.  

Förhoppning.

Växtkraft.

Växtkraft och utveckling.

Till slut kan man, efter hårt arbete och tålmodig väntan se konturerna av det som ska bli en rosenhäck. 

På återseende//Göran

Små vardagliga ting som ändå betyder så mycket

Hemma hos oss står jag oftast för maten - jag har mer tid och ett visst intresse. Några saker ger jag mig emellertid inte på, utan det är hustruns domäner. En av de sakerna är soppor, där är hon den oomstridda drottningen.

I lördags var jag borta hela dan och hade det  trevligt med fotokompisar i ett idylliskt och naturskönt Dalarna, med fotofika, fotografering och trevligt umgänge.

Och så kommer man hem efter en lång dag och många mils körning och möts av detta 😉: Hustrun hade lagat borsjtj, något som händer då och då och som är bland det bästa jag vet. Man blir ju så varm i hjärtat.

På återseende//Göran