Amfi och akustik - ett besök på Dalhalla

Det grekiska ordet amfi betyder dubbel, från båda sidor. En amfiteater är egentligen alltså en teater där publiken kan se scenen från flera olika håll, en rundteater. Det har också kommit att beteckna de halvcirkulära teatrar, där publiken sitter i trappstegsformade platser upp från scenen, som var vanliga i antikens Grekland, och där byggnadssättet medgav en god akustik. Det finns några berömda amfiteatrar runt om i Europa, de flesta från antiken, men nu har också sällat sig till dessa en modern svensk amfiteater, en grop efter ett kalkbrott i Dalarna - Dalhalla.

Strax utanför Rättvik bröt man kalk i ett dagbrott, från 1040-talet fram till 1990. Det lämnade efter sig en grop ungefär 60 meter djup med längden respektive bredden 400m och 175 m med  grönskimrande, närmast smaragdfärgat vatten i botten. Tanken på en utomhusscen för främst opera hade funnits sedan länge, och nu fann man att den här gropen kunde passa bra för ändamålet. Den innebar en naturlig amfiteater, och akustiken visade sig vara fantastisk, inte minst beroende på de skrovliga bergsväggarna som minimerade ekoeffekterna.

Man kom igång med de första föreställningarna 1994 och Dalhalla har sedan dess varit en uppskattad scen för såväl operaföreställningar som för annan musik. Sommarens stora program var Bizets Carmen. Makan och jag har länge pratat om att besöka Dalhalla, och nu blev det alltså av.

Vädret var klart tveksamt, med stor risk för regn (svensk sommar!). Men publiken var professionell och beväpnade sig med allehanda regnkläder och varma tröjor och filtar redan på parkeringsplatsen.

En osannolik vy, en grop mitt ute in the middle of nowhere, med en scen i mitten av gropen och runt om sittplatser för drygt 5000 personer, förutom restauranger, kiosker och toaletter.

Akustiken är också närmast osannolik. Överallt hör man perfekt, och det krävs inga elektroniska förstärkningar, alla sjöng utan mikrofon och balansen mellan orkestern och sångarna var delikat. Möjligen blev det, på grund av arenans storlek en smula långt till scenen...

Även logistiken fungerade bra, inte minst när alla i pausen skulle ta sig ifrån sina platser för att skaffa förfriskningar. Likadant när föreställningen var slut och alla skulle hem.

Det tveksamma vädret var ändå på vår sida. Först mot de sista minuterna kom det några regnstänk. 

Sammantaget en näst intill oförglömlig upplevelse, både ur konstnärlig synpunkt och detta med hur man använder naturen och människans inverkan på den för att skapa nya förutsättningar.

På återseende//Göran

Mera plank - i Stockholm.

I hjärtat av Stockholm Söder, vid foten av Vita Bergsparken kunde man idag beskåda fotografiska verk av 110 fotografer som fått varsin meter att hänga upp sina bilder på och visa dem för allmänheten. Jag vet inte, men det verkar som om det inte varit någon sådan utställning på ett tag, efter premiären 1982 och åren därefter, men nu verkar intresset för sådana här utomhusutställningar leva upp igen - se bara på Planket i Gnesta. Det är ju många som fotograferar nu.

Vädret var med - sol och sensommarvärme, och det var hög grad av trängsel längs Lilla Mejtens Gränd, där alla samlades framför bilderna, slog sig ner på närliggande gräsplättar för en picnic eller fixade sin skaffning via någon av tillgängliga foodtrucks. Folkliv och vimmel alltså, precis som det ska vara. 

Bilderna var som sig bör spretiga, det var tydligen årets motto att det inte skulle vara något tema bland fotograferna som var både professionella och amatörer. Mycket svartvitt förstås; många ganska pretentiösa bilder, fulla med svår mystik och symbolik blandades med mer rättframma och dokumenterande foton - det fanns något för alla och det fanns mycket att se och begrunda.

I vimlet syntes bland andra Gnestplanketgeneralen som också deltog med egna bilder. 

Och dagens initiativtagare, Christer "Fjellis" Fjellman.

Picnic i det gröna

En synnerligen trevlig eftermiddag bland kulturkvarteren på Söder. 

På återseende//Göran

Fredag kväll och fullmåne över stan.

En kort sväng ner på stan, betraktande bilderna på Kungsträdgården - Noori Tales - av den svensk-eritreanska fotografen Malin Fezehai, som dokumenterat problemet med vatten och toaletter på landsbygden i Pakistan, och hur det inverkar på människors livsförhållanden, möjlighet - särskilt för flickor - att kunna gå i skolan etc.

På väg till bilen en promenad på Nybrokajen, fullmåne som speglade sig i vattnet.

