En sån där kattbild, fast med hund

Det har inte blivit mycket fotograferat i jul. Jag har av skilda anledningar inte varit ute så mycket, och det är lätt att det inte blir taget så många bilder om man bara har innemiljö till hands. Dessutom kan jag ibland känna mig mätt på att fotografera, jag har annars i princip alltid kameran med mig, och jag har en tanke om att det ibland kan vara gott för motivation och intresse att göra uppehåll, att ha fotoabstinenta stunder liksom. 

Men ibland blir ändå abstinensen för svår, och man riktar kameran lite hit och dit, på närliggande motiv i som omedelbara närhet. Och hunden M är ju väldigt närliggande av en mängd anledningar, inte minst att hon alltid är just i närheten. 

Hon är en sällskapshund. Hon håller en alltid sällskap. Sitter jag och ser på TV kommer hon och lägger sig i soffan bredvid eller på golvet nedanför. Sitter jag vid datorn kommer hon och lägger sig antingen i den lilla bäddsoffan precis bakom mig, eller nere på golvet, vid mina fötter och mitt i dörröppningen, så man liksom får kliva över henne. Hon gillar beröring och kan sitta länge och bli kliad under hakan,  men just närheten verkar vara viktigast, att ha koll. 

Och det är nåt visst med det. Hennes närvaro är påtaglig, och hon är en god lyssnare när man får idéer och vill pröva dem... ett riktigt, och viktigt, sällskap.

Den här bilden faller ju direkt in under kategorin gulliga husdjur, dvs "kattbilder", och räknas väl egentligen inte, åtminstone om man har ambitioner att visa bilder som är "unusual" eller "different". Den kvalificerar sig definitivt inte för sidor för mer konstfoto eller fräcka, annorlunda bilder som är banbrytande och utvecklande (ALT?). Samtidigt gillar jag såna här "kattbilder", oaktat det handlar om hundar. Det handlar väl också lite om att gräva/fotografera där man står, dvs dokumentera det enkla och vardagliga i ens tillvaro, sånt vi har i vår närhet och betyder mycket för oss men ofta är så nära att vi inte längre ser det. Och det finns inspiration att hämta i den här genren också, inte minst här på FS.

På återseende - men tills dess en god fortsättning, önskar//Göran

...och julen varar än till påska! Men det var inte sant...

Nej, det är inte sant, det stämmer inte riktigt. Julen varar så länge julskinkan finns kvar. Och den är slut nu. 

Det var en fin skinka, avlångt rundad, så där som skinkor ska se ut, lite drygt 4 kilo och precis lagom med fett på ovansidan. Den kommer från Skövde där grisarna föds upp väldigt naturligt, gårdsslakteri och allt och den är väldigt god, krymper inte så mycket vid tillagningen och behåller en slags saftig spänst hela julprocessen igenom. 

Tillagad på relativt låg värme under lång tid, till lite knappt 70 grader, i ugnen insvept i aluminiumfolie garanteras också en saftighet som jag gillar. Jag brukar ha lite svårt för de där torra julskinkebitarna mot slutet.

Men nu är alltså dess saga all. Nu kan man inte längre smyga ner i köket och skära några skivor, nån direkt i munnen och nån på vörtbröd med senap, vilket väl är lika bra, även om det är en speciell känsla, liksom känslan av de första, varma bitarna, nästan direkt efter att den tagits ut ugnen efter griljeringen. Till slut fick den göra tjänst som bas i en pyttipanna, och det gjorde den förtjänstfullt. Någon ny blir det inte. Det är inte samma magi.

Fast riktigt slut är inte julen. Granen står kvar, liksom de flesta julprydnaderna, och fortfarande står adventsljusstakarna kvar i fönstren och lyser upp i mörkret.  Det är när man tar ner dem som det brukar kännas mer som en definitiv avslutning. Och dit är det fortfarande ett tag. 

Många av prylarna i granen är alltså souvenirer från resor vi gjort, platser vi besökt, ofta lite speciella grejor (som alltid finns, året om, i souvenirbutikerna). Det här vet jag emellertid  varken vad det är, var vi köpte den eller vad den betyder. Däremot får den hänga med för att jag är så imponerad av hantverket. Det är av allt att döma ett ljus på en grangren, utskuret ur ett helt stycke trä, och med tanke på dess storlek, ungefär 4 cm hög, ett verk som skvallrar om hög hantverksskicklighet, vilket jag uppskattar i alla former. Tålamod och kontroll över vad fingrarna gör, och vassa verktyg, bara det gör det värt att ha den i granen. 

