Häxjakt och allsång

Valborgsmässoafton firas idag och sedan 1400-talet till minnet av ett helgon, den heliga Valborg, en engelsk prinsessa som kallades till Tyskland för att hjälpa till med spridandet av kristendomen på 700-talet. På medeltiden utvecklades en kult kring henne som gick ut på att skrämma häxor och annat oknytt och onda krafter med hjälp av eldar och föra oväsen. Det var nämligen  då som alla häxor flög omkring och festade med djävulen. De skulle bekämpas!

Anledningen till att det ligger i tiden som det gör är förstås det gamla vanliga kristna annekterandet av förkristna och hedniska fester som redan fanns där. Valborgsmässoafton infaller på solens "kvartspunkt" i solhjulet, mitt emellan vårdagjämning och midsommar, vilket ju säkert var värt att fira långt innan kristendomen; vintern ordentligt slut och alltså snart sommar vilket uppskattades i framförallt i länderna runt Bottenviken, Sverige, Finland och Baltikum inklusive Tyskland, där man faktiskt firar just den här dagen.

Eldarna finns kvar, och även oväsendet om man så vill, om man nu till det räknar alla tal till våren och allt sjungande av gamla nationalistiska vårsånger.

Så därför samlas vi kring eldarna i dag, välkomnar våren och sjunger om ystra vårbäckar och att vintern rasat ut. I någon mån för en engelsk prinsessa i 700-talets Tyskland men också för att skrämma alla häxor precis som de gamla kelterna gjorde.

Men eld är alltid fint.

I samlad tropp marscherar ungdomar ur det lokala folkdansgillet med tända facklor ner till brasan vid sjön.

Braständning av eldvakten, det ville inte ta sig riktigt.

Till slut så.

Översikt

I full gång. Förhoppningsvis alla häxor bortskrämda. Och vi fick höra tal till våren och själva sjunga in våren.

Och idag exakt 17 år sedan vi flyttade in i vår då nya bostad!

På återseende//Göran

Farväl Rocky, kommer att sakna dig.

DN är viktigt varje morgon, till frukosten. Det är papperstidningen som gäller, förstås. Det är nåt alldeles speciellt med att flytta på koppar och tallrikar för att ge plats åt tidningen, som man ändå får vika för att kunna läsa bekvämt. Och så kan man bläddra, bläddra fram och tillbaka för att läsa hur man vill, fördjupa sig, gå vidare och gå till baka igen.

Serier är viktigt. En gång i tiden skojade jag och sa att jag har DN för serierna skull. Då hade de en hel sida med serier, längst bak i kulturdelen. Serierna är inte sällan vrångbilder av verkligheten, skalar av och sätter vardagen på sin spets liksom. Precis det gör Rocky, som alltid varit kvar när alla andra serier undan för undan försvann.

Serien Rocky har nu tecknats i 20 år, har varit och är aktuell i många publikationer , men är nu alltså oåterkalleligen slutritad. Hunden Rocky är seriens upphovsmans - Martin Kellerman - alter ego som i alla år egentligen ritat om sig själv och sina vänner. Vi har fått följa honom som prehipster på Söder i Stockholm, hans våndor och nojor i hans liv, hans svårigheter med socialt umgänge, på landet och på resor. Ingen kan som Rocky leverera träffsäkra tankar om livet; oavsett hur banala de verkar slår de ofelbart helt rätt.

Sen är Rocky jämngammal med mina barn, vilket gett ytterligare en dimension åt serien och seriefiguren.

Men nu är det alltså slut. Efter 28/4 finns inte Rocky längre. Lite oklart vad som händer med Martin Kellerman, men han har en del planer, som man kan ta del av i en lång artikel som finns här: https://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-hundliv-tar-slut/

Och det finns mer tankar om Rocky här: 

https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-thente-rocky-nere-pa-tio/

https://www.dn.se/kultur-noje/efter-20-ar-martin-kellerman-lagger-ner-rocky/

 Sen är det inte bara serierna som lockar med DN. Tidningen är en av få som fortfarande har en fotografisk stab med anställda och frilansande fotografer. Söndagsbilagorna till exempel kan ståta med underbara och inte sällan mer eller mindre fantastiska bildreportage som bara de är värda prenumeration.           

 Men jag kommer att sakna Rocky!

