I Helg och Söcken
Skinka status post julafton
I och för sig går skinkan åt även efter jul. Skinksmörgås med senap smakar gott inte bara på julafton, eller dan före, men det finns andra varianter att äta den ändå. Det mest klassiska är väl pyttipanna, och det var på gång idag, tills jag kom på att man kunde göra en gammal hederlig ost o skinkpaj, en Quiche Lorraine (egentligen min hustrus förslag, men det var min idé från början).
Ost och skinkpaj, eller för den delen pajen som mat var ju populärt på -60 och -70-talen, men har, åtminstone för mig, fallit i glömska; det var längesedan jag åt paj överhuvudtaget. Lite synd, för det är gott och relativt enkelt att göra. Pajen går att äta varm eller kall, den far väl av att värmas upp, om man vill det, och det är en bra lunchlådemat eller till och med utflyktsmat.
Så det blev en Quiche Lorraine idag. Och det var lika gott som jag hade föreställt mig det och mindes, inte minst ackompanjerat av en fräsch sallad och en pilsner.
Och skinkan gick ändå inte åt, det räcker både till nån mer smörgås och pyttipanna.
På återseende//Göran
Men vi glömde sillen...!
Vårt julbord anno 2021; Balans, en lagom blandning utan överdåd med målsättning att man skulle kunna äta lite av varje utan att bli så där proppmätt med åtföljande paltkoma som annars är så vanligt med julbord.
Blandningen innehåller det bästa av åtminstone två världar, det svenska och det ryska julköket. Julskinkan är självklar, bakad och rökt i grillen, vildsvinsprinskorven och kycklingsköttbullarna tillsammans med sallad Olivier och Sill Under Täcke. Vi tog inte med vinägrettsalladen i år, men det var meningen. Jansson är förstås självklar plus lite smått och gott; bröd, en lagrad cheddar, julmust och julöl och en god vodka (några saker utanför bild).
Och alla åt och drack med relativ måtta men ändå god aptit och under trevlig samvaro, och ändå, eftersom allt är så gott, blev åtminstone jag så där lite övermätt, den där känslan där man upplever att man inte behöver äta på en vecka, liksom.
Och efteråt kom vi på: Sillen stod kvar i kylskåpet! Men ingen hade egentligen saknat den på julbordet, och som någon sa; Det fanns ju ändå inte kokt potatis som i så fall borde ha hört till.
Sillen blev god på frukostmackan dan därpå.
På återseende//Göran
Danföredanskinkmackan eller nunnan som ser ljuset
Det är med alldeles särskilda känslor - Andakt? Vördnad? Hunger? - som man tar sig an säsongens första skinkmacka, tidig kväll dan före julafton. Skinkan har nyss gått i grillen flera timmar på låg värme, tillsammans med sk chunks av äpple och plommon (bitar av rökträ) och hela jag luktar rök, vilket vanligtvis är ett gott tecken.
Och man ska aldrig underskatta goda tecken, skinkan var precis så där bra som jag hoppades och ville; len och mjuk i texturen men med omisskännlig skinkkaraktär. Röksmaken är där, men inte så den tar över, i stället sätter den sin prägel på skinkan, ger den karaktär liksom.
I övrigt är vi väl rustade för morgondagens familjeföreställning. Jansson – ett måste – är färdig, Sallad Olivier år på gång och skinkan är alltså klar. Och granen är inköpt, monterad och klädd, inte minst med årets nya julgransprydnad, grodor från Bryssel.
Nu hör vi till dem med liten respekt, om ens någon, för de stora helgerna inklusive julafton- efter ett långt liv i vårdens tjänst som inte tar någon hänsyn till vare sig helg eller söcken, plus en familj vars ortodoxa julfirande har helt andra datum än hos oss, så det är egentligen kvällen före julafton, eller dan före dopparedan som är bäst. Lugnt och skönt, skinkan fortfarande lite varm så där och man kan slappna av i väntan på imorgon.
En skinkmacka på - i det här läget nån slags julknäcke - julmust och en lille en, i det fallet en fantastisk vodka (privatimporterad); väldigt mycket bättre kan det inte vara!
