Stadsvandring i naturen - stadsnatur?

Inga svåra frågor idag, inga heta diskussionsämnen, inte ens den eviga frågan om rätt låt vann. Istället bara en ren och skär berättelse, man kan nästan säga naturpoesi.

Stockholm är en vacker stad. Som inflyttad stockholmare (från Luleå via Skövde och Göteborg) tog det lite tid, men jag verkligen kommit att uppskatta allt vatten, alla broar, och sist men inte minst all lummighet mitt bland alla husen, alla små och stora parker som finns överallt i stan; alveolerna och bronkiolerna i stadens lungor. 

Idag var jag nere vid Trekanten (fd Trehörningen), den lilla sjön i Gröndal och Liljeholmen. Det är en just en sån här liten pärla bland alla de andra parkerna. Nästan osannolikt ligger här alltså en lite sjö mitt i storstan, inramad av lummiga träd, ett parkområde som fastän det är omgärdat av de stora vägarna och genomfarterna ger en känsla av att man är ute i den vilda skogen ibland. Trots närheten till Essingeleden, som svävar strax ovanför, trots närheten till all bebyggelse hör man inga bilar eller något stadens brus. Det man hör är hur fåglarna sjunger och hur den lilla bäcken porlar, och hur hur smågrabbarna skojar med och ropar till varandra där de står på den lilla spången i änden av sjön och kastar sina drag efter sjöns fiskar.  

På stigen runt om flaneras det, och joggas, och marscheras, svettiga och flåsiga löpare rundar mer eller mindre elegant barnvagnarna och pensionärerna. Men fast det är rätt mycket folk i rörelse, blir det ingen trängsel. Stundtals kan man faktiskt prata om någon slags stillhet. 

Man kan bada i sjön, den är till dels dricksvattenreservoar och man planterar ut ädelfisk. Vintertid är det en populär skridskosjö, och man kan alltså flanera längs sjöns stränder. Den lär ha ett hyfsat rikt fågelliv också, men det såg jag inte så mycket av idag. 

En lite bäck som porlar mellan stenarna.

Några sena vitsippor i skuggorna av träden vid sjön dröjer sig kvar.

På avstånd, men inte så långt ifrån syns Essingeleden.

Bilden är rättvänd. Det blev et märkligt ljus, solen kom fram och molntcket lättade en smula, så att det blev sådana här speglingar i vattnet.

Närheten till staden ändå tydlig...

Men staden också på behörigt avstånd, i kvällssolen, med molnen speglande sig i vattnet.

Faktiskt första gången jag var här. Men det finns sannolikt fler sådana här godbitar att upptäcka. Mitt i stan.

Bilderna inte särskilt dogmatiska, även om det handlar om ett fast obejktiv - Pana 40mm/1,7 - på min Olympus OMD EM-5. Finns en del beskärningar gjorda, och bilderna är definitivt inte direkt ut ur kameran - RAW och Lightroom. Men det fungerar också.

I morgon ska jag åka och klämma på Leicakameror!

På återseende//Göran

En kulturresa i Skaraborg, Svearikets vagga? Kinnekulle

Skaraborgsbygden är en bygd rik på kultur ända sedan vikingatiden. De vidsträckta och bördiga jordbruksslätterna i söder byts till de djupa och en gång närmast ogenomträngliga skogarna - Tiveden - i den norra regionen. 

Efter besöket hos de kvarvarande tranorna i Hornborgasjön ställdes kosan till Kinnekulle, ett av de typiska skaraborgska bergen, Kinnekulle är lite drygt 300 m högt, och dess kalkrika berggrund ger utrymme för en rik både flora och fauna. 

Milsvid utsikt över slätta, trots soldiset - solen sken från en nästan klarblå himmel. Åt andra hållet ser man ut över Vänern.

Just runt Kinnekulle ligger de små medeltidskyrkorna tätt. Här Österplana Kyrka.

Porten och muren från slutet av 1600-talet, men ursprungskyrkan är äldre än så. 

På Munkaängarna växer vitsipporna och gulsippan tillsammans. Här växer också ramslöken, som doftar så ljuvligt och som passar bra i matlagningen. Det var emellertid lite tidigt för den, liksom för liljekonvaljerna, som om en tid kommer att breda ut sig i osannolika mattor med sina vita blommor och sin doft.

