Det finns inte en verklighet.

Apropå the neverending story om regler och verklighetstrogna fotografier: Det finns inte någon grundläggande allmän verklighet som är likadan hela tiden och för alla människor. Oavsett vad alla naturfotografer och andra säger.

Men utan att bli för filosofisk och ifrågasätta det som finns; det är klar att det verkligheten finns, men med finessen att den är subjektiv och olika för olika människor, även om de betraktar samma motiv. Det har å sin sida med att vi är olika, vi betraktar världen olika, med olika förutsättningar och förväntningar, med olika bakgrund och situation, med olika bagage. Vi skiljer oss i kunskap och erfarenhet inte minst, vilket präglar vår syn på det vi har runt omkring oss.

Naturen är inte heller något statiskt. Den förändras hela tiden, både av sig själv och genom andras försorg. Det kan komma någon och plocka upp den där ölburken som man inte får flytta på för att vara sanningsenlig, grässtrået som är i vägen äts upp av något djur eller trampas ned, växter etc växer och förändras, så ”sanningen” är bara ett ögonblick i taget. Och vem har då rätt att hävda ”sanningen”?

Samma gäller dokumentärfotografi och reportagefotografi. Hur man väljer att tolka sin verklighet sker i hela kedjan från att ta upp kameran till ansiktet, välja utsnitt och fokusera och exponera, och sen hantera bilden i datorn för att till slut visa det färdiga resultatet. Och då blir verkligheten och resultatet inte alls likadant för alla människor som var med eller sedan ska titta på bilden.

Jag tycker att det kan vara lite lustigt att med grad av beundran tillerkänna olika fotografer deras personliga och egna stilar och bildspråk (vilket i i mina ögon betyder att de är väldigt tydliga i sin subjektivitet), samtidigt som man hävdar en okränkbar sann verklighet, lika för alla. Om den verkligen fanns skulle ju alla bilder bli likadana, oavsett fotograf.

För mig är bilden viktigast. Inte hur den kommit till. Och då kan det för att frigöra sig från för mycket bias, som egna synsätt, metodfel, kognitiva skevheter etc vara bra att ibland få en presentation av bilden, hur fotografen tänkte etc. Men att då också söka definiera fotografi (och samtidigt förkasta det som inte faller inom ramen för snäva definitioner) är ju inte särskilt meningsfullt, dvs försåvitt inte man har just den regeln i något sammanhang, som att bilden till exempel måste vara svartvitt, innehålla särskilda element och sakna andra, vara en (1) exponering med ljus mot ett ljuskänsligt medium i en kamera. Man hamnar lätt i situationen att bilden i sig blir bra sett ur regelverkets aspekter men i övrigt värdelös (utan känsla, djup och budskap. Eller tvärtom.

 Är de här bilderna verklighet? De är inte manipulerade, eller konstruerade, de är tagna rätt ur från min trädgård med min kamera, något behandlade i Lr (fotograferar i RAW) men handen på hjärtat; vem ser blommor så här? Egentligen. Och är det då verkligheten?

På återseende//Göran

Fan ta bofinken, bland annat och andra fåglar i tgrädgården

Fast egentligen var Fan Ta Bofinken en film från mitten av 70-talet med Louis de Funes, som hette Les Aventures de Rabbi Jacob i original. Den blev utnämnd till årets roligaste film på sin tid.

Bofinkar i litteraturen och i kulturen annars finns, tänk bara på Den Närsynta Bofinken Knut med Eva Rydberg. Däremot tro jag inte jag (medvetet) sett en bofink tidigare, fastän de lär tillhöra våra vanligaste småfåglar.

Förrän alltså möjligen idag. Uppe tidigt, och eftersom det var både varmt redan vid strax efter 06, och blå himmel utan ett moln. Full trafik i trädgården med alla fåglarna; koltrasten verkar ha det svettigt så undrar om det är ungar som ska matas, talgoxarna for som vanligt fram och tillbaka och så alltså denna fågeln, som jag tror är en bofink. Men svårt att ta bild, den satt ju inte stilla och objektivet räckte inte riktigt till. Så det blev svårt att kolla i fågelböckerna också. Och så hackspetten, som jag till slut hittade med kikaren och kameran efter att ha hört de karakteristiska trumvirvlarna på trädet. 

Kan också vara en ung rufsig talgoxe - vem vet...

En liten större hackspett. Den vita nacken synlig på en annan bild.

Är det inte märkligt hur flygande svanar låter, högt och nästan liksom kraxande. Hann precis få upp kameran.

Oops - köket är stängt. Men OK, efter midsommar så...

