Att vänta – tankar om efterbehandling och långsamhetens lov (igen).

De allra flesta saker som vi gör i livet, är det nu i våra arbeten eller i övrigt består av minst tre delar; en början eller förberedelse, en mitt-  eller genomförandedel,  och ett avslut, där man knyter ihop projektet, putsar och ställer fram det och städar upp efter sig.

Och precis så är det ju med fotograferingen. Man förbereder sig, tar fram kameran, kollar att batteriet funkar och att man har tillräckligt med minne, eller oexponerad film, funderar över vilka objektiv som ska med och ger ljuset en tanke etc.  Sen går man ut (eller stannar hemma) och tar bilderna. När man tagit bilderna är det alltså dags för efterbehandlingen. Man går igenom de bilder man tagit, väljer ut de bästa och slänger eventuellt de sämsta (personligt; själv behåller jag alltid alla ändå, man kan aldrig veta) och så börjar man avslutningsfasen med att gå igenom färg och kontrast, klarhet och hög- respektive lågdagrar, funderar över skärpan och eventuellt brus, och sedan, men först då är bilden klar (bortsett från att det kan finnas ännu mer, beroende på vem man är och vilka program man använder).

Så ser det ut för mig. För varje bild – jag fotograferar i RAW-format. Och då blir alltså efterbehandlingen lika viktig som de andra delarna. På den analoga tiden (och för de som fortfarande fotograferar med film) ser processen likadan ut, med efterbehandling = framkallning.

Det går inte fort, och fördelen med att kunna ta många bilder kan i någon mån ätas upp av det tyngre arbetet som blir att efterbehandla fler bilder.

Men, det ligger något vackert i att varje fas får ta sin tid. Man måste inte alltid ha bråttom, bilden måste inte bli klar och läggas ut på sociala media i samma sekund som den tas. Det kan till och med finnas något fint i att behöva vänta på att få tillbaka filmen från labbet, att inte få omedelbar belöning.

För det är ju ofta så livet ser ut. Vårt tålamod har krympt, vi klarar inte att vänta, allt ska vara färdigt meddetsamma. Till och med reklamen gör ju väntan till något negativt och lovar omedelbar behovstillfredsställelse. Tar dataprocessen 10 sekunder istället för utlovade 3 går vi ju i taket.  

Så låt varje fas ta sin tid. Man måste inte bli klar snabbt, det behöver inte alltid gå undan, allt behöver inte vara effektivt. För mig handlar det mer om eftertanke och begrundan, att försöka hitta en lugn takt som ändå leder framåt. Jag märker att jag mår bättre av det.  

På återseende//Göran

Extrablogg - rekommendation och strömming

På väg från Tårtan passerar man, om man går mot Slussen, Galleri Kontrast. Alltid fritt inträde. 

Aktuell utställning Elisabeth Ohlson Wallin med Ack Fosterland Du Sköna. Här snackar vi bra fotografiska bilder. Förutom teknisk perfektion ur alla avseenden handlar det om bilder som berör; det är inga röda stugor i skärgården, inga solnedgångar över Västerhavet eller liknande, utan här visas en bild av ett annat Sverige upp, ett Sverige vi har precis runt om oss, inte tillrättalagt eller förskönat. Starka bilder, som tar tag i betraktaren. 

Rekommenderas!

Och så en strömming på hårt bröd på Rysstorget. Och en utmärkt illustration av mina tillkortakommanden när det gäller gatufoto; egentligen skulle jag tagit den här bilden från en annan vinkel, så man kunde se damen som vänder ryggen till, hennes härliga outfit med frackrock, randiga byxor och kubben som satt som gjuten på henne. Men jag var för feg...

På återseende//Göran

Befintligt ljus på ett fik på Söder

Vi hade en kväll med diskussion om och demonstration av ljussättning vid porträttfotografi i vår lokala fotoklubb i Tyresö igår. Roligt och intressant, där finns ju hur mycket som helst att gå vidare med, både när det gäller grejor och utrustning och framförallt kunskap och övning. Idag satt jag på ett fik på Söder tillsammans med andra kameranördar och diskuterade fotografi och livet. Där var det befintligt ljus. En utmaning, men funkar rätt bra också.

