Långsamhetens lov II Och gömda skatter...

2014 gjorde jag ett blogginlägg med samma rubrik som ovan (minus ”II”). Det handlade delvis om inträde i pensionsåldern, att kunna och vilja ta det lugnt, ta en sak i taget och inte stressa, men också om analogt jämfört med digitalt fotograferande.

När det gäller livet i stort kan jag väl säga att jag är långsammare nu än för tio år sedan. Å andra sidan är jag nästan tio år äldre, och orkar kanske inte på samma sätt som tidigare, men jag vill ändå hävda att jag på något sätt lever lite smartare nu, med en sak i taget, inte samma behov av att göra klart allting NU etc etc.

Jag tänkte då, att jag möjligen skulle vara mer analog nu, men det har kommit på skam. Jag fotograferar mindre nu - men fortfarande digitalt – fast det tror jag är en effekt av pandemin som sitter i.

Att vara analog fotograf är inte bara om kameran med celluloidremsor i, det handlar också om hela processen, att framkalla själv, att slabba med vätskor, och kopiera, och även om det hörde till mitt fotograferande för många år sedan, så överväger den digitala processen nuförtiden ändå.

Men osvuret är bäst, jag har en analog kamera med film i sedan en tid, min drömkamera sedan barndomen, den jag inte hade råd med då, men som jag hittade på en loppis för några år sedan, en Voigtländer Vito CLR från slutet av 1950-talet. Vi får väl se.

En annan aspekt av långsamhet, eller snarare passivitet; jag hittade ett plommonträd på baksidan av trädgården! Det har ju naturligtvis funnits där en längre tid, flera år, men det är ett hörn där jag inte varit så uppmärksam, där buskar och små träd (som jag inte riktigt vetat vad det har varit) vuxit lite fritt så där. Så idag när jag klippte gräset såg jag något som såg ut som plommon på marken, vilket gjorde mig konfunderad. Och när jag tittade upp såg jag mycket riktigt hela trädet, eller snarare liksom en kraftig buske inne bland de andra buskagen, komplett med små gula, söta och välsmakande plommon på grenarna. Så där ser man vad naturen ställer till med när vi inte är med.   

På återseende//Göran

PLANKET 2023 – mina personliga intryck och reflexioner på en fotoutställning på stan, dvs My Take.

Lite mer mulet, lite regnigare, inte så varmt som tidigare år, men lika mycket folk (om inte mer), lika många utställare och lika många fotografier (allra minst, åtminstone sett ur ett subjektivt åskådarperspektiv).

Alldeles för många bilder för att jag ska kunna ha nån slags mening om några av dem, egentligen; men, stor variation både när det gällde motiv som kvalitet. Mycket natur, mycket svartvitt – en del lite så där Artsy Photo, många försök till gatufoto, några, men inte så många, riktigt lyckade.

Men alltså många som var där, många som kom och tittade och inte bara många människor, det var väldigt många fler hundar än vad jag minns att det brukade vara. Men det är bara trevligt. Och det fanns kaffe och glass att pausa med när intrycken blev för många, och uppe i parken fanns Kajsas där man kunde få i sig  lite mer substantiell föda, om man behövde.

Sådana här tillställningar är väldigt trevliga ur många avseenden. Chansen att få ställa ut och visa sina bilder offentligt även om man inte är någon etablerad fotograf är värt mycket, och det är något speciellt med att se bilder i verkligheten, och inte bara på sociala media. Och det blir mycket av det fotografiska samtalet, ofta spontant, även med någon man aldrig träffat förut, vilket jag tror är bra för själen.

Den enda baksidan är för mig att jag missade flera som jag känner, som ställde ut, de försvann liksom  i mängden, när jag inte tog fel på dag, förstås.

På återseende//Göran

Åter fotofika...

Det är lätt att ens liv blir en serie av upprepningar. Man gör samma sak om och om igen, även om man tror att man hela tiden förnyar sig, gör annat än man brukar. Man till och med tar samma bilder som man tagit tidigare…

Men, det behöver ju inte betyda något  negativt, eller ens vara fel. Dels ger inte livet särskilt mycket utrymme för att hitta på nya saker hela tiden, dels ligger det ibland (kanske oftast) något vackert i att upprepa sig, göra om och försöka förbättra, och uppleva bra saker igen och igen.

Som det här med fotofika. Att veta att man på  torsdagarna har möjlighet att åter sitta ner och diskutera väsentligheter i livet med trevligt folk, lära sig nåt, kanske bidra med annat, ackompanjerat av ett stilla klickande från diverse kameror, samtidigt som man försöker få i sig en sladdrig köttbullemacka utan att spilla allt för mycket (dom är goda, dvs köttbullemackorna, men brödet är för tunt, det blir liksom ingen stadga).

Det var alldeles för länge sedan jag besökte fotofikat i Sötälje, för länge sedan jag upprepade mig i det. Annat har kommit emellan. Men det var befriande att åter kliva in i Viksängens second hand-affär med tillhörande fik, att låta ögonen fara utefter bokhyllorna som ramar in rummet och ger den där goa känslan av ombonat, och alltså kämpa med den om än  goda, men lite för tunna köttbullemackan och falla in i diskussionen: Skarpt eller suddigt? Svartvitt eller färg? Leica?

Fast såna här snap shot portraits ska vara svartvita, tycker jag.

På återseende//Göran

Deep In The Heart Of Dixieland

I New Orleans, den där berömda staden som ligger vid Mississippifloden i staten Louisiana i Amerika, berömd alltså inte minst för sin speciella jazzmusik, och för sin kultur präglad av de franska immigranterna med inte minst cajunköket, i hjärtat av Dixieland spelas inte bara den där berömda speciella jazzmusiken; en vecka om året sjunger man barbershop där också.

Den internationella berbershoporganisationen BHS anordnar varje sommar ett konvent, en konferens eller utbildningsläger i musik, enkannerligen barbershopmusik. Man går kurser i arrangering, dirigering, man studerar sångteknik och teoretisk musikkunskap, olika former av ensemblesång etc; man går in närmare på hur musiken är uppbyggd och täcker den här speciella a cappellamusiken ur alla upptänkliga aspekter. Och så sjunger man. Hela tiden, och överallt och närsomhelst. Det är en veckas bubbla, där omvärlden knappast existerar, en flykt från en annars kanske sträv verklighet.

Och man har svårt att hinna med att ”göra stan”, att hinna med att till exempel besöka någon av de otaliga jazzlokalerna, de här jazzkällarna man hört talas om.

Så en kväll den här veckan kommer det vanligtvis ut ett jazzband till Loyolauniversitetet där vi barbershoppare håller hus – och så även i år. Även här en källarlokal, och jag kan lova att stämningen på intet vis avviker från en normal kväll i någon jazzkällare downtown. Med ens förflyttad till Bourbon Street, till French Quartiers eller Vieux Carré njöt vi den här kvällen av en alltså helt annorlunda musik än den vi hört på dagarna…

Och jag har dessutom faktiskt varit inne i stan, vid tidigare besök, och sett de franska kvarteren i verkligheten. Det är en alldeles speciell stad, med många myter...

På återseendeGöran