Fotoutställning - Hans Gedda

Just nu har Hans Gedda, en av Sveriges främsta porträttfotografer, en utställning tillsammans med Nationalmseum på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Självklart gick jag dit, eftersom jag ändå var i huset för Pianofestivalen 2014.

En fantastisk utställning. Många av hans bilder är ju ikoniska, som exempelvis Tove Jansson, Evert Taube, Palme och Nelson Mandela. Under rundvandringen kunde man lyssna till hans egna kommentarer runt bilderna, hur de kom till, omständigheterna kring situationerna och hur han hade tänkt och agerat. 

Sammantaget en synnerligen sevärd utställning, där Hans Geddas storhet blev än mer uppenbar. Imponerande och inspirerande.

Hans Geddas bilder och porträtt står ut, de har något visst över sig och fångar intresset. Han är också en duktig kopist, det var så han började sin professionella karriär. En lite rolig detalj, så här i pryldiskussionen; de flesta av hans bilder tagna med Hasselblad eller storformat. Men det var också bilder med från när han var grabb, hade en ganska enkel bälgkamera men ändå vann tävlingar - och de bilderna höll sig även idag.

På återseende//Göran

Långsamhetens lov

Apropå  varför man skulle fotografera analogt, en fråga med bakgrund av och influenser från bland annat att promenera etc. – dvs att spara tid.

Det verkar som om vi genom hela mänsklighetens historia har strävat efter att spara tid, att göra enklare och ”smartare”, så vi slipper anstränga oss, slipper ödsla kraft och tid i ”onödan”.

Vi åker bil istället för att gå, vi flyger istället för att åka tåg, vi köper färdig/halvfärdig mat istället för att slösa bort tid i köket och vid spisen, vi vrider på en kran istället för att gå med en spann till brunnen – det finns många bottnar i detta.

Och vi fotar digitalt istället för att slabba i mörkrummet och/eller behöva vänta på framkallningen. Vi föredrar till och med mobilkameran, för att ännu mer minimera tiden mellan knäppet och utlägget på sociala media.

Samtidigt som livet blivit – i många avseenden – lättare, finns det också något barnsligt i detta; behovet av omedelbar tillfredsställelse, omedelbar belöning och återkoppling, som ju hör barnet till (…är vi inte framme snart? Jag vill NU!).

För mig har frågan allt mer aktualiserats i takt med påbörjat relativt pensionärsskap; jag blir mer och mer medveten om att allt behöver inte gå så förfärligt fort, man måste inte se resultat direkt, man kan vänta. Och det finns något läckert i det. Att kunna få ta det lugnt, inte behöva passa tider, inte behöva ta hänsyn till sk deadlines. Men det är inte helt självklart, inte helt lätt, det kommer inte helt automatiskt. Och det gäller inte bara mig. Det finns flera rörelser i samhället där man reagerar mot det förenklade, det snabba och hetsiga – det finns motkrafter.

Samtidigt: Jag fotar digitalt. Det är enklare. Snabbheten är inte så viktig, men det är enklare att lagra, att arkivera och att visa och se bilderna. Jag har inte hunnit (sic!) tidigare med alla de moment i fotograferingen (framkallning, väntan, sortering av negativ, sortering av papperskopior, sätta in i album etc) som behövs. Och nu är jag van vid mitt digitala flöde.

Jag tror också att just det analoga fotograferandet inte är så mycket konservatism eller rigiditet utan faktiskt mer en reaktion mot hetsen, allt det snabba, allt det färdiga. Att fota analogt är att återta lugnet, väntan och kanske också kontrollen över processen, att vara med från ax till limpa, kanske en annan delaktighet.

Möjligen skulle jag ha mer tid nu. Sannolikt skulle jag må bra av att ytterligare trappa ner i tempo, över huvud taget och inte få så dåligt samvete av att göra ”ingenting”, att inte hela tiden producera, och vara aktiv. Men, jag har en bit kvar till att fota analogt, även om jag säkert kommer att hamna där så småningom. 

