Vardagsflow

När jag nu är i trädgården på dagarna, då vädret tillåter och jag har tid, så inträder ett lugn hos mig, då mår jag bra. Jag brukar gå ut efter frukost och DN (pappersversionen, förstås) och bara gå en liten sväng och fundera över nästa steg. Och det finns alltid nåt att göra, kanske inte alltid nödvändigt, men ändå, ett litet projekt, ett större projekt, eller kanske bara vara, gå omkring och njuta.

Det finns något för alla sinnen i trädgården. För synen alla färgerna, alla gröna nyanser, bladens olika utformning, kompositionen i perennrabatten, hur långt bären har kommit eller om rosorna har nya knoppar, medan solens sneda kvällsstrålar letar sig ner genom lövverket. Fåglarna kvittrar fortfarande, särskilt vår koltrast är aktiv, liksom andra småfåglar, men även skatorna på lite håll överröstar vindens sus i träden, så det finns mycket att lyssna på.  Smaken är ju självklar, det finns alltid något nyligen mognat smultron att plocka, och snart är krusbären, hallonen och blåbären mogna, ja, eller snart, men om ett tag i alla fall.  Jag använder inte alltid handskar när jag är i trädgården, det är en särskild känsla att känna de olika texturerna på bladen och hur jorden reder sig när man smular den mellan fingrarna, för att inte tala om rosornas taggar… Men då åker handskarna på. Och sen alla dofterna, honungsrosen som liksom översköljer en med ett doftmoln när jag passerar, alla de andra rosorna, den speciella lukten efter regnet och den svaga men omisskänneliga doften av gödsel från jorden.

Så när jag är ute så här hamnar jag ofta i ett tillstånd när tiden försvinner, då jag långt senare nästan som vaknar upp och upptäcker att timmarna gått, inte sällan utan lunch men i alla fall en kopp kaffe på altanen, helt upptagen med vad jag har för händer, funderande på nästa steg och kanske en snabb tur till handelsträdgården för komplettering. Men det är väl det som kallas ”flow”.

Ett porträtt från perennrabatten.

Ett par rhododendronbuskar som blivit skalliga och spretiga och som jag efter att ha konsulterat Google och den samlade kompetensen där ute helt sonika klippte ned. Nu får vi se. Jag tror att det är tålamod som gäller, för sannolikt har jag i alla fall (bästa fall) sabbat nästa blomning.

Och det var här rhododendronbuskarna stod. Nu är planen klätterrosor; en vit New Dawn ska samsas med och tillsammans med den röda Flammentanzrosen klättra upp och sprida sig i spaljén, flankerat av Hosta, eller Funkia – Patriot. Men som synes är det tålamod som får gälla här också. Och mycket jobb som ligger bakom, men den här dagen gick fort, liksom bara försvann.

Höstsilverax - gör sig också som solitär.

På återseende//Göran

Porträtt i trädgården

Med full insikt om att det är närmast förbjudet att prata prylar och teknik, ,men ändå: En av finesserna med min kamera är att med ett och samma kamerahus kan jag ta helt olika bilder, med hjälp av olika objektiv. Det är som ett system, liksom.

Så jag tänkte använda mitt porträttobjektiv, Olympus 45mm/1,2., och då blir det ju porträtt, oavsett motiv.

Alltså, porträtt av Rosa Helena, honungsrosen.

På återseende//Göran

Konst i det gröna

Sommartid är tid att flytta ut konsten i det fria. Även i Stockholm får man möjlighet att ta del av konst utomhus då den världsberömde konstnären Jaume Plensa ställer ut sammanlagt 30 ton skulpturer på Djurgården från sin ateljé i Barcelona . Det handlar om 3 stycken 7 meter höga kvinnoporträtt längs Djurgårdskanalen plus en skulptur i vattnet nedanför museiparken på Djurgården. Nedanför Etnografiska Muséet hittar man också verket The Heart of Rivers, sju stycken bronsfigurer som sitter och omfamnar varsitt körsbärsträd.