Det är väldigt trevligt i trädgården nu. På återseende//Göran

En bild säger mer än tusen ord - då behöver inte bilden förklaras - eller?

Spontanbesök på Fotografiska – om det nu var den fina sommarkvällen eller vad det var – men förvånansvärt lite folk, faktiskt fler människor i kafeterian än bland utställningarna.

Som vanligt hög klass på utställningarna också; Nick Brandt som placerat sina natur- och djurbilder i urban miljö, dokumentärreportage om romernas situation i Europa och en gammal popsångare, Bryan Adams, som visar sig vara en duktig fotograf med underbara bilder dels på kändiskollegor men också gripande dokumentation av krigsskadade och lemlästade soldater.

Och så Hanna Modigh som ställde ut ett projekt från Louisiana, vardagsbilder från ett fattigt Södern, i skuggan av och efter stora naturkatastrofer som, som alltid, drabbar de redan fattiga hårdare.

Fotografiska är väldigt bra på att presentera utställningarna och fotograferna. Väl skrivna texter, som ger bakgrund till och perspektiv på bilderna, sätter dem i en kontext som gör upplevelsen rikare. Inte minst Göran Segeholms presentation av Hanna Modigh och hennes bilder förhöjde upplevelsen med en alldeles utmärkt analys och bakgrund. Bilder som annars kunde verkat dokumentära rakt av fick ett sammanhang, också för att de presenterades tillsammans.

Jag är svag för serier, dvs flera bilder tillsammans som berättar nån slags historia. Enstaka bilder som inte håller fullt ut, kan bli mer meningsfulla tillsammans med bilder ur samma berättelse. Och att få reda på fotografens intentioner, tankar och mål med sina bilder betyder – åtminstone för mig – också mycket för att kunna se bilderna i ett annat perspektiv.

Det är ju sagt annars, och jag har fått det som svar på direkt förfrågan om en bild, att det är åskådaren, betraktaren som ska tolka bilden, den ska inte förklaras. Jag håller alltså inte med. En bild som för mig ter sig platt och inte ger nånting, kan åtminstone betraktas ur flera andra aspekter om man vet mål och mening med bilden. Den kanske inte blir bättre, men är i alla fall lättare att förstå. 

Och så vernissage på Greta Garbo - väldigt intressant. Och en underbar sommarkväll, en sån man drömmer om.

På återseende//Göran

Tja, vad ska man ta sig till när det regnar?

Ett vet jag: Åk aldrig till IKEA. 

De sämsta förutsättningarna för ett IKEA-besök:

• Det regnar - check!
• Veckoslutsdag - check!
• Tid för löning, alternativt pension/barnbidrag eller liknande - check!
• Ingen Sverigematch - check!

Jag tror jag aldrig har sett så mycket bilar på parkeringsplatserna vid IKEA i Kungens Kurva. Eller så mycket folk att trängas med inne bland de trånga gångarna inne i IKEA som ringlar sig hit och dit, eller så långa och kompakta köer till alla kassorna. Redan  efter några minuter kände jag pulsen öka och blodtrycket stiga, jag kallsvettades och kände IKEA-syndromet närma sig.

Men ibland finns det inga alternativ.  För människor som lever ett vanligt liv med heltids arbete etc återstår bara helgerna. Och som pappa med tillgång till täckt kärra så blir valet också lätt på något sätt.

Men med en bra struktur på de planerade inköpen, en initial fika och djupa andetag funkade det. Sen tunnade det ut lite efterhand, så vid varuuthämtningen var det ingen kö till slut. Så vi överlevde!

Mobilkameran. Inget decisive moment, mer ett försök till att illustrera kaoset och mängden människor.

På återseende//Göran

I trädgården efter regnet - med vidvinkeln (makro?)

Det blir ett särskilt lyster i trädgården när det regnat och solen bryter fram. Och just nu börjar det prunka. Rhododendronbuskarna avlöser varandra, pionerna har slagit ut (en del) och andra blommor som jag inte vet eller kommer ihåg namnet på är på gång. Och det blomstrar i mitt nyanlagda stenparti. Det är väldigt spännande att se vad som kommer upp, en del möts med förvåning, annat med ett igenkännande leende och ibland med en suck av lättnad - så den klarade sig ändå...

Upptäckte vad nära man kan komma med vidvinkeln, blir nästan som ett makroobjektiv. Lite kul att öva sig med det objektivet.

Det blir en del varv i trädgården varje dag nu.  Vilket i och för sig går fort, den är inte så stor. Men detta med att släppa fram sin inre trädgårdsmästare är fortfarande nytt för mig, och lika förunderligt varje gång. 

På återseende//Göran