Olympus E-M10 mkII med mZuiko 17mm/1,8

På återseende//Göran

Det där med ”flow” och Fotografins dag.

Mitt garage har alltså den senaste tiden genomgått stora förändringar. Från ett stort rum i kaos har det nu isolerats, fått målade väggar, ett innertak och nytt cementgolv. Det tog en vecka att tömma det, det blev flera vändor till återvinningscentralen men nu är allt på plats; verktyg, skruvar och andra ting har fått sina bestämda platser och jag har full koll, igen och äntligen.

En ytterligare bonus är att jag nu har plats för projekt, att göra och tillverka grejor och att det kan bli av, där det förut stannade vid önskemål och tankar. Jag gillar att snickra, och jag har en gammal hyvelbänk, en riktig, en sådan där som man hade i slöjden i skolan, och det var när jag byggde ett kompletterande arbetsbord/arbetsbänk som jag kom på att jag kunde använda samma principer för att bygga ett sedan länge efterlängtat planeteringsbord (istället för den uttjänta altanmöbeln som börjat ruttna sönder sedan länge).

Så jag byggde ett nytt planteringsbord, eller snarare två, eftersom grannen också ville ha ett, då hon såg vad jag höll på med.

Och det är där det här med flow kommer in. De senaste dagarna har sett ut sådana att jag efter frukosten har gått till garaget, bytt om till arbetskläder, satt på radion (P1), och sedan har jag varit borta från omvärlden. Mina tankar har utslutande gällt hur jag ska lösa snickeriproblematiken, med bordsskiva med återanvändning av kaklet från badrummet som jag sparat av någon anledning, hur underhyllan skulle se ut, mått och virke och virkesdimensioner. Det har inte gått särskilt fort, jag har fått göra om och hitta nya lösningar jämfört med hur jag tänkt från början (det fanns aldrig någon ritning utom i mitt huvud), jag har glömt att äta lunch och dricka tillräckligt, tiden har bara runnit iväg men jag har haft förfärligt roligt och mått väldigt bra. Flow! Det är en känsla som kan jämföras med att fotografera ibland, när jag är ute och flugfiskar och när jag sjunger i kören eller kvartetten. En helt obeskrivlig men härlig känsla. 

Så jag har inte haft tid att fotografera, utom idag när planteringsbordet blev klart och jag självklart skulle föreviga det på plats, vilket ju passade bra, med tanke på dagen. 

Men nu är jag tillbaka i den vanliga världen, och kamerorna fungerar som tidigare. 

På återseende//Göran

Kliv i grillkarriären

Ytterligare ett snäpp upp som grillare - Bacon Explosion! Från början ett recept från USA (var annars), en grupp som kallar sig BBQ Pitboys, kända med sin grillning från YouTube. Alternativt härrör Bacon Explosion, eller Bacon Bomb eller till och med Fatty från bbqaddicts.com, men det spelar egentligen ingen roll. Själv hade jag aldrig hört talas om den före TV-programmet Sveriges Grillmästare. Men det verkade vara en ganska ultimat grillrätt, med fläskfärs och mängder med bacon, vilket garanterar åtminstone smaken, även om blodkärlen till hjärtat blir mindre glada.

Principen är ganska enkel; en bit köttfärs - i grundreceptet talas om Italian Sausage, men kan vara vilken köttfärs som helst, kryddat efter behag - som plattas ut, fylls med exempelvis knaperstekt bacon(!?!), hackad lök och/eller andra grönsaker, rullas ihop till en limpa och rullas sedan in i en baconväv. Grillas i indirekt värme, så låg som möjligt (för grillen) tills den är färdig vid en innertemperatur på lite drygt 70 grader. 

I mitt fall använde jag en blandfärs, 50/50 fläsk respektive nöt, kryddat med korvkrydda till sydamerikansk chorizo, fylld med hackad lök och paprika plus riven ost (lagrad Grevé). Det tog drygt en timme på grillen med indirekt värme, dvs riktig barberque, med lite rökspån på glöden och bbqsås penslad ovanpå och emellan. 

Och det blev gott! Väldigt gott, saftigt och med rika smaker. Och så ser det ju så läckert ut, med baconväven den är inrullad i. 

Kan med fördel ätas mellan brödhalvor som en slags hamburgare, men blev också god med en sallad och lite goda såser. 

En fördel är att grundreceptet kan varieras i det oändliga, det finns knappast några gränser. Så det kommer säkert att bli fler varianter framöver. 

Grillvärlden är oändlig. Nu när jag varit ute på bland annat YouTube börjar jag ana. Säkert är det mest av detta känt för många, jag börjar uppenbarligen bara nosa på alla möjligheter. Men, det är roligt. 

På återseende//Göran