Ett renhorn på väggen

Att ha ett renhorn, eller nåt annat horn på väggen för den delen, är väl en smula kitschigt. Hör väl snarare ihop med sportstuga; furupanel på väggarna och ytterligare troféer – den tolvtaggade älgen till exempel (huvudet med hornen alltså). Men ett renhorn? Och dessutom arrangerat som en slags hängare?

Men det finns en historia bakom. Sommaren 1977 åkte vi på vår femte fiskeresa. Vi hade kollat upp Ransarån i sydvästra Lappland som en nästan exotisk å eller älv, en smula otillgänglig, med likaledes, för oss som läst Hans Lidman, exotiska ställen i närheten som Saxnäs, Kultsjön, Klimpfjäll.

Så vi åkte dit, parkerade bilden och gav oss iväg med en försvarligt packad ryggsäck med allehanda fisketyg på ryggen (vi hade ännu inte blivit exklusivt flugfiskare).

Det var rätt långt att gå så det tog på krafterna, men vi kom fram dit vi hade planerat, slog upp tältet och började fiska. Fisket gick trögt emellertid, det var bara Lasse som fick nån fisk, en liten öring, på mask (om jag minns rätt).  Så dagen efter packade vi ihop tältet och gick tillbaka till bilen. Trötta och svettiga styrde vi kosan söderut, över fjället ner förbi Stekenjokk till Stora Blåsjön. Där hamnade vi på Blåsjöns fjällhotell (det som alltså brann några år senare) som visade sig ha stängt för dagen, men när de såg hur trötta vi var så fixade man ändå fram lite köttbullar och potatis (eller om det var pyttipanna?). Gissa om det satt gott!

Så mätta och belåtna kunde vi fortsätta ner genom de så vackra dalarna, med kristallklart vatten i sjöarna som man åkte längs med, och med fjällen som fond. Till slut hamnade vi i Gäddede, en liten kommun i norra Jämtland, precis där Ströms Vattudal börjar, där vi tillbringade några dagar med att fiska i området. Det var första gången vi var där och bland annat hittade Muruån strax utanför Gäddede och Jormvattnet med sin då nybyggda fiskecamp i Jorm, de små tjärnarna runt om på fjället (Myrskalstjärn, Holmtjärn etc), Blåsjöälven och Jätten Jorm som såt ut precis som i filmen Dunderklumpen av Beppe Wolgers, ett fjäll med en stuga på näsan. Vi har kommit tillbaka flera gånger sedan dess, senast faktiskt i år, vår 47:e fiskeresa tillsammans. Det är en underbar bygd, med ofattbart vackra vyer och där vi alltid har känt oss välkomna och hemma.

Och renhornet då? Jo det hittade jag på väg till vår fiskeplats i Ransarån. Jag bar det med mig och det har följt mig sedan dess. Jag har alltid haft planer på att göra nånting utav det, en hängare till exempel men det projektet har strandat på brist på lämpliga verktyg och prokrastinering. För att kunna göra en hängare behövdes parallella ytor på baksidan (vilket jag nu kunde göra i bordssågen), en lämplig träskiva (viket jag hade, en överbliven bit akacia) och lämpliga skruvar (vilket nu när projektet tagit form inte visade sig vara nåt problem).  

Nu sitter det på väggen och passar alldeles utmärkt att hänga saker på, exempelvis alla mina medaljer från tävlingar i barbershopsång och mina kransar (lei) från Hawaii.

När vi var På Hawaii, 2014, så fick alla anländande en ”lei” hängd om halsen på flygplatsen. Vi fick det också när vi besökte en av de stora, typiska festerna på Hawaii, ”luau”. Så jag har fler.

På återseende. //Göran

Nästan som vanligt – Gnestaplanket återuppstår, igen

Det är alltid roligt att visa sina bilder. De får ett större liv då, än när de ligger gömda på olika hårddiskar i datorn. Visserligen finns det stora möjligheter att visa dem på de sociala medierna, och det är ju det som händer, men att få visa sina bilder i det verkliga livet, spika upp dem på en vägg är något alldeles extra.

Fotoutställningen Gnestaplanket som varit en institution i sammanhanget tog ju egentligen slut för tre år sedan efter en tioårig epok. Men det har varit svårt att se de tomma väggarna på auktionshuset i Gnesta, så redan året efter, dvs för två år sedan spikades det upp bilder igen, i lite mindre skala - några fotoentusiaster från de södra räjongerna, Sötölje och Södertörn som som brukar träffas över en fotofika. Förra året försvann ju mer eller mindre pga pandemin, men nu börjar man kanske se ljuset i tunneln, allt fler har fått sina vaccinationer och FHM är inte längre så militanta när det gäller folksamlingar. Och önskan att visa bilder i Gnesta växte.

Så i lördags var det dags igen. Förutom de tidiga entusiasterna var utställningen förstärkt av flera namnkunniga fotografer, några av dem som varit med från början i den ”riktiga” Gnestaplanketutställningen. Så auktionshuset räckte inte till. Utställningen fick fortsätta ut på stan och låna väggar hos färgaffären bredvid.

Det blev en folkfest. Många människor kom, både fotografer och andra, där var hundar och ungar och allt var som det skulle. Till och med vädret skötte sig. Regnet kom inte förrän nån timme efter att alla hade plockat ihop och farit hem. 

Uppenbarligen finns ett sug efter evenemang , att få komma ut och iväg och göra något. Det var roligt att åter se och träffa och prata med människor man inte sett på länge, att få diskutera fotografi och bilder, att kunna fika med  varandra och umgås som vore omständigheterna normala. Och de flesta höll avstånd, eller försökte i alla fall, det var ibland lite svårt  och trångt om utrymme. Men stämningen var god och allting gick bra. 

En mycket bra dag!

På återseende//Göran