Lagen om alltings spretighet

Jag läste någonstans, möjligen handlade det om bloggar, eller fotoböcker, att: -Du måste ha en tanke, en plan eller linje bakom, annars blir det spretigt. Och det fick det inte bli.

När jag startade den här bloggen för nu drygt ett år sedan, var min programförklaring att jag fotograferar vad som händer i mitt liv runt omkring mig, i vardag och fest, på resor och hemma, dvs i helg och söcken, och ville ha ett forum att visa bilderna i förutom för familjen och på Facebook.

I bloggen har jag tidigare – och kommer säkert göra igen – diskuterat bildspråk, det där med att ha en distinkt stil, förutom allmänna funderingar och berättelser. Mina bilder har varit – och kommer säkert fortsätta vara – allt från storslagna naturvyer till makro, såväl färg som svartvitt och gatufoto och rena dokumentärer. Och så har jag gett uttryck för – och kommer att fortsätta sträva efter och diskutera - min ständiga undran; vad gör en bild bra, dvs när blir en bild så bra att den når bortom den närmaste kontexten, blir allmängiltigt bra så att säga.

Och jag har upptäckt en i någon mån ny fotovärld här på bloggsidan. Flera bloggare har en mer eller mindre distinkt stil, om det nu är företrädesvis svartvitt, stämningsfulla nattvandrarbilder, skira makrobilder eller bilder från fjärran landskap både ovan och under vattnet. Även texterna är inte sällan också hyfsat konsekventa till sitt innehåll för många bloggare. Och jag har funderat över min stil i relation till detta, både när det gäller vad jag skriver om och vilka bilder jag tar, och visar.

Så märker jag att det alltså ändå blir väldigt spretigt. I alla fall. Så tänker jag att det kanske hindrar utveckling; om man konsekvent håller på med något särskilt blir man troligtvis till slut bättre på det man gör. Och om man hela tiden hoppar från det ena till det andra, hinner man aldrig riktigt förkovra sig och utvecklas. Eller?

Mitt fotointresse är allmänt. Jag gillar att fotografera, och är nästan besatt av att dokumentera vad som händer runt omkring mig, att berätta med mina bilder. Jag har en massa olika intressen, men har svårt att i fotografiska sammanhang koncentrera mig på enstaka områden, eller enstaka stilar. Och så får det väl bli då. Jag får fortsätta sträva efter att fotografera så bra som möjligt inom ramen för det jag håller på med, och acceptera att jag kommer att vara generalist och ingen typisk ”sådan där” fotograf.

Men jag gillar att laga mat. Och jag fotograferar ibland vad jag har lagat, tycker att det är kul och tycker om att se på bilder på mat. Nu köpte jag en intressant bok på Fotomässan om just det här med att fotografera mat. Så vi får kanske se (även om jag är en smula skeptisk).

Söndagmiddag idag den 23/11 2014; Spaghetti Bolognese, eller spagetti med köttfärssås.

På återseende//Göran

Mindre marknad men flera bilder

Fotomässan är sig aldrig riktigt lik från år till år. Nya lokaler, annan layout - inte fullt så många prylar jämfört med tidigare, men mera bilder i år i en större utställningssektion, mer action och interaktion. Men fortfarande många människor, mycket att se och höra, många intressanta och tankeväckande föredrag. Och ändå viktigt med prylarna, att få möjlighet se och ta i nyheterna på kamera- och objektivsidan.  Det är svårt att missa den, den är ju också en mötesplats för alla fotografer. 

Storasyster ser dig! 

Leksaker av olika slag var det gott om.

Frågan är bara vad man egentligen behöver, och vad hushållskassan tillåter...

Litteraturavdelningen kändes större i år. Det finns uppenbarligen oändliga möjligheter att åtminstone teoretiskt vidareutveckla sig som fotograf.

Bengans bilder betraktades, och diskuterades.

Och fotoklubbarna hade fått större utrymme, där det var mycket action.

Sammantaget en mix av många olika intryck. Och trevligt att strosa omkring en hel dag, kika på bilder och grejor - inte utan att jag blev direkt sugen på Olympus nya objektivflaggskepp, det nya ljusstarka telet 40-150/2,8 - träffa fotovänner och så, men man blir trött. Hade tänkt komma flera dagar, men det är frågan, man blir rätt mätt efter en dag. 

På återseende//Göran

Ode till en relikt

Tänk er en höstkväll 1955 (eller nåt). Filmen har just börjat, publiken har satt sig i sina bänkar, man tar fram sitt Toy och bjuder, efter att ännu en gång dragit kammen genom den brylkrämade locken, sin bänkgranne. Alla är förväntansfulla, snart är journalfilmen slut och den riktiga rullen bryter fram på duken. 

Se lämningarna från svunna tider, hur den typiska dekoren på väggen, byggnadssättet, hela designen och layouten är så typiska för sin tid - det tidiga 50-talet. Folkhemmet var under uppbyggnad, man ville skapa platser utanför citykärnan där man kunde låta arbetsplatser, bostäder och kulturen samsas och leva tillsammans. 

Den här platsen är i allra högsta grad levande även idag, så titeln här ovan är något missvisande, faktiskt. Fortfarande trängs de små affärerna och affärsrörelserna, och även om bion inte är någon riktig bio idag, så är det fortfarande fullt med liv och rörelse alla dagar och kvällar i Årsta C. 

På återseende//Göran

En vanlig lördag i Gamla Stan

Lördagspromenad i Gamla Stan, inbjudna till vernissage. Jag gillar de smala gatorna och trånga vindlande gränderna, och det var ett mysigt ljus så här på eftermiddagen, trots det lite tråkigt mulna vädret- och när man går omkring så där lite planlöst så ser man att det finns otaliga små gallerier, som blir mer och mer intressanta ju längre bort från turiststråken man kommer. Avslutningsvis Skeppsbron, där bilen stod.

På återseende//Göran

Utsikt. Eller insikt?

På återseende//Göran