På återseende//Göran

Folkliv och vimmel i Gamla Stan (och det går inte bra att försöka fotografera utan minneskort)

En kort, och lite hastig promenad längs det stora turiststråket i Gamla Stan - Västerlånggatan. Bilen parkerad på Munktorget, och jag var på väg till O'Learys vid Järntorget, Club Jambalaya. 

Jag hade tagit fram kameran, så där ifall att om det dök upp något på gatan värt att fotografera, och när jag slog på den lyste det rött på skärmen; "No Card". Minneskortet satt hemma i kortläsaren, och för en gångs skull inga reservkort i väskan. Panik! Och inte några av souvenirbutikerna hade minneskort till nån kamera - hur tänker de? - jag menar med tanke på alla turister med kamera runt halsen... Jag var direkt beredd på att antasta någon med kamera och fråga om de hade extra kort... Till slut tipsade någon mig om en fotoaffär, bortanför Seven Eleven, och mycket riktigt! Och jag var inte den förste som behövde extra kort. 

Så promenaden tillbaka mot Järntorget med lättat sinne, sen eftermiddag och ganska fint ljus på husen och massor med människor.

När man nu ändå inte får plaska i vattenpölen...

Olympus OM-D E-M10 mk II med Pana Leica 25 mm/1,4

På återseende//Göran

Club Jambalaya

Den som varit på Club Jambalya, som uppstår varje sista fredag i månaden hos O´Learys i Gamla Stan har varit på en annorlunda AW (i och för sig och alltså After Work, men öppet för pensionärer också….). Här är det inte bara att försöka prata i sorlet på en krog och dricka öl eller vin och äta hamburgare, Cesarsallad eller Fish´n Chips, utan här får man höra musik, högklassig a capellamusik med kända kvartetter och körer i branschen, annan a capellamusik, man får se och höra vissångare, singer-songwriters och andra musikanter och estradörer, man får vara med och sjunga själv i publiken och man översköljs av en sådan värme och humor i allt detta som det är svårt att få någon annan stans.

Club Jambalaya startade för 16 år sedan av barbershopkvartetten Jambalaya som ville träffas med alla andra – och ytterligare andra – som sjöng och musicerade runt om i länet och världen, och har med tiden blivit en institution. Det är en självklar scen för någon på väg likaväl som för etablerade musiker och grupper, det är ett elddop för nya och oetablerade musikanter av alla sorter, och kan man skriva in ”Club Jambalaya” i sitt CV är man någon att räkna med i branschen.

Jag har funderat över vad det egentligen är som gör Club Jambalaya så speciell, och jag tror att det är glädjen, inkluderandet och värmen från de som uppträder såväl som de som är där som publik. Man möts av en omfamnande generositet, och det är en chosefrihet och avväpnande brist på prestige och allvar som tilltalar, förutom all humor och spex som man bjuds på. Och ändå är man djupt seriös, i detta att musicera - heta rytmer, mustiga ackord och kryddiga synkoper, med sångglädje och humor på en överraskande nivå – och att presentera nya och osäkra musikanter, att träffas och ha kul på ett enkelt men träffsäkert sätt - inspirerad glädje, typ.

I går kväll uppträdde kvartetterna Pastime och Chili Treat, båda ganska nya och i sina konstellationer oprövade barbershopgrupper, som nästan för första gången mötte en riktig publik i skarpt läge, förutom låtskrivaren och sångerska Lo Kivikas som med sin gitarr och sin härliga och egna röst och musik fångade publiken. Och som vanligt alltså Jambalaya själva.

Kvartetten Jambalaya 

Kvartetten Pastime

Chili Treat Quartet - vilket ös!

Lo Kivikas

Jo, om den uppmärksamme observerade författaren till detta blogginläg i kvartetten Pastime så är det alldeles riktigt...

Det var en härlig kväll. Man gick hem med varmt hjärta och lätt sinne.

På återseende//Göran

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se...

Eller rättare sagt paddorna, för det var de som jag hittade härom dagen. Grodleken är ett säkert vårtecken, även om det alltså är paddor. Och de är faktiskt lustiga att se, hur de simmar omkring och letar efter nån hona att klänga upp på ryggen på, hur de slåss inbördes och försöker knuffa bort varandra och hur nyfikna de kan vara när man ligger och kollar på dem. 

En vanlig och återkommande vårutflykt!

Kolla in grodkollen.se. 

På återseende//Göran