Att fotografera barn. Eller barbershop? Eller straight photography?

Inspirerad av ett blogginlägg av Bengan B. om fotografen Anita Lönn och barnfotografi. Här pratades om två kategorier barnfoto: den vattenkammade och uppställda bilden och den lika uppställda, lika artificiella  bilden men med rufsigt hår, slipsen på sned, dvs den lite "busiga" bilden. Detta ställdes i kontrast till att fotografera barn i deras miljö, utan uppställning eller (som jag fattar det) regi, mer av dokumentär fotografi, eller straight photography, dvs realistiskt och "objektivt" utan manipulering. Och det blev ju helt underbara bilder, att döma av de exempel som visades av Anita Lönn.

Men jag funderar (och utan någon jämförelse i övrigt!) - det gäller väl inte bara barnfotografering? Det måste ju gälla även annan fotografering, som för mig till exempel; barbershopfotografering.

Man kan ställa upp en kvartett till exempel och köra den regisserade, "vattenkammade" bilden (med lite bus i), som här nedan:

Eller så här, lite mindre busig.

Som jag sagt så känner jag mig inte helt bekväm med den här typen av fotografering, att manipulera objektet, tala om hur de ska stå eller sitta eller så, dvs regissera. Jag går hellre omkring med kameran och tar bilder som jag ser dem och hittar dem. Utan att manipulera eller regissera, utan helt enkelt avbilda som jag uppfattar "verkligheten".

Som  exempelvis som bilderna nedan, en barbershopkör som repeterar inför tävlingar, sång, avspänningsövningar, diskussioner, dvs en kör med dess medlemmar i sin verkliga miljö, sin naturliga situation:

Frågan är om man behöver bilder med uppställda, vattenkammade barn med sedesamt sänkt blick, eller ens samma bild med det rufsiga håret och den "busiga" framtoningen. Bilderna med barn i sin reella miljö var ju betydligt intressantare, starkare och med mer närvaro.

När det gäller livet i övrigt är det inte lika enkelt. Den uppställda och regisserade bilden på en barbershopkvartett har sitt sammanhang, liksom "verklighetens" barbershopkör, den mer dokumenterande bilden. 

Sen är ju barnfotografering erkänt svårt. Och mina reflektioner gäller alltså utan några som helst jämförelser i övrigt!

På återseende//Göran

Du kan väl ta några bilder, Göran – du har ju alltid kameran med dig…

Och jag tackade ju ”ja” (förstås), jag har ju faktiskt alltid kameran med mig!

Förfrågan gällde att fotografera en barbershopkvartett, Beyond, mellan programpunkterna i de europeiska mästerskapen i barbershopsång i Helsingborg den sistlidna veckan och helgen. Det fattades bilder med den senast tillkomna kvartettmedlemmen.

Nu känner jag mig inte helt trygg i sådan här fotografering – vad ska man kalla den; Studio? Porträtt? Jag vet inte hur man ska ställa upp motivet/tjejerna för att få bästa resultat, jag har så att säga inga speciella ”moves” eller ställningar som jag föreställer mig att man ska ha. Jag trivs bäst när jag får stå vid sidan om och ta bilder av vad som händer runt omkring mig. Jag är inte bra på = känner mig obekväm med att regissera.

Fast nu känner jag ju den här gruppen, och de känner mig. Och de är rätt så professionella i sitt agerande, så det blev lättare än jag trott. Vi prövade oss fram tillsammans liksom – det blev många bilder, och jag hade faktiskt lite funderingar om hur jag ville ha det. Och alltid lärde man sig något. Vi hade i alla fall väldigt kul.

Det blev ganska många sk bloopers, saker som hände som inte skulle hända- vi hade ju som sagt roligt.

På återseende//Göran