På återseende//Göran

Snacka om balans! (Tema 14, 91/365)

Ungefär mitt på Sveavägen i Stockholm finns en torrlagd bassäng i en liten park mellan biblioteket och Handelshögskolan, som väl antagligen ska vara (har varit?) nån slags fontän. Nu används den att åka skateboard i. Halsbrytande hopp och snurrningar med brädan, ibland med fullständig balans och kontroll, ibland inte. Imponerande i alla fall.

Och plötsligt nåddes The Point Of No Return...

Bilderna tagna 17.april 2014 på Sveavägen i Stockholm. Olympus E-M5 med Lumix 20mm/1,8. DE svartvita bilderna redigerade i Silver Efex Pro. Kombinationen inte optimal för action, pga långsam AF, men man fick göra som förr, dvs förfokusera och försöka klicka i "rätt" ögonblick.

Framförallt den första bilden är del av Fotoutmaningen 365 Foton 2014, Tema Balans. Klicka gärna på bildlänken och kolla mer om Fotoutmaningen.

På återseende//Göran

Tårtan - fotofika

En som vanligt väldigt trevlig sammankomst på anrika cafe Tårtan på Söder. Påsklov och ett fantastiskt vårväder hjälpte väl till att glesa ut gästerna, men i vår hörna var det full diskussion. Och jag passade på att testa det senaste tillskottet till min objektivpark; Olympus M 12-40mm/2,8, vilket visade sig med råge motsvara mina förväntningar - god skärpa, snabb fokus och trevligt att hantera. Kändes bra på kameran.

Observerade att det var flera m43-användare, där främst Olympuskamerorna var aktuella. Men det kanske inte är så underligt. Här får man en synnerligen bra bildkvalitet i en behändig förpackning och det finns en uppsjö av väldigt goda objektiv, både zoomar och fasta brännvidder.

Så det blev några snapshotporträtt med den nya gluggen på några av deltagarna i sammankomsten. 

En Polaroidkamera minsann. Jag trodde inte det fanns film längre, men det gör det. Om inte annat så visar de här sammankomsterna på en stor variabilitet inom fotokonsten; många olika verktyg, många olika sätt att se på det här med att fotografera, många olika inriktningar. Och man lär sig i diskussionerna.

De svartvita bilderna redigerade i Silver Efex Pro.

På återseende//Göran

Tema 42: Engagerad (85/365). Mer dokumentärt.

Jag märker att jag i stor mån och mest hämtar mina bilder från min direkta närmiljö. Även om jag, i samband med deltagande i den här Fotoutmaningen 2014 med förhoppningsvis sammantaget 365 bilder under året, i större utsträckning än tidigare går ut enkom för att fotografera, så är det inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. 

Men, som här till exempel: Jag sjunger i kör, en barbershopkör i Stockholm. Vi jobbar rätt hårt och satsar på att vara riktigt bra, inte minst eftersom vi har ett stort mål för i år med deltagande i de internationella världsmästerskapen i Las Vegas, i början av juli närmare bestämt. Eftersom det är så kul och trevligt och givande att sjunga är vi då också några killar (gubbar!) från kören, som i kraft av vårt intresse, vår strävan att bli bättre och för att vi som seniormedborgare faktiskt har tid(!), samlas varje torsdag mitt på dagen för att sjunga tillsammans. Det är faktiskt väldigt seriöst, även om vi har synnerligen trevligt - och det är ju därför vi gör det - så finns ett stort engagemang i detta.

När jag då ville fånga begreppet "engagerad" behövde jag alltså inte gå så långt, det finns i min närmiljö. Särskilt när jag, som numera, oftare har kameran med.

Bilden är tagen den 10.april 2014, i Årsta Teater (vi förfogar över en lokal där på torsdagarna) och ska spegla Engagerad.

Olympus E-M1, med Leica DG Summilux 25mm/1,4. RAW-filen är konverterad (och beskuren) i Lightroom, och sedan redigerad i Silver Efex Pro. 

Och som vanligt; klicka på bildlänken till 365Foton - Fotoutmaningen 2014, det finns mycket spännande att se där.

På återseende//Göran