Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Alla dessa julkonserter i december

December; månaden med den fullspäckade almanackan, med nöjessidorna dignande av julkonserter, månaden då man som aldrig förr går i kyrkan och lyssnar på körer och solister, månaden då man ligger hopplöst efter och aldrig hinner med alla kulturella evenemang som man vill gå på. Gamla artister blir som nya, nya artister poppar upp som svampar efter regn, och alla vill de tolka julens budskap på sitt egna sätt.  Annonserna om olika jul- och adventskonserter överträffas bara av nöjessidornas ut bud av julbord, på svenskt vis, gammaldags eller moderna variationer, julbord med mat från alla världens hörn .

Alltså en späckad månad, där målet är att skapa en julstämning som kulminerar på juldagarna, och där de efterföljande lediga juldagarna blir synnerligen välkomna att kunna ta igen sig på, vila ut och läsa alla böcker man föresatt sig och fått i julklapp , och att umgås med familjen. Dvs de som har familj.

Och i januari är allt glömt och vardagen tar en bråkdels sekund att komma ikapp, och bara lämnar kvar en fadd smak av att allt har gått så fort, igen.  Och efter julens dignande överflöd tittar man sorgset på de nu så magra plastkorten och affärerna laddar upp med blodpudding.

Själv har jag sedan länge insett att det inte finns en chans att hinna med. Jag koncentrerar mig på att försöka se de barbershopevenemang som finns, för att det ju är där jag hör hemma. Dels kören som jag själv sjunger i, som i vanlig ordning producerar Stjärnjul i Filadelfiakyrkan vid St Eriksplan, men också de andra barbershopkörerna som levererar större eller mindre evenemang. Men det är det värt. Det är alltid konserter med hög kvalitet, med underbara artister som gästar, och ett utbud av varierad både julmusik och annan musik. Kan rekommenderas!

Först ut på plan i år var den anrika kören Vocal Vikings, som gjorde en tidig julkonsert i det lite mindre formatet, tillsammans med en jazztrio i en mindre lokal i Sollentuna C. Och förutom att lyssna och njuta av skönsång och härlig musik, så fotograferade jag, förstås. I det avseende jobbiga förhållanden, med framförallt fotografens mardröm; dåligt ljus, med strålkastare som bländade mitt på scenen och lämnade kanterna mörka så det blev minst sagt spännande att exponera. Men roligt var det, och det blev lite grand att titta på efteråt.

Här kommer några exempel.

Vocal Vikings dirigent, Viveka.

Vocal Vikings. Jag ville ha en "laguppställning", med första ledet på knä, som ett fotbollslag. Det ledde först till våldsamma protester; - Vi kommer aldrig ner, och har vi väl gjort det kommer vi inte upp igen. Men det gick ganska bra till slut. 

Jazztrion som både kompade och spelade själva.

Körens egna solist, Gunnar N. 

Här kompad av både kören och trion, i en uppskattad allsång.

Sångglädje - julglädje

Kören med gästande damkvartetter (och hur gör man för att ingen ska blunda?)

.... det sista man såg var hans bländvita skägg. Gläns över sjö och strand, Tomten säljs som isterband. Sedvanlig diktläsning, Tomten. Men inte Viktor Rydbergs variant. Hela texten finns här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2159&artikel=759841

Och till sist en spegelbild. Eller är det en julhägring?

På återseende//Göran

Apropå kulturdebatten

Vår nya kulturminister har fått ta emot mycket kritik, och mycket skit, om jag ska vara ärlig, hon var ju till och med avrättad och borträknad innan hon ens hade tillträtt. Personligen kan jag tycka att kritiken delvis har varit grundlös, och också till stor del orättvis - jag menar, hur mycket hinner man uträtta på den korta tid som stått till buds hittills? 

Emellertid: Det finns en myckenhet kultur i det lilla, som pågår oavsett och kanske trots alla skriverier i media. I Årsta till exempel, med torget och centrum från sent 40-tal och tidigt 50-tal lever allmänkulturen i allra högsta välmåga. Där finns små affärer och fik, i teatern och bion är det en hög aktivitetsnivå i stort sett alla dagar och kvällar; körer och ensembler av alla slag samsas med aktiviteter i övrigt för både barn och vuxna, det är dans och musik och jag vet inte vad - jämt och överallt. En barbershopkör övar i teaterlokalen, efter att ha plockat undan rekvisita från teatergruppen som var där före, samtidigt med ukuleleundervisning i foajén, bredvid trapporna ner till toaletterna, och utanför trängs föräldrar med barnvagnar med alla andra, på väg hem efter dagens aktiviteter för sig själva och sina barn. 

Så, här finns en levande kultur för folket. Idéerna om en plats, där bostäder kunde samsas med affärer, samtidigt som det fanns lokaler för såväl arbetsplatser som för sociala och kulturella ändamål lever än idag.

Och så här kan det alltså se ut i den lokalen som jag var i, Årsta Teater:

Jag vet inte något bättre sätt att tillbringa mina måndagskvällar.  Och underbart att vara med i ett levande större sammanhang.

På återseende//Göran

Sången ädla känslor föder

Min blogg handlar om dokumenterande fotografi i mitt liv. En av de sakerna jag gör, förutom att fotografera, är att sjunga i kör, vilket har framgått av en del tidigare inlägg. 

Att sjunga tillsammans, att göra musik tillsammans är något alldeles extra, och positivt för både kroppen och själen. Otaliga måndagar har jag känt mig trött och sliten efter arbetsveckans första dag, och undrat hur jag ska orka med at sjunga med kören hela kvällen . Och sen kommer jag hem, efter repet, speedad och pigg, fylld med glädje och positiva känslor. 

Det finns också vetenskapliga belägg för att musicerande, och särskilt att sjunga i kör är livsbefrämjande, och motverkar  stress och depression, dvs våra vanliga besvär i vårt mer och mer hektiska liv med alla måsten. 

Och ibland fotograferar jag, eftersom jag ju alltid har någon kamera med mig. Inget märkvärdigt, men alltså bilder ur mitt vardagsliv. 

Extra notstudier

På återseende//Göran

Barbershopträff i Galärparken

Många amerikaner gör en Europaresa. Den är viktig för dem, särskilt om man har någon, om än så liten, anknytning till Europa sedan de stora invandringarna i USA.

Även de som sjunger barbershop i Amerika reser till Europa. Här är ett gäng barbershoppare från The Johnny Appleseed District vilket innebär trakterna med Pennsylvania som centrum, som tillsammans gör en rundresa, en kryssning, runt Europa, med kortare och längre strandhugg och passar på att om möjligt träffa andra barbershoppare här. 

Idag var man i Stockholm. Det var ett av de kortare strandhuggen, men vi var ett gäng svenska barbershopsångare som tog tillfället i akt att över en lunch umgås med våra sångarbröder- och systrar från USA. Väldigt trevligt, och återigen en symbol för förbrödring över alla gränser, med musiken som gemensam nämnare. Självklart passade vi på att sjunga tillsammans - uppskattat inslag i sammanhanget av restaurangens övriga gäster. 

Här följer några bilder från restaurang Josefina vid Galärparken i Stockholm en vacker men ur vädersynpunkt  opålitlig söndag.

Sången ädla känslor föder; hjärtats nyckel heter sång, som bekant. Men sången räcker alltså över alla gränser också. De är mäktigt!

På återseende//Göran