Hundpromenad

På våra hundpromenader i vår lilla närbelägna skog träffar vi ibland Ludde. Han är 6 år, 50% schäfer och resten leonberger. Han väger cirka 65 kg, mycket muskler – men också mycket päls - och ser direkt skräckinjagande ut när han kommer dundrande. Hans skall är avgrundsdjupt. Han älskar Mystique och vill så gärna leka med henne, men hon tycker att han är lite stor. Och det är han ju, närmare fyra gånger. De går bredvid varandra i skogen, de nosar på varandra och kommer väldigt bra överens. Och ibland leker de, på riktigt, med varandra, brottas och springer. Mystique vinner alltid på sin snabbhet och smidighet, men Ludde accepterar det. Han är en av de snällaste hundar jag känner och med ”good manners”, trots att han från början hade en jobbig tillvaro; vad jag förstår som symbolhund hos ett gäng unga tuffa grabbar.

Mystique och Ludde har träffats många gånger nu och lärt känna varandra. Och det är ju med  hundar som vi människor; vi vill inte leka med alla andra, men det är bra att lära sig sociala koder så man kan umgås ändå. Och bra hundar skickar bra signaler och kan umgås på ett värdigt sätt, även om man inte alltid leker.

På återseende//Göran

PS: Skylten  gäller inte. Det finns en annan, mer officiell skylt, där det stadgas att hundar inte är välkomna på badplatsen under månaderna juni, juli och augusti. DS

Det där med husdjur

För länge sedan, i början av 70-talet hade vi, den dåvarande familjen hund. Saida var en korsning, två tredjedelar gråhund och en tredjedel jämthund. Hon vägde 20 kg, lite drygt och såg ut som en liten jämthund i kroppen, välproportionerlig och vacker, med spetsig nos och en svans som krullade upp sig över ryggen. Hon skällde nästan aldrig (sic!), fällde något kopiöst och var vänlig mot alla vilket fick oss att tro att hon var en värdelös vakthund. Detta kom emellertid på skam, inte minst när matte en gång blev lite antastad av en go gôbbe vid Frölunda torg, eller när vi på prov lämnade henne vid barnvagnen med vår ganska så nyfödda dotter och gick åt varsitt håll. När hon märkte att hon inte fick oss tillbaka, lade hon sig helt sonika vid barnvagnen – min mening är att det inte hade varit lämpligt för någon främmande att närma sig där…. Vår livssituation tillät emellertid inte hund då, så hon fick gå vidare, till en pojke i Tillhättan, där hon vad jag förstått passade in väldigt bra.

Sen var det inte några djur aktuella i många år, tills katten Boris gjorde entré i slutet av 1990-talet. Han kom att prägla familjen ända fram till för några år sedan då han vandrade vidare till sin katthimmel, märkt av tiden, vid 19 års ålder. Katten Boris var en stor personlighet, och gjorde sig, som den utekatt han var, känd hos alla grannarna. Minnena av Boris är många och starka.

Och då var det väl slut på det där med husdjur. Trodde jag! Tills jag kom i kontakt med Mystique, av en slump, jag ville bara titta på hennes valpar och kolla in hunden som jag läst och hört om, labradoodlen. Valparna var alla tingade, och dessutom alldeles för dyra, vilket gladde mig, då slapp jag fundera (även om jag skulle kunnat ta med allihopa hem, så bedårande var de), men när jag skulle gå sa u9ppfödaren: -Hon (dvs M) behöver en värdfamilj när valparna är levererade. Och på den vägen är det.

Mystique, en medium Australian Multigeneration Labradoodle, har nu varit hos oss i drygt tre år, inklusive våren 2020 hon fick sin tredje och sista valpkull, men det känns som hon alltid varit hos oss. Hon är ett fullständigt självklart inslag i vår familj. Jag är ju, som pensionär, hemma de flesta dagarna, och hon följer med vart jag än ska.

Det här med hund som husdjur går tillbaka mer än 15 000 år, så det kanske inte är så underligt att den här samhörigheten som finns fortfarande är stark, trots att hundarna inte längre ser ut som vargar och trots att vårt samhälle är totalt annorlunda och att det är helt andra lägereldar som vaktas.