Och så får vi väl hoppas på lite snö, vi får se. På återseende//Göran

Julskinka och kultur

Julskinkan är klar. I natt har den gått i ugnen, på knappt 150 grader, inlindad i aluminiumfolie och med en termometer instoppad i vad jag hoppades var det tjockaste delen. Planen var att nå upp till 68 - 70 grader innan jag tog ut den för att svalna av en stund för att sen griljeras. Och nu, efter griljeringen, den första varma skivan av årets skinka, den allra bästa skivan, som tas direkt, med näven. Den andra skivan hamnar på vörtbrödet, med russin, som i år faktiskt och för en gångs skull inte är hemmabakat utan införskaffat hos bagaren i vårt lokala bageri. Det blir den näst bästa skinkbiten, med senap. Sen är naturligtvis skinkan fortfarande lika god, men just omkring de här två första skinkskivorna finns det en nimbus som är svår att nå upp till fortsättningsvis. Det behövs inga ytterligare tilltugg här, de kommer senare, vid julmiddagsbordet.

Små stunder av lycka i denna jordens jämmerdal!

Under tiden som skinkan puttrat i ugnen skulle jag legat och sovit. Det gick emellertid inte så bra. Egentligen ingen skinkoro i sig, möjligen reaktion på för mycket sovande dagtid de senaste dagarna, av annan anledning – men det gör ingenting. Jag är i grunden en kvälls, eller snarare nattmänniska och njuter av de tysta och mörka timmarnas stillhet då bara jag och tomten är vakna. Och myset med hunden som ligger och snusar i soffan bakom mig.

Dessutom hade jag bra förströelse. Utan att bli störd kunde jag ägna mig åt kultur, som den berättas om i boken Klubben av Matilda Gustavsson. Boken handlar alltså om kulturmannen J-C Arnault, hans kulturella förening Forum och länkarna till Svenska Akademin, via kompisarna där, bland andra Horace Engdahl, men också via sin fru akademiledamoten och poeten Katarina Frostensson. Matilda Gustavsson gjorde en utredning om J-C A mot bakgrund av Metoorörelsen, där ett stort antal kvinnor trädde fram och vittnade om såväl regelrätta våldtäkter som sexuellt tafsande och direkt ofredande. Utredningen ledde fram till en omskriven artikel i DN och sen var hela kulturberget på glid. I rasmassorna återfanns till slut J-C A själv - två och ett halvt års fängelse för våldtäkt - hans fru Katarina Frostensson - avsked (utköpt) ur Svenska Akademin - och utredningar om jäv, oredligt förfarande etc i Akademin med interna strider (för öppen ridå) som möblerade om i Akademin ordentligt och fick långtgående konsekvenser för fortsatt arbete och renommé.

Boken är utomordentligt väl skriven, en synnerligen spänstig text och med ett upplägg nästan som en thriller, där spänningen trappades upp undan för undan och gjorde det närmast omöjligt att lägga boken ifrån sig. Och ett gediget utredningsarbete som låg bakom inte minst, med full täckning hela vägen, vilket ger berättelsen legitimitet.

Klubben rekommenderas å det varmaste!

Men nu dags för en liten återställningstupplur. På återseende//Göran

Om pumlor och andra kulor i grenen - God Jul och Gott Nytt År till er alla

Först – jag kommer inte från Norrbotten, är till exempel inte född i Luleå eller motsvarande. Jag är västgöte, en stolt skaraborgare, och min västgötska koppling blir bara starkare med åren. Men, för mig är det fullständigt självklart att använda begreppet pumla för, ja just det, pumla, dvs sådana här glaskulor man hänger upp i granen. Om det nu är rester av inflytande från min bosättning i Luleå under större delen av 80-talet vill jag låta vara osagt, begreppet lär vara rätt så lokalt därifrån, men jag kan inte dra mig till minnes att det var en stor sak då.

Emellertid, det är den tiden nu. Vi går till Lions och letar efter den perfekta granen, inte för hög men inte för liten, tät men inte för tät – man måste ju kunna hänga pumlorna på grenarna – och symmetrisk, bred nertill och sedan successivt avsmalnande mot toppen.

