Fotofika och pandemitankar.

Fotofika på Viksängen, nu nästan lika etablerat som Tårtan. Men det var längesedan, alldeles för längesedan för mig. Jag har lite skojat om hur pandemin lockade fram det värsta hos oss, och hos mig; inte minst tendensen att liksom isolera sig, att trappa ner. Det värsta är då att det nästan har blivit sant, det har varit alldeles för lätt att låta bli att göra saker, att komma ut som förut. Jag har fotograferat mindre, och inte heller  besökt fototräffarna, som varit så viktiga.

Men nu alltså där igen, och precis som förut väldigt trevligt och givande. Diskussionerna vilt över bordet, japanska objektiv vs kinesiska nya  vs gamla ryska eller tyska linser. Det stod en Leica på bordet, en M6 om jag inte missminner mig, vilket bara det gav upphov till animerade meningsutbyten, plus förstås allt snack om den nya politiken, nya reservdelar och den allmänna hälsan. Precis som jag minns det, precis som det ska vara och som ger så mycket socialt och mellanmänskligt.

Och mitt i diskussionerna om nya kinesiska objektiv slog det mig att jag inte  köpt nya fotogrejor på länge, inte sedan pandemin! Förut har jag alltid  försökt ligga i framkant, men nu känns det som jag är nöjd. De grejor jag har täcker mer än väl mina behov och jag har egentligen inte behov av fler fotoprylar, om jag ska vara ärlig.  Men de senaste åren har jag inte heller orkat bry mig på samma sätt som tidigare om alla nyheter som ju ändå har kommit ut. Frågan är om det är bra eller tecken på något annat…

Men jag hann också med en lite skogspromenad med Mystique, vår lilla labradoodle. Det vill jag ändå inte missa, det är också en sån där grej som direkt förhöjer livssituationen, tillfälle till att kunna tänka ifred, att uppleva färgerna, dofterna och stillheten i skogen tillsammans med en som i hög grad blivit en viktig del av familjen.

Sammantaget tror jag att pandemin, åtminstone för mig men säkert för många andra, innebar en mer omvälvande situation än vad vi anat eller, igen åtminstone för mig, velat ta till mig. Förhoppningsvis har det ändå vänt nu, jag kan känna det, så förhoppningsvis är vi på gång mot nya fotoäventyr och givande diskussioner över en kopp kaffe i Viksängen.

På återseende//Göran