Även blåsippan får vara med på ett hörn.

Husaby Kyrka, med sina karakteristiska trillingtorn, också en kyrka med medeltida anor. Platsen har en historia som är ännu äldre, här vid Husaby Källa döptes Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung år 1008 av den irländske munken Sigfrid, som sedan blev Sveriges förste biskop, i Växjö.

Källan ligger i direkt anslutning till kyrkan och är flitigt besökt.

Det här kan också sägas vara en resa i Arn fotspår. Även om han ju är en fiktiv person är det här bygden där han verkade och levde i böckerna och filmerna. Bygden är ändå till stora delar Svearikets vagga, här hände mycket av den historia som ligger till grund för Sveriges fortsatta utveckling.

På återseende//Göran

Riddarfjärden och Söder

Södermalm i Stockholm är en intressant del av stan. Smala vindlande gränder med de typiska söderkåkarna trängs och samsas med breda affärsgator, lummiga parker och trädgårdar - och så Bondens Marknad på lördagarna. Alltid värt ett besök. Sen finns också en osannolik gångväg, Monteliusvägen - en liten stig som hänger på kanten av bergssidan ovanför Söder Mälarstrand, och vindlar sig fram med en fantastisk utsikt över Riddarfjärden och stan på andra sidan Slussen.

Vi gjorde en sån utflykt idag, for in från de södra förorterna och hälsade på i stan, på Söder. En trevlig tur, och så hade vi ju tur med vädret. Det blev ett fantastiskt ljus framemot kvällen, när solen började gå ner.

Kappsegling? Nej, lördag!

En bra dag. På återseende//Göran

Fotografiska!

Söndagsutflykt till Fotografiska med makan – ett av de allra bästa muséerna jag vet. Alltid högklassiska utställningar, fantastiska lokaler – det är lätt att rent logistiskt ta till sig bilderna och en förnämlig restaurang och café med en formidabel utsikt. Lite för länge sedan jag var där, lite paradoxalt, med tanke på intresse, relativ närhet och årskort. Men det är alltid värt ett besök.

Aktuella utställningar: Helmut Newton – dokumentära porträtt, modeller och naket, eller heter det Fine Art(?). Svartvitt. Jag tycker det är lite märkligt, men har sett det hos andra stora fotografer också; det finns alltid något i bilderna som, även om de ibland kan te sig lite enkla och tagna rakt upp och ner, ändå skvallrar om att en stor konstnär varit i farten.

Och så Pieter Hugot, en ganska ung, sydafrikansk fotograf. Hans bilder, oftast i färg, drar oss runt i konceptuella teman, med en tydlig dokumentär prägel; även här – och kanske ännu tydligare – fotograferat rakt upp och ner utan krusiduller, men ändå med karaktären av stor konst. Väldigt gripande bilder, på ett mer direkt och råare sätt.

På återseende//Göran

Byte av fokus - från kultur till utsikt

Idag har det varit körmaraton på Skeppsholmen. Det är den i den gamla Skeppsholmskyrkan,  numera sedan några år centrum för kör- och kulturverksamhet i form av Eric Ericsonhallen, som man har kunnat höra 15 körer lösa av varandra under dagen. En härlig blandning mellan olika sångstilar, där blandade körer och manskörer förutom körer med bara kvinnor serverade välljud, som förstärktes av den fantastiska akustiken i det tidigare kyrkorummet. Förvånansvärt många - alltså trots det sanslösa sensommarvädret - hade hittat dit, och fick en stor dos musikalisk kultur. 

Eric Ericsonhallen ligger högt upp på kullen på Skeppsholmen, med en underbar utsikt över främst Skeppsbrokajen i Gamla Stan, Slottet och över mot de centrala delarna av Stockholm.

(Förstora)

Jag sjunger i en av de medverkande körerna, The Entertainmen, en barbershopkör, och hade egentligen med mig kameran för att spela in vårt framträdande. Det kunde ha blivit en jättebra film, om inte ljudet hade fallerat - kontakten till mikrofonen pajade! Så jag fick använda kameran till vanligt foto och fokusera på utsikten istället. 

Jag tror att det är St Clarakyrka man ser genom det stora ankaret.

På återseende//Göran