Så sagt och gjort. 400 spänn för ett litet träd som får stå smyckat med ljus, glaskulor och annat över jul- och nyårshelgerna, lagom högt och lagom glesvuxet. Påtagligt symmetriskt faktiskt och jag gladde mig åt mina skarpa ögon som kunde hitta den bland alla andra, ända tills jag såg att det var fusk. De yttersta grenarna bar omisskänneliga spår av åverkan, en tvär avslutning som om de var klippta. Och tittade man närmare var de det. Någon har alltså gått med sekatör och snippat av grenarna, som nån som klipper en häck, för att få önskad form på granen! Som om vi inte kunde leva med det naturligt asymmetriska, de små tillkortakommanden som naturen ändå bjuder.

Vi, och jag har haft perioder i livet när det gäller utsmyckningen. Från strikt till mer tygellöst. Nu är granen snarare utan några designregler, vi hänger upp vad vi har, vilket också är souvenirer, minnen från resor vi gjort, platser vi besökt och hälsat på. Det är lustigt, men vart man kommer i världen, oavsett tid på året,  finns det alltid julgransprydnader att köpa i någon souvenirshop; spårvagnen från San Fransisco , ängeln från Kauwai, den gröna ön på Hawaii, den lilla dalahästen, baseballbollen från Boston (Red Sox) etc.

Vi funderade också över hur M, vår (inte längre så) nya familjemedlem skulle reagera på granen, men hon har tagit den med jämnmod, lite nyfiken först, men sen konstaterade hon att den står där, inget att göra liksom och så gick hon och lade sig i soffan som vanligt.

Tomtefamiljen hänger inte i granen . De står på soffbordet i år, men hälsar god jul i alla fall. 

På återseende och God Jul och ett Gott nytt År tillönskas alla//Göran

Bildvisning

De här bilderna skulle för 50 år sedan, eller snarare drygt – då jag började fotografera lite mer på allvar – hamnat i nån låda med negativremsor. Möjligen hade någon blivit utskriven på papper, åter med stor risk för lådan, möjligen hade det hamnat i nåt album. Jag kanske inte ens hade tagit några av bilderna, jag hade då 24 eller 36 bilder på mig, och film var inte billigt då heller (allting är relativt).

Så frågan är nu var man gör av alla bilder, dvs alla bilder som inte hamnar undanstoppade i datorn.

Nuförtiden är det lätt. Lösenorden heter Internet och Sociala Medier. Nu kan man visa bilderna för sin familj, sina vänner, ja hela världen med ett litet klick. Och det tycker jag är bra. Visserligen svämmar de sociala medierna över av bilder, intrycken bombarderar en och sätter man inte gränser så drunknar man i bildflöden. Och då är det lätt att misströsta, jag har inte en chans att hänga med och dessutom blir fotograferingen urvattnad, alla de bra bilderna döljs av de mediokra.

Men mediokra eller till och dåliga bilder är inte alltid de sämsta. De kan också ha sin historia att berätta, de kan ha sin målgrupp som tycker att de är de bästa bilderna, även om de inte fullt ut fyller kriterierna på vad en god fotograf skulle kalla ”bra bilder”.

Jag tror att finessen är att inte låta sig översvämmas av bilder, om man inte vill drunkna. Jag tror att man ska sluta titta på bilder på nätet och de sociala medierna, alltså bara titta på det som berör en själv. Vara kräsen med vilka man följer. För många bilder flimrar, och då ser man ingenting.

Men, i och med internet kan man alltså ordna sina egna utställningar, vilket är precis vad vi gör här på bloggsidan och på de sociala medierna i övrigt.  Vi visar våra bilder för de som vi vill ska se dem. Ibland får vi återkoppling, med ett gillande eller en kommentar, ibland passerar de bara. Men vi delar med oss, vi hör av oss och vi berättar med våra bilder på ett sätt som vi aldrig kunde göra förut. Bra eller dåligt? Tja, i min bok handlar det om betraktarens öga här. Och till dels vad man vill med sina bilder.

Alltså, de här bilderna är enkla vardagsbilder från ännu en skogspromenad i gråvädret, där färgerna bleks ut och nyanserna går in i varandra. Och så är hunden med. Det blev en väldigt bra promenad.

Olympus Pen F med ett vanligt standardobjektiv Olympus M 25mm/1,8; bländaren varierade mellan 1,8 och 2,2, slutartiden 1/20 - 1/60 och ISO 400-800. 

På återseende//Göran