På återseende//Göran

Barbershopträff i Galärparken

Många amerikaner gör en Europaresa. Den är viktig för dem, särskilt om man har någon, om än så liten, anknytning till Europa sedan de stora invandringarna i USA.

Även de som sjunger barbershop i Amerika reser till Europa. Här är ett gäng barbershoppare från The Johnny Appleseed District vilket innebär trakterna med Pennsylvania som centrum, som tillsammans gör en rundresa, en kryssning, runt Europa, med kortare och längre strandhugg och passar på att om möjligt träffa andra barbershoppare här. 

Idag var man i Stockholm. Det var ett av de kortare strandhuggen, men vi var ett gäng svenska barbershopsångare som tog tillfället i akt att över en lunch umgås med våra sångarbröder- och systrar från USA. Väldigt trevligt, och återigen en symbol för förbrödring över alla gränser, med musiken som gemensam nämnare. Självklart passade vi på att sjunga tillsammans - uppskattat inslag i sammanhanget av restaurangens övriga gäster. 

Här följer några bilder från restaurang Josefina vid Galärparken i Stockholm en vacker men ur vädersynpunkt  opålitlig söndag.

Sången ädla känslor föder; hjärtats nyckel heter sång, som bekant. Men sången räcker alltså över alla gränser också. De är mäktigt!

På återseende//Göran

Roadtrip Danmark (men inte Skagen)

Sjaelland! För oss outforskade delar av vårt södra broderland, ja, förutom Louisiana då, förstås. Annars är ju Skagen dit man åker, för ljuset, för kulturen, för historien. Men Sjaelland då; jo, några dagar över med utgångspunkt Helsingborg, hyrd bil, och lite inspirerade av Badhotellet hade vi bokat logi i Tisvildeleje (bara det namnet kräver nästan att man åker dit och kollar). Så vi lämnade Louisiana när det började regna, körde tvärs över ön i hällregn och kom hungriga och trötta fram till vårt badhotell, St Helene, som enligt broschyr och presentation skulle vara ett "et herligt ferie- og kursuscenter for alle, der ønsker at opholde sig i ..". Fyrstjärnigt! Men något hade gått fel i bokningen, och vi blev först anvisade ett slags hytter, med galonklädda bäddar för större sällskap och 250 meter till dusch och toalett. Ridå! Men efter lite diskussion med de som hade hand om'et fick vi vårt rum, med dusch och toalett och egen terrass och när vi dessutom fick nåt i magen och solen bröt fram blev allt frid och fröjd igen.

Tisvildeleje är "de rikas lekplats" som en närstående vän (från Danmark) berättade för oss senare, och vi såg det på karaktären på de fritidshus som byn mestadels bestod av, förutom stadskärnan då. Det finns flera badhotell i byn, och det var en väldig aktivitet med bröllop och stora fester, så stället var populärt. 

St Helene låg väldigt fint inne i den lummiga grönskan, inte så långt från havet.

Ett väldigt fint tak, klassiskt vasstak, mycket snyggt jobb och riktigt basic. Vasstaken relativt vanliga på husen i området.

Vi tog en kvällspromenad ner till havet. Det blåste ganska hårt, men vi såg den här killen som tydligen hade väldigt roligt med sin segelbräda bland vågorna.

Till slut gled han nästan behagfullt i land och landade mjukt mot stranden.

Stenarna vid vattenbrynet blänkte i den nedåtgående solens sneda strålar. Försökte få den här mjuka effekten i vattnet, men trots en riktigt liten bländare blev det ändå för snabb slutartid. Och jag hade inget filter. 

Ett sorgligt strandfynd. På lite närmare håll såg man hur sönderslagen båten var. Underligt att den bara fick ligga där, verkade inte vara nyss precis den hade strandat.

Kunde inte låta bli, med kvällssolens färger i vattenbrynet...

Morgonen därpå bjöd på stiltje, och lite sol, så det badades. Enligt uppgift till och med ganska behaglig badtemperatur. 

Vägen hem körde vi längs den norra kustvägen. Väldigt vackert, och mysigt med alla de små hamnarna på nästan armlängds avstånd från varandra, där det serverades klassisk fisk, inte minst fiskekager med tillbehör. Ett givet måste för lunch.

Och sen tillbaka med färjan över sundet, och fortsatt Pianofestival i Helsingborg. 

På återseende//Göran