Det här med fotobok – att göra det enkelt för sig

 Mina tankar om att göra mina bilder fysiska fick en skjuts häromsistens. Via Facebook, av alla ställen.

Facebook är ju för oss äldre nuförtiden, vilket också gäller mig. Inte minst i dessa pandemitider med social och fysisk distansering – men också annars - är ju sociala media ett sätt att hålla kontakt, att dela med sig av och undfå information, och även om IRL* alltid är att föredra så är ju detta med att till exempel kunna dela med sig av bilder hur man har det något som alltid är trevligt. Och det är ju också trevligt att ha en plats att visa sina bilder på.

Så jag lägger ganska ofta ut bilder på Facebook, eller har i alla fall gjort det mer förut. Med jämna mellanrum har Facebook, eller någon organisation som är på Facebook – jag vet inte riktigt men det spelar nu inte någon större roll för mig – erbjudit mig att göra (=köpa) en fotobok med bilder jag lagt ut. Hittills har jag varit ganska kallsinnig, men nu blev det intressant igen, särskilt när jag tittat igenom hur det skulle bli via en möjlighet att få bläddra igenom och få en förhandstitt på nätet.

Min Pastbook heter boken i alla fall. Den innehåller av allt att döma slumpvis utvalda bilder från mina tidigare inlägg på Facebook, med datum och ibland med bibehållen text. Den är tjock och rejäl, med många bilder. Det är förstås både högt och lågt när det kommer till bildkvalitet och urval, men kvaliteten på boken, trycket med färg etc är oklanderligt. Och varje bild är ju ett minne. Som nu finns i fysisk form alltså, som man kan bläddra i, hålla i – ja ni förstår.

 Det blev ganska dyrt, men boken som sådan känns ganska ovärderlig när man väl håller den framför sig. Och det triggar bara min ambition att göra egna fotoböcker av de bilder jag har här hemma.

På återseende//Göran

*IRL = In Real Life, i det verkliga livet alltså, där man träffas på riktigt och inte via skärm och tangentbord…

Gör fotoböcker!

Jag börjar bli bekymrad över alla mina bilder, vad jag ska göra med dem, hur jag ska hantera alla. På mina hårddiskar ligger säkert drygt hundratusen bilder, jag har nästan lika många i Lightroom och även om jag har (för mig) en hyfsad klassificering och ordning och kan hitta bilder när jag söker efter dem, så är de inte särskilt lättillgängliga för andra. Jag är dessutom sån som inte slänger några bilder, så det samlar på sig.

Försommar 2020. Egenbakad pizza på min Kamadogrill. Sannolikt en av de allra bästa pizzorna jag någonsin ätit. Faktiskt!

Jag tittar ofta på mina (och andras) bilder på datorn, kan sitta och bläddra igenom olika album, olika grupper, och då jag har en bra skärm fungerar det bra, men om andra vill se bilderna blir det knepigt. Och att sitta tillsammans och kolla på datorskärmen är ju inte särskilt spännande.

Förr i tiden fick man bilderna utskrivna som papperskopior, som man sedan (eventuellt) satte in i album. Sen kunde man sitta och bläddra i albumet, vända sida och bläddra tillbaka, ta paus och sen komma tillbaka… Man höll albumet i händerna och fick både en visuell och taktil känsloupplevelse som jag tror är viktig och som saknas med datorn, eller paddan/mobilen. Det är en speciell känsla att hålla i bilden, känna den, vrida och vända på den och fundera, eller drömma sig bort och tillbaka. Jag saknar det.

Visst kan man skriva ut sina bilder och sätta in dem i album, och det är faktiskt ingen dum idé. Sen kan man göra fotoböcker också. Den nya teknikens landvinningar har fört oss långt, och det är väldigt enkelt att göra fina böcker som nästan proffsigt presenterar både bilder och text. Och även om det naturligtvis kostar, är det inte så förfärligt dyrt, relativt vad man får för pengarna.

Och precis som med fotoalbum kan man hålla i boken, och bläddra fram och tillbaka. Och man kan vara fler som tittar. Inte minst finns bilderna kvar! Vår resa här på jorden är ändlig, oavsett vad vi tycker och tror om den saken, och vem ska då sen gå in i min dator och kolla, leta sig fram bland alla bilder, om någon nu verkligen kan komma in i datorn med glömda lösenord och koder… Fotoalbum och fotoböcker finns kvar och är tillgängliga.

Så gör fotoböcker. Och fotoalbum. Den fysiska bilden är överlägsen datorskärmen.

På återseende//Göran

Isformer - glädjen i att ha med sig kamera när man går ut

Men det var inte bara hunden jag fotograferade när jag var ute häromsistens, Nyfors, en vattenväg med hyfsad nivåskillnad  som förbinder sjöar i utkanten av Tyrestaområdet, är ju känt, ja kanske berömt för sina strömstarar och sina små fall  vilket genererar härliga isformationer när vattnet kastar sig ner i etapper och det fryser på. Även under andra, mer isfria säsonger är det en fröjd att stå med kameran på endera bron eller vid kanten och iaktta hur vattnet hoppar och skuttar i olika krumbukter mellan stock och sten. 

Man behöver inte ens kameran för att uppskatta sceneriet, men för oss som gillar att fotografera så...

Ser ni också alla figurer?

På återseende//Göran

Och när vi gick hem så kom solen

Man snävrar in sig. Man går samma rundor varje dag, och till slut blir det allt svårare att ta sig utanför de upptrampade stigarna. Och då ser man mindre, och mindre. Och har man då tusentals (nåja) bilder sedan tidigare av där man gått och fotograferat, så finns det liksom ingenting mer att ta bild på.

Så på länge har jag inte ens haft med mig kameran på mina dagliga promenader med M.

Jag har fel förstås, egentligen. Det finns alltid något nytt att se, något nytt perspektiv, andra detaljer och ur andra aspekter. Men jag har liksom inte haft energin att sitta med samma bilder igen.

Men vi har ju en fin vinter, med snö och lagom kyla och allt, till och med sol ibland, med egentligen mycket att fotografera och när jag såg bilder i Facebook av en fotograf jag känner blev jag inspirerad. Även om jag varit på platsen ifråga tidigare, har jag inte haft med mig M, så allt för att söka bryta rutinerna.

Vi åkte alltså till Nyfors, hunden och jag, en port till Tyrestareservatet, med intrikata isbildningar i vattenfallet, och möjligen chans att se strömstaren.

Någon strömstare visade sig inte, men det var väldigt trevligt att se ut på världen genom sökaren, och M trivdes väldigt bra där hon kunde springan omkring på de intrikata stigarna runt det strömmande vattnet och hitta nya dofter och nya platser att upptäcka.

Det blev en trevlig utflykt, med hund och kamera tills det blev för kallt för fingrarna och det började skymma.

Vädret var lite gråmulet, men när vi skulle sätta oss in bilen för att åka hem så kom solen.

På återseende//Göran