‘Konsten ger människor möjlighet att drömma. Jag har alltid förstått konsten som en väg till kunskap och som en väg som kan ge oss möjligheten att nå någonting bättre. Jag bestämde för många år sedan att mitt arbete skulle bära ett budskap om hopp’. Jaume Plensa

Där de står på Djurgården är det tänkt att Plensas skulpturer ska rikta sig mot varandra, söka varandras blickar och trots de ofta monumentala formaten inge en känsla av intimitet, vördnad och upphöjt lugn, som utställningen beskrivs.

Skulpturerna kändes ganska mäktiga, särskilt när man stod precis bredvid och särskilt huvudet i vattnet rönte stor uppmärksamhet, inte minst från alla båtar som for förbi.

Det var ganska mycket folk i rörelse längs djurgårdskanalens stränder, mest turister (stan var mer eller mindre tom), så här på midsommardagen. Allt var stängt, utom den anrika Apotekskiosken vid Djurgårdsbrunn, som emellertid hade desto mer att göra.

Det blev en både trevlig och kulturell promenad. Och vädret stod oss bi!

På återseende//Göran 

Ett litet hörn av trädgården

Korta solglimtar så här dagen efter midsommarafton, egentligen bra sommarväder, ljuset spelar över funkiorna och ormbunkarna med den gråa stenmuren som fond. Såg det från altanen där vi kunde sitta och ta vår frukost - dagar med möjlighet till altanfrukost är guld värda - och hade kameran i närheten. 

De olika nyanserna av grönt mot stenarnas grå, ormbunkens skugga. 

Märkligt också hur perspektivet förändras när man ser på något och sedan ser bilden av det. Den här bilden är hårt beskuren, men motsvarar ändå bättre vad jag såg, eller snarare upplevde, trots att den ursprungliga bilden fick med allt övrigt. Som om man filtrerar sitt seende, liksom. Perception alltså.

På återseende//Göran

Att inte behöva tvätta vindrutan så ofta längre och pollinering

Tidigare genom åren har alla insekter som fastnat på vindrutan varit ett gissel. Försvårar sikten och ett bekymmer att få bort. Särskilt lite längre resor renderade i att bokstavligen behöva skrapa rutan. Nu är det inte så. Det är betydligt mindre insekter som fastnar, och samtidigt som det är skönt att inte behöva tvätta rutan, och bilen, så ofta så går mina funderingar kring det faktum att antalet bin och humlor – framförallt – minskar drastiskt; kvalster och andra sjukdomar är en orsak, andra är kemiska bekämpningsmedel i jordbruken plus effektivt storskaliga jordbruk utan naturlig variation av blommor och ogräs. Det är ett hot mot oss i sista änden, utan pollinerande insekter blir det inga bär eller frukter och de som blir sämre i utveckling och smak. En tredjedel av den gröda vi odlar och som blir mat behöver pollineras.

Det finns motreaktioner förstås, kampanjen Pollinera Sverige, begreppet Surrande Parker etc ska ge insekterna en chans, och man kan göra en del som privatperson också.

Och jo, jag vet, det är mycket nu; plastkatastrofen i haven, bilutsläppen etc etc, men det här är också viktigt.

Därför blir jag glad när jag ser humlorna ge sig på mina blommor i perennrabatten, och det är då synnerligen trevligt ur alla synpunkter att ha en rabatt som blommar, eller rättare sagt en trädgård med mycket blommor. Och nu är tiden när det mesta i den vägen sätter igång, när blommorna kommer att avlösa varandra.

Den ryska stäppsalvian blommar länge, visserligen med lite oansenliga blommor, men många tillsammans så… Och humlorna gillar blommorna. Dessutom gör den sig bra med min nya favorit Höstsilverax som fond.

Mitt på blanka förmiddagen, i strålande sol!

På återseende//Göran