Museibesök i det fina vädret

Fotografiska Museet heter det ju, fastän det väl inte riktigt är något museum utan snarare ett galleri, en konsthall. Som sådan emellertid oöverträffad när det gäller att visa fotografisk konst och fotografiska bilder, och jag är fortfarande synnerligen imponerad av hur de byggde om det gamla tullhuset vid Stadsgårdskajen i Stockholm för att bli så ändamålsenlig. Det är lätt att slinka in där, särskilt med årskort, och det är stimulerande att bara gå omkring.

Aktuella utställningar är Martin Schoellers UpClose,  en serie porträtt av kändisar, dels bara rakt på och i hög förstoring, dels arrangerade poser. Han har verkligen lyckats fånga det unika hos varje människa, med våldsam skärpa och detaljrikedom och avskalade bakgrunder. Väldig intressant.

Vidare ser man Magnus Wennmans serie Där barnen sover, en väldigt gripande serie bilder på barn på flykt undan kriget i Syrien. Magnus Wennman kommer som få andra nära, och lyckas fånga de djupa känslorna med sin bilder - man blir direkt tagen och väldigt berörd. 

Sen har vi också Höstsalongen 2015, utvalda bilder från  förhoppningsfulla fotografer, både proffs och amatörer. Många namn kändes igen. Här var det i min ögon ganska blandad konfekt, många väldigt bra och givande bilder och bildserier, men också ganska mycket pretentiöst och sökt utan särskilt innehåll. Påfallande många presenterade sina bilder som sökande, som drömmar. En av mina favoriter här är Cletus Nelson Nwadike, vars bilder jag sett flera gånger tidigare i tävlingar i fotomagasin. Hans svartvita mustiga bilder illustrerar och speglar  verkligen utsatthet och främlingskap och han är lika mycket poet med sina bilder som med sina texter.

Men först lite lunch. Uppskattar verkligen Fotografiskas möjligheter till att stilla såväl fysisk hunger som längtan efter det kulturella och sköna - härliga smårätter i kaféet och fantastisk mat i restaurangen. Det blev en räkmacka och en espresso, så jag skulle orka med utställningarna. 

Det är en lugn och härlig stämning i kaféet, och jag förstår att man gärna sätter sig här och kollar läget, både med och utan dator. Utsikten genom de stora fönstren är ju bilder i sig, och jag tröttnar aldrig på den. 

Ett försök att hitta speglingarna i porträtten; som vanligt såg det bättre ut i verkligheten, svårt att fånga med kameran. 

Och styrkt till kropp och själ kunde jag gå tillbaka till min verklighet och fortsätta dagens id. 

På återseende//Göran

Fotografiska en vanlig onsdagseftermiddag

Jag är väldigt glad för Fotografiska Museet. Förutom att jag uppskattar utställningarna där tycker jag om att ha möjligheten att bara slinka in där, ibland, bara så där, njuta av alla bilder och ta en fika i kaféet med de goda smörgåsarna och bakverken och en av de vackraste utsikterna jag har sett hos ett kafé. 

Intressant att se att det är så pass många besökare som det är en vanlig onsdagseftermiddag. Och intressant att det förfaller alltid vara väldigt många besökare. 

Aktuella utställningar välkända; Martin Parrs dokumentära bilder från livet omkring oss å ena sidan som kontrasterar mot Serranos konstbilder, med en väldigt driven tanke bakom. Men, det jag faktiskt tittade längst på var utställningen med Årets Bild i olika kategorier. 

Och så förstås den vanliga bilden i kaféet med de stora fönstren som är som tavlor i sig. Hade ingen kamera med mig, så jag fick använda mobiltelefonen. Faktiskt en smula överraskad över resultatet, jag väntar mig egentligen ingenting av bilder från telefonen. Så ur kamerasynpunkt... Men den är bökig att hålla i och hantera när man ska fotografera.

På återseende//Göran

Det går att äta lunch på Fotografiska, också

I själva verket är det en höjdare. Och passar bra tillsammans med en sväng runt de olika utställningarna - så många intryck gör det närmast nödvändigt att sitta ner och begrunda och reflektera. Det passar väldigt bra att göra det över en bit mat, samtidigt som utsikten över Strömmen också skänker viss ro. 

Man har ett matkoncept på Fotografiska, i den nya restaurangen, som i mycket bygger på grönsaker och rotsaker, en vegetabilisk grund med kött och motsvarande som accessoar, snarare än tvärtom. 

Dagens rotsaksgryta, långkok  och med potatispuré, var fantastiskt välsmakande, och av allt att döma tillredd och serverad med omsorg. 

Det var knökfullt. Man måste beställa bord. Men det är värt det. 

I övrigt; överlag väldigt starka och tankeväckande utställningar som man sannolikt måste (bör) se flera gånger för att kunna/orka ta in. Min favorit idag Herb Ritt In Full Light med svartvita porträtt, rena linjer, mycket grafiskt och väldigt vackert. Jimmy Nelsons bilder från en del av världen som håller på att försvinna var också starka och gripande, men helt annorlunda, mer nästan som stora målningar.

Så, säga vad man vill om Fotografiska (och det görs ju!!!); det är en scen med ofta fantastiska fotoutställningar, plus att kringservicen, med kaféet och restaurangen gör det till en självklar utflykt sett ur ett helhetsperspektiv. 

På återseende//Göran

Utsikt. Eller insikt?

På återseende//Göran

En regnig lördag. Och om gatufoto, och Fotografiska.

Kom på en länk om street photography, där en möjligen känd fotograf hade synpunkter – James Maher, kolla in hans websida: http://www.jamesmaherphotography.com/.

Han diskuterar här bland annat alla dessa gatufoton med människor som bara går längs en gata, och fastän det ibland finns roliga situationer, eller kläder, eller hårfärger så är det oftast som om inget hände, det finns sällan någon idé eller känsla med i bilden. Och då blir bilden ointressant.

Och det är vad jag ofta tycker, när jag ser gatufoton. Jag har många gånger slagits av att bilden inte säger mig någonting; jag tittar och kan tycka att bilden är bra, men sen lämnar den mig med ett ”jaha? Och sen då?”.

James Mahers tankar är intressanta, inte minst ur mitt perspektiv att försöka förstå vad som är en bra bild, vad som gör en bild intressant för en större publik, utöver vad mina närmaste tycker (på exempelvis Facebook).

Så v ad passar väl då bättre en regnig lördag som denna än att besöka Fotografiska för att kolla in främst Anders Petersen och Höstsalongen. Och särskilt när det gäller Anders Petersen så fanns det där, dvs uttrycket, känslan, idén och berättelsen. Jag har ju sett många bilder av honom förut, men det var läckert att ha dem samlade så här, att kunna se en lång rad bildberättelser. Lite mäktigt dock, jag behöver nog gå flera gånger (som vanligt) för att smälta och kunna ta in. Men, alltså så bra, och så intressant.

Höstsalongen också intressant. Trots skiftande kvalitet så fanns här många väldigt bra bilder, ofta dokumenterande, bilder ur livet runt omkring oss.  Svårt att ta fram något speciellt nu, men rakt ur minnet minns jag bland annat en serie ofrivilliga självporträtt – iPhone som var inställd på ”selfies” när fotografen tog bilder på motiv runt omkring sig – med ett intressant  resultat,  en bildserie med spännande perspektivförskjutningar och bilder med djurhuvuden på människor, där fotografen (i mina ögon) på detta viset lyckats fånga ett speciellt uttryck.

Till sist ett besök på den nya restaurangen, eller snarare fiket i mitt fall. Och sen hem med en smula ny inspiration. 

På återseende//Göran