Kvällspromenad

Häromdagen inträffade för mig två ovanliga saker på samma gång. Jag var nere i stan, nästan i innerstan på kvällen, och jag hade kameran med mig. 

Det händer alltmer sällan att jag, försåvitt jag inte har ett specifikt ärende, hamnar i stan. Jag har det bra och tillräckligt att göra ute i förorten där jag bor. Det händer också mer sällan att jag, försåvitt jag inte har ett specifikt ärende eller särskild anledning, tar med kameran. Jag går samma vändor varje dag, jag har haft med mig kameran väldigt flitigt till en början, men alltså mer sällan nu - jag har ju tagit bilder på allt som går att ta på där jag går, typ.

Det är lite synd ändå, men blev tydligt i början av pandemin, eller efter ett tag snarare. Det var som om pandemisituationen lade någon slag blöt filt över verksamheter i livet, vilket faktiskt märks nu när det börjar lätta, många är dubbelvaccinerade och restriktioner lättas på - allt känns lättare. Och även om jag inte åker till stan så ofta så har jag med mig kameran oftare nu. 

Man bygger väldigt mycket i Stockholm nu och områden som ligger precis i utkanten av stan inkorporeras i stadskärnan och blir nästan centralt. Och när man går i de här nybyggda områdena så märker hur vackert det är i stan, med all lummighet och allt vatten man ser överallt. 

Men det gav mersmak att komma ut så här. På återseende//Göran

Ketchupeffekten

Facebook frågar, när man öppnar programmet: -Vad gör du just nu, Göran?

Bortsett från att det är mitt i natten när jag skriver detta, så hade jag, när jag senast såg den här frågan, just kommit hem från en konsert, en liten tillställning i Tumba centralkyrka, med barbershopsång. Jag hade, förstås, med mig kameran, och hade precis kört igenom bilderna i Lr och var ganska uppfylld av eftermiddagen.

Coronapandemin har påverkat oss i en mängd avseenden. Kulturlivet har drabbats svårt, föreställningar har ställts in och inte minst körlivet har påverkats. Man har inte kunnat samlas för att sjunga tillsammans - när man fortfarande gjorde det i pandemins initiala skede visade sig inte minst körsång vara grunden för sk superspridartillfällen, och det finns hemska historier om hur hela körer drabbats av smittan med flera dödsfall som följd. Körlivet har alltså haft det svårt. En del körer har kunnat fortsätta med grad av konstgjord andning genom att ses digitalt, vilket har visat sig vara svårt. Det har också utvecklats särskilda program för sång och instrumentalmusik, vilket i någon mån underlättat, men som ändå är ljusår från just det är att kunna samlas för att umgås och musicera tillsammans. 

Men nu! Nu börjar vi se ljuset i tunneln. Vaccinationsgraden blir högre och högre, och därmed möjligheten att lite trevande, lite försiktigt kunna samlas utanför den närmaste familjekretsen,  och till och med anordna föreställningar, konserter där man bjuder in publik. Och det lir mer och mer!

Att sjunga tillsammans, vare sig det sker i större körer eller i mindre sammanhang, mindre grupper eller kvartetter är ofta gott nog. Men, även om samling varje måndag kväll räcker långt, är detta att sjunga inför publik eller för andra människor, att framträda lite av grädden på moset. Att kunna förmedla sångens känslor och innehåll, att få kontakt med publiken och bäras av bifall är nåt alldeles speciellt, både för estradörerna och de som kommer för att se och lyssna. Och visst, man kan sända sådana föreställningar digitalt, men att vara på plats är också alldeles speciellt. 

Så i lördags var jag och makan alltså på barbershopkonsert. Tre kvartetter från barbershoplivet i Stockholm hade samlats för att sjunga för oss. Som vanligt hade det här evenemanget planerats tidigare och skjutits upp ett antal gånger, så det var så mycket roligare när det till slut kunde bli av. Det verkar  finnas ett direkt sug efter sådana hr tillställningar nu, som när proppen går ur flaskan, något av den berömda ketchupeffekten, och Tumba kyrka var minst sagt välfylld. Barbershoplivet är ganska tajt; folk var glada och hälsade på varandra, pratade och kramades. Och sjungandet från de här tre kvartetterna var präglat av glädje och vacker musik. Sång och musik i många varianter, modern musik, klassisk svensk musik och gamla jazzstandards bytte av varandra i skön stämsång och upplevelsen blev total. 

Det blev till och allsång, viket tilltalade publiken, förstås, under ledning av en "demondirigent"

Efter att ha uppträtt var för sig och i olika andra konstellationer avslutades konserten med att alla sjöng tillsammans i A Nightingale Sang At Berkley Square - synnerligen stämningsfullt och underbart vackert! 

Så det var med ett av sång och glädje uppfyllt sinne som vi kunde avsluta kvällen på en känd och anrik restaurang på Söder, Pelikan med en bättre middag (även där var det fullt, med hög nivå av såväl ljud som glädje över att kunna träffas i större sammanhang utanför den närmaste kretsen....). 

På återseende//Göran