Det blev några tranor, ändå

Det finns få fåglar som flyger så kraftfullt och rytmiskt men ändå graciöst, som tranor. 

På återseende//Göran

Sen vår och tidig påsk är ingen bra kombination...

Att den sena våren kolliderar med den tidiga påsken är tufft ur flera avseenden. Framförallt om vill fotografera tranor i Hornborgasjön. Normalt vid den här tiden kan man räkna antal tranor i flera tiotusental, men nu har (idag) bara lite drygt 7000 stycken vågat sig hit. Jag förstår dem. Det är kallt, isen ligger fortfarande på det som är kvar av sjöns vattenspegel, och det är allmänt ruggigt, även om man lägger ut mat. Och den bleka solen duger inte riktigt för att värma upp. 

Och är man riktigt seriös med fotograferingen duger det inte att bara vara där mitt på dagen, även om det är fint väder. Det blir för skarpt ljus när solen ligger på, och annars blir det bara ett dis. 

Men det är ju inte riktigt därför, eller bara för - vi är där. Normalt ligger påsken närmare min mors födelsedag, och vi åker till Skövde - där jag är uppväxt och min mor bor kvar - varje påsk. Och då hälsar vi på ute hos tranorna och låter oss förundras av fåglarna - trandansen är spektakulär - och Hornborgasjön, och sen åker vi och fikar och gör en kulturresa i Skaraborg.

Skaraborg är en synnerligen rik kulturbygd, med fynd från vikingatiden och framåt, och det finns så mycket att se -  men det kommer i följande blogginlägg.

Det blev i alla fall några fågelbilder. Just nu verkar det som om svanarna och gässen dominerar, men det fanns några tranor där också, fastän de inte börjat dansa.

Satt man bara i lä, i solen, så funkade det med utomhusfika.

På återseende//Göran

Och plötsligt blev den svenska rockmusikvärlden fattigare...

Sven Erik Fernström har nyligen lämnat oss, vid 75 års ålder. Kanske mer känd som Jerry Williams var han en av den svenska rockens riktigt stora, en förgrundsgestalt, som alltid funnits där.

Jerry Williams började sin karriär i början av 60-talet, kraftigt influerad av 50-talsrocken från Amerika, en genre som han aldrig riktigt övergav under sina dryga 50 år som artist. 1960-talet exploderade med Beatles och Stones, den amerikanska västkustpopen och det brittiska Liddypoolsoundet. Sen följde flera musikdecennier med sina stora band och artister, men Jerry Williams var ändå hela tiden där, med sin hårda, lite skitiga asfaltsrock. Visst gjorde han avstickare in på andra musikstilar, men det blev ändå ett omisskänneligt Jerry Williamsstuk på allt han gjorde, han satte sin egna speciella signatur på vad han än sjöng.

Min egen relation till Jerry Williams var lite blandad. Jag var först och främst ett Beatlesfan (och är fortfarande). Men jag hade en skiva, I Can Jive, som kom ut 1979, där just den låten var den jag städade till på lördagsförmiddagarna i mitt radhus i Fisksätra, en tung, taktfast och beatfylld låt, men ändå melodisk.

Jag gick aldrig på någon Jerry Williamskonsert. Men jag hade ändå turen att se honom uppträda live en gång, och han var en gudabenådad scenartist, skolad genom otaliga folkparksgig genom åren. En vanlig vardagskväll i slutet av 1980-talet var vi ett gäng som käkade middag på hans restaurang i centrala Stockholm, Heartbreak Hotel. Hans band spelade, och det var bra stämning. Tills Jerry kom dit, antagligen kanske bara för att hälsa på, eller titta till sin verksamhet. I alla fall klev han helt oannonserad upp på den lilla scenen och ”satt in” i bandet. Och lokalen exploderade! Plötsligt steg stämningen med hundra grader, Jerry gav järnet, bara så där, och vi som var gäster på restaurangen satt trollbundna. Vänster ben lite utsträckt, höger hand bakom örat, som om han ville lyssna in hur han sjöng och sen var det fullt ös och rock'n roll, med micken i vänsternäven. Fullständigt obetalbart, och ett av mina starkaste musikminnen, faktiskt.

Om det nu finns en himmel för gamla rockartister har den orkestern fått ett stort tillskott. Samtidigt har den svenska musikscenen förlorat en av sina största profiler. Vila i frid!

På återseende//Göran

Vinterträdgård i natten

Om man ändå inte kan sova kan man ju plocka fram kameran och testa natt bilder. Intressant hur bra bildstabiliseringssystemet fungerar på Olympus EM-1 mkII - 0,6sek vid f/2,8, ISO 1600 - handhållet. Gatlyktan lyser igenom buskarna som kastar skuggor, och snön reflekterar.

På återseende//Göran

En vanlig söndagspromenad i närområdet

Underbart väder; solen skiner från en klarblå himmel, det är varmt i solen men kallt i skuggan , snön är fortfarande gnistrande vit och det finns fortfarande ganska mycket av den (för att vara mars), men det är en omisskännelig känsla av vår luften. Och vägarna är torra och bara och till och jag klarar att gå där, trots knärehabilitering. 

Men, fotoomständigheterna alltså inte helt optimala med mycket och skarpt ljus, hårda skuggor och - ja ni vet. Men kameran åker ju med ändå, om inte annat så för att dokumentera en vårdag i mars. 

Så det blev en riktigt fin promenad runt kvarteren där jag bor. Lite rensande av tankar, lite nya eller snarare andra intryck. Det har blivit nästan lite väl mycket kultur och bildtittande de senaste dagarna och veckorna, med utställningar och galleribesök nästan varje dag. 

Och trädgården fortfarande i vinterskrud, trots att talgoxarna börjat starta upp en ny familj för året.

På återseende//Göran