Och nu är hon i soffan bakom mig i arbetsrummet, där hon håller mig sällskap, eller koll på. Och det är ett så tydligt sällskap, en så varm gemenskap som betyder så mycket.

 I morgon ska vi gå ut och kasta frisbee i snön. Det är bland det roligaste hon vet. Och jag också.

På återseende//Göran

Det är nåt visst med Paris, ändå

Det var ett tag sedan nu, men jag har varit i Paris flera gånger tidigare, inkluderat årets mellandagsvistelse. Inga längre vistelser, en knapp vecka här, ett förlängt veckoslut där, några dagar däremellan. Frågan är hur mycket av Paris man hinner ta in då, eller om man verkligen lär känna stan. Egentligen inte, det man till nöds hinner med är väl de uppenbara turistmålen; Eiffeltornet, Triumfbågen(arna), Louvren och Champs Elysée. Och det är väl där jag har varit förstås. Men ändå har jag en i det stora hela väldigt positiv bild av Paris.

Och Paris är ju mer än turistfällorna. Jag har mer och mer hittat nån slags Pariskänsla bland gatorna bortom allfartsstråken, och givet att mycket av ett lands känsla, tradition och kultur finns i dess mat och matställen; att ta en kopp kaffe och kanske en croissant (eller nåt) på något trottoarkafé bland andra Parisbor, att hitta de här genuina restaurangerna som det finns så många av – jag har  till exempel haft något av mitt livs upplevelse med Moule au Vin eller Moule marinières, där det genuina och rustika bara var förnamnet – ger mig egentligen mer. Eller att flanera i någon park. Louvren och Eiffeltornet är mer saker att bocka av.

Sen är det nånting med arkitekturen, jag har svårt att sätta ord på det, men jag tänker till exempel på hur husen ibland är byggda, de här tårtbitsformade husen, balkongerna med räcken i smidesjärn, gatorna och alléerna med de stora träden. Kulturen naturligtvis, det finns till exempel så oändligt mycket mer än Louvren.

Och så folklivet förstås, vimlet. I centrala stan långt in på småtimmarna med de små ställena där man kan smita in för en sen pilsner och en liten matbit, kiosken med crepes eller våfflor, eller stället där man kan köpa ostron Take Away…

Egentligen har Paris inte förändrats så mycket över tid för mig, utom kanske en sak - språket. Tidigare har det bara varit franska som gällt. Väldigt få personer har kunnat ens rudimentär engelska, och min franska har alltid i sin tur varit rudimentär, viket försvårat kommunikation. Men tiderna förändras, de som är unga vuxna nu har levt i en annan och kanske mer global värld, och det går nu mycket bättre att göra sig förstådd med engelskan som bas.  Det underlättar!

Här följer en något spretig kavalkad av bilder från Paris.

Svårt att komma undan Eiffeltornet. Det syns från ganska många håll. 

Tunnelbanan, Metron, är ett suveränt sätt att ta sig fram med i Paris. Men rullstolsburna och andra som ar svårt att röra sig får det svårt. Det finns nästan bara trappor, inga rulltrappor, inga hissar. 

På återseende//Göran

Alla bilderna tagna med Olympus OMD EM5 III, med objektivet M.Zuiko Digial 20mm/1,4.Det var spännande och något av en utmaning att begränsa sig i detta så här.

Lite mer från Louvren

Det är sällan som det är någon idé att ta bilder på bilder, dvs att fotografera tavlor, om man inte vill sätta in tavlan i dess sammanhang.

Den här bilden blir lite av ett undantag. Det är en målning av hundar, sannolikt från 15-1600-talet, som hänger på Louvren, inte så långt från Mona Lisa. Jag är inte säker på epoken, jag vet inte vem som målat den (Sebastiano del Piombo?), men jag fastnade för den för att den visar hundar som ser ut som hundar borde se ut. Starka, välbyggda hundar med för hundar normal och bra kroppsbyggnad, huvuden och nosar som är proportionerliga.

Tidigare avlade man hundar framförallt på egenskaper, inte så mycket på utseende, försåvitt inte utseendet var del i egenskaperna, som taxen till exempel (som ändå var mer långbent jämfört med dagens varianter).