God Jul allihop. och på återseende//Göran
Vad ska man fotografera? Lite tankar om personligt formspråk.
Det här är i och för sig tankar som jag ofta – jämt – har. Jag tror till och med att jag skrivit om det tidigare i någon blogg, så möjligen i form av ”vad är jag för typ av fotograf”. Nu är jag dessutom inspirerad av tidigare/aktuella bloggar i detta, dvs det här med eget formspråk.
Att hitta sin egen fotografiska stil eller att fotografera det man är intresserad av eller hitta sitt eget formspråk är alltså tankar som i stort sett hela tiden är aktuella för mig.
När jag försöker analysera, eller snarare tänka efter, vad jag mest fotograferar eller vad jag egentligen vill fotografera har jag tidigare hamnat i lådan för allmänfotografering utan något bestämt innehåll, alternativt eller samtidigt med dokumenterande, berättande fotograferande. Jag är ingen naturfotograf, även om jag gillar att ibland försöka ta vackra bilder i naturen, jag är ingen fågelfotograf även om det varit jättekul att fotografera fåglar där man kan hitta dem, grafik, former är inte heller min grej.
Under pandemin har det blivit betydligt mindre fotograferande än tidigare, i takt med att livet inte blivit så öppet, jag har haft betydligt mindre beröringsytor utåt, mot livet än tidigare. Vardagen har på något sätt krympts.
Och så plötsligt - det är december och alla julkonserter är på gång - flammar det upp igen, lusten att fotografera, lusten att dokumentera, lusten att berätta. Att ta ögonblickporträtt. Och då inser jag – igen – att det är det som är mitt fotografiska formspråk.
Det jag gillar, och då antagligen blir bäst på är just berättandet, att dela med sig av intryck från händelser i livet, att vara en reporter, en som rapporterar. Och porträtt i stunden...
På återseende//Göran
Det blev en Stjärnjul igen, ändå!
Stjärnjul har i många år varit det enskilt största julevenemanget i Stockholm, där man med Filadelfiakyrkan som scen dragit uppemot 9000 betalande åskådare varje år de första helgerna i december. Stjärnjul är en produkt av två stora körer, The Entertainmen och Rönninge Show Chorus, som tillsammans med en proffsig orkester och gräddan av Sveriges musikaliska artister genom åren sett till att den rätta julstämningen infunnit sig (i varje fall hos de som kommit för att se och höra Stjärnjul, så att säga...).
För de båda körerna har Stjärnjul varit en stor sak, någonting man sett fram emot varje år och vigt stor del av hösten till. Så har det varit varje år. Och så kom pandemin och välte allt över ända. År 2020 var första gången sedan 1993 som Stjärnjul inte blev av.
I år var det länge väldigt osäkert om hur man skulle göra - det är normalt en stor produktion, med lång framförhållning och mycket som ska klaffa, så det gäller att veta vad som ska hända i övrigt. Men situationen har ju hela tiden varit osäker, vaccinet kom, men folk blev sjuka ändå, det kom den ena vågen efter den andra och restriktioner kom och gick, hopp byttes i förtvivlan som blev till hoppfullhet igen, tills man kom upp med den geniala idén att ha en Stjärnjul utomhus, i Kungsan eller Kungsträdgården i Stockholm; en konsert bland alla som är ute för att handla julklappar, åka skridsko på Kungsträdgårdens skridskobana eller bara är ute på stan. Fritt inträde, förstås.
Så idag blev det av. Två körer, en liten orkester som fr a bestod av Lasse Edvall, vår pianist, och Svante Drake som beat box, och så en gammal bekant som solist; Janne Åström, rocksångaren som utbildade sig till operasångare, som blev musikalisk mångsysslare och en av de främsta Cornelistolkarna. Han har varit med tidigare i Stjärnjul, och varje gång satt outplånliga spår....
Fullt med folk, så många det nu fick plats framför den stora scenen, det var hyfsat väder, inte för kallt och så slutade det att regna. så det blev jättebra.
Det blev en mycket lyckad tillställning. Precis lagom, och en dos med julstämning i julstöket på stan.
På återseende//Göran