Nu ser man, som resultat av s.k. riktad avel (inavel, linjeavel etc) , hundar med för små huvuden så att hjärnan inte får plats, så att ögonen ploppar ut ur sina för grunda ögonhålor och att utrymmena i gommen är för små så de inte kan andas, hundar med så korta ben att hanhundar inte kan gå på asfalt, hundar med ryggar som sluttar så de inte kan gå ordentligt på bakbenen, överhuvudtaget hundar som inte bara ser för bedrövliga ut (i mina ögon – uppfödarna och konsumenterna tycker tydligen annorlunda) utan dessutom inte kan leva ett normalt liv. Genom den riktade aveln och att man så värnar om begreppet rasrenhet har man dessutom för de flesta raserna samlat på sig en mängd icke önskade egenskaper, som exempelvis massiva arvsanlag för diverse sjukdomar.

Förut kunde man kanske i någon mån förklara detta genom bristande kunskap om basal genetik vid avel, men den här typen av avel fortsätter, trots nyvunna genetiska landvinningar.

I och för sig ska sägas att det försiggår bra avel idag på sina ställen, det finns hundar som ser ut som hundar borde kunna se ut, som fungerar bra både i vardag och i aktion, men aveln på, i mina ögon, extrema utseenden, fortsätter; det förekommer fortfarande stängda stamböcker trots att den genetiska basen egentligen är för liten etc.

Egentligen förstår jag inte hur det här kan fortsätta.

Fast det finns förstås också moderna hundar där sunda avelsprinciper är förhärskande.

På återseende//Göran

Paris! Och Mona Lisa.

Yngsta dottern bor i och jobbar med Paris som bas. Och så fyller hon år mitt i julhelgen. Så vi tillbringade förstås mellandagarna i Paris.

Dagarna mellan jul och nyår är uppenbarligen något av högsäsong för att hälsa på i Paris, märkte vi. Det var många fler turister än vi där, vilket inte minst märktes när man skulle gå nånstans, till exempel för att hälsa på Mona Lisa på Louvren. Eller något annat museum, eller överhuvud någon annan sevärdhet för den delen.

Jag har varit i Paris några gånger tidigare, för flera år sedan, men aldrig varit på Louvren, aldrig sett Mona Lisa i verkligheten. Så vi hade skaffat biljetter i tidig ordning, vilket visade sig vara ett genidrag.

Publiktrycket på Louvren är stort, köerna oväntat och orimligt långa och stora och till och med med biljetter var det inte självklart att kunna (=hinna) komma in. Man köper nämligen biljetter till en viss tid, och har sedan begränsad tid att vara där, innan nästa hop med människor ska in.

Louvren är stort, man trängs med en förfärlig massa människor och det fanns naturligtvis inte en chans att hinna med allt, och då jag ändå har svårt att kunna ta in för mycket (många?) intryck på en gång, var jag tvungen att koncentrera mig. Så det blev Venus från Milo (Afrodite) och Mona Lisa. Och lite annat.

Men det var uppenbarligen fler än jag som ville se Mona Lisa. Den sista biten innan man kom fram till henne var sådana där ringlande köer mellan uppsatta rep som man till exempel ser på flygplatser, till incheckningen, och då kom man ändå inte så nära. Så jag gled undan till sidan, bredvid köerna, och fick till slut en hyfsad position snett framför tavlan.

Och det blev jättebra. Själva grejen var för mig att ha varit där och sett henne i verkligheten, hur det ser ut där hon hänger etc. Bilden har jag ju sett många gånger tidigare, och jag var ingen klimataktivist, hade ingen gröt med mig så jag behövde inte komma så nära 😎. Och hon gör sig bra och är lätt att titta på när hon hänger på kylskåpet.

Och sen skulle man ut... Det var rätt skönt att komma ut i friska (?) luften. Det var mellan 12 och 14 grader varmt hela tiden, lite lätt regn i luften ibland - faktiskt ganska hanterbart. 

På återseende//Göran

Alla bilderna tagna med Olympus OMD EM 5. med objektivet